Ruiner och slängkyssar

I dag har jag varit på väg igen. För tredje gången på en och en halv vecka passerade jag Brahehus. Det är den där ruinen som ligger vid E4:an högt ovanför Gränna. Här har man en fantastisk utsikt över Vättern och Visingsö. Visingsö har jag sett så många gånger men jag aldrig varit där. Nån gång ska det bli av. I dag stannade jag till vid Brahehus för att sträcka på benen och få lite frisk luft. Jag tog med mig kameran och tog några bilder. Jag antar att det finns många bilder på ruinen. Därför är det lite spännande att hitta lite nya vinklar att visa ruinen och omgivningen.









Här är några av bilderna jag tog. På den sista bilden kan man skymta Gränna en bit bort. Vägen som syns på bilden är den gamla Riksettan. Längst bort skulle man kunna se Huskvarna och Jönköping om det inte vore för regnvädret som låg över södra delen av Vättern. En liten stund efter det att de här bilderna togs åkte jag in i regnvädret. Just nu sitter jag i en lägenhet i Göteborg och utanför regnar det fortfarande. Men långt borta i väster har det börja ljusna. Jag sitter på tionde våningen och har utsikt ut mot inloppet till Göteborg. Långt borta blinkar Vinga och där finns också en ljus kant som lovar bättre väder. I kväll ska jag träffa orienterarna i Göteborg för att försöka inspirera dem till offensiva satsningar.

En händelse i morse gjorde avtryck på mig och jag har funderat på händelsen från och till under hela dagen. Hustrun åkte till jobbet innan jag åkte i väg hemmifrån. Hon jobbar på en förskola och på en avdelning med barn som är infektionskänsliga. Flera av dem har också andra handikapp. En liten stund innan jag skulle gå ringde hon och frågade om jag kunde ta med hennes plånbok som hon glömt och svänga förbi förskolan när jag åkte hemifrån. Det kunde jag. När jag kommer dit kommer hon och en liten kille som är 16 månader ut till entrén. När han fick se mig tvärstannade han. Vi har aldrig träffats förut och han känner inte igen mig. Han blev lite reserverad och valde att stå still och studera mig. Efter en liten stund verkade han dock ha bestämt sig för att jag nog inte var så farlig. Han gick en liten sväng in i lokalerna men kom snart tillbaka. Då började han prata med mig, men jag förstod inte riktigt vad han ville. Hustrun tog upp honom i famnen och vi sade hej då. Precis som många andra små barn började han reflexmässigt att vinka när han hörde orden hej då. Därefter la han sin hand på sin mun och skickade iväg en slängkyss till mig. På några minuter hade han accepterat mig och visade sin kärlek till mig genom att vinka och skicka iväg en slängkyss. Hos honom fanns ingen främlingsfientlighet. Det är bara att hoppas att han behåller sina värderingar när han blir äldre. Barn har mycket att lära oss vuxna. Ofta är de mycket klokare än vad vi är. De lägger inga värderingar i saker och ting utan bedömmer varje situation utifrån hur den är. Det här har jag funderat på på vägen till Göteborg.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0