Orientering på allvar

När du tänker på orientering så är det kanske framför allt som en tävlingsidrott och en utmanande aktivitet där alla kan vara med utifrån sina egna förutsättningar. Det finns banor och klasser för alla kategorier. Men orientering är ju också en livsviktig kunskap som ger dig verktyget att hitta rätt. För att klara av det behöver du inte samma nivå på orienteringskunskapen som en elitlöpare. Men ibland hjälper inte ens goda orienteringskunskaper. Du måste också vet hur du ska göra och tänka. I går vid träningen var vi nog flera som fick lite att fundera på.

Träningen började som vilken träning som helst. Trots en intensiv vecka med flera tävlingar i helgen, porvlöpning av 25-mannabanor och Sprint-DM så var det 15 personer som dök upp på träningen. Jag var ut en stund i förväg för att hänga ut snitslar vid kontrollerna. Det gick tungt och tog längre tid än jag räknade med. Jag hann i alla fall hänga ut nästan alla snitslar innan de första löparna dök upp vid kontrollerna. När jag skulle hänga ut sista kontrollen möter jag en av klubbens ungdomslöpare som ser lite fundersam ut. Han hade valt att ta kontrolerna i omvänd ordning och eftersom jag skulle sätta ut sista kontrollen sist så fanns det ingen snitsel på plats. Jag förklarar läget och han förstår att han är rätt och drar iväg mot nästa kontroll. Klockan är då omkring 18,40. Jag tar mig tillbaka till samlingsplatsen och byter om till torra kläder. Efter en stund börjar löparna komma tillbaka. Som vanligt en del eftersnack om vägval bommar , vilka man har sett i skogen och så vidare. Eftersom det blåser en lite kylig vind ger sig de flesta av hemmåt. Till slut är vi bara fyra personer kvar. Det är jag och min fru som är träningsvärdar och så är det ungdomslöparens pappa och storebror som ska hämta honom. Tiden är bestämd till 19,30.

Min fru och hans storebror ger sig ut för att börja leta och ropa. Inget resultat. Jag stannade kvar vid samlingsplatsen så att det skulle vara någon kvar där, men det kom ingen. Till slut gav jag mig av ut i skogen. Det började så sakta att skymma. Jag hittade ingen. Tillbaka på samlingsplatsen började vi känna att vi behöver vara fler som deltar i letandet och framför allt behöver vi pannlampor. Vi ringer runt till ett antal personer och snabbt är det sju personer med pannlampor på plats. Vi tar också kontakt med ansvariga för skallgångskåren för att kunna få tillgång till ännu fler personer. Jag ger mig av hemåt för att hämta fler lampor. Jag får också med mig några bananer. Klockan är 21,45 och jag har inte ätit middag ännu. När jag kommer tillbaka har de andra delat upp området i mindre områden och gett sig av för att börja leta. Jag börjar byta om för ge mig ut i skogen. Jag är nästan klar när en mobiltelefon ringer. Han är återfunnen frusen, skärrad men i övrigt välbehållen. Klockan är då nästan 22,30.

Den första utvärderingen av händelsen blev att vi har glömt bort att lära ut hur man gör för att ta sig tillbaka om man inte har en aning om var man är. Som orienterare har vi ju alla verktygen, det vill säga kartan och kompassen. I det här fallet fanns det en stor bilväg i söder. Det hade varit enkelt att bara ta sig dit, om man fått lära sig att det är så man gör. Vi har många barn och ungdomar, kanske även vuxna, i verksamheten som vi inte har en aning om ifall de har kunskapen att ta sig tillbaka om de tappar kontrollen. Kanske ska vi vid varje träningstillfälle tala om åt vilket håll du ska gå om du inte vet var du är. Det är egentligen ganska enkelt för den som har kunskapen, men om vi inte delar med oss av kunskapen så är det långt ifrån enkelt. Den här gången gick det trorts allt bra till sist tack vare ett antal personer som snabbt var på plats med rätt utrustning och rätt kunskaper.




Innan han var återfunnen hann jag tänka en del. Bland annat gick tankarna till en plats mitt i området som vi letade i. Några hundra meter nordväst om samlingsplatsen, P, finns två kryss på kartan. Det nordvästra krysset är en minnessten som restes 1941. Under en skolorientering med Bromma Läroverk försvann en elev, Lennart Wiklund. Han återfanns ihjälfrusen mitt i skogen på den plats där minnesstenen står i dag. På den tiden fanns naturligtvis inte industriområdet, motorvägar och bebyggelse i närheten som det gör i dag. Skogen var större och det var längre tillbaka till något som kunde ha räddat honom. Jag kan ändå inte låta bli att fundera över vilka kunskaper han hade och vilka kunskaper vi har skydlighet att ge de barn, ungdomar och vuxna som är med i verksamheten. Samtidigt är det inte något som händer ofta. Jag har orienterat sen 1975 och det här var första gången som jag var med om att någon inte är tillbaka från en träning innan det blir mörkt. Det var första gången som jag har varit med om att vi har varit tvugna att ringa in hjälp. Ovanligt eller inte, det kan hända igen. Vi kan säkert förebygga en del genom att ge kunskap om hur man bör agera om man inte vet var man är.

Det här var för övrigt det 100:e inlägget på bloggen. Så det är lite jubileum i dag. Det blir nog inget större firande, men jag kommer att skriva och fotografera vidare mot inlägg nummer 200, 300 och så vidare. Jag hoppas att du fortsätter vara med och att det emellanåt finns något intressant. Antalet besökare ökar i alla fall.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0