Klart

Höstens första dag med vintertid. Hur utnyttjar man den? Det brukar vara en sån där dag som det inte blir riktigt ljust ute. Det brukar vara en sån där dag som bara flyter iväg utan att man behöver anstränga sig. Man går omkring och fixar lite här och lite där. Redan straxt efter tre på eftermiddagen börjar det bli ännu mörkare ute. När klockan är fem är det kolsvart ute. Dagen är redan slut. Så här kommer det att vara ett tag nu. I det här läget kan man välja hur man vill se på sin tillvaro. Är det vintertid, mörker, duggregn, storm, gråa dagar, snöslask, höstdepp? Eller är det sprakande höstfärger, löv i alla varma färger som sakta faller mot marken, långa sköna turer i skogen, snart en massa lediga dagar? Det är du själv som väljer.

Själv valde jag att den här första dagen med vintertid att ta en cykeltur i duggregnet. Den första milen gick ganska lätt på asfalterade vägen. Efter det följde drygt sex tunga, blöta och leriga kilometer. Det började med en kort bit på en skogsstig. Stenarna och rötterna var såphala så det gällde att försöka undvika dem. Sen kom skogsväg med grus. Gruset var löst och vägen var mjuk som på våren du tjälen gått ur marken. Troligen berodde det på att man kört med fyrhjulingar för att transportera bort älgarna man skjutit under älgjakten. Efter en stund kom jag fram till en ännu mjukare och lerigare väg i ett stugområde. Fötter, ben, armar, magen, ansiktet och till och med ryggen (jag har ju stänkskydd) täcktes snart av tusentals små prickar av fin sand. Det kändes inte minst i munnen när det började knastra mellan tänderna.

Till slut kom jag i alla fall ut på mer asfalterad väg. Sakta börjar i alla fall cykeln får tillbaka lite av sin ursprungliga oranga färg. Turen tar mig fram genom höstlandskapet i all sin prakt. En del träd står nästan nakna utan sina löv men de flesta träden har en hel del löv kvar. På ett ställe passerar jag några lärkträd som även de har fått en vacker gulbrun färg och en hel del av barren täcker marken under dem. Duggregnet har upphört och livet är ganska härligt. Då kommer nästa grusväg. Till att börja med är den helt OK men när jag har passerat en gård blir vägen mindre, blötare och lerigare. I den här trakten finns en hel del hästar som ofta använder vägen jag cyklar på. Självklart släpper de ifrån sig ett och annat som nu blandas med leran på vägen. Cykeln, kläderna, och jag själv blir nu återigen prickiga och ännu blötare. Landskapet är fortfarande otroligt vackert i alla sina färger. Jag passerar några små torp och ser ett kyrktorn på håll. Jag passerar en golfbana och golfarna verkar inte heller bry sig om att sommaren har tagit slut. På håll ser jag några av hästarna som tillsammans med ryttare också är ute på en tur. Efter en stund är jag ute på en asfalterad väg igen. Jag följer vägen som svänger runt kyrkan vars torn jag såg för en stund sen. Vägen fortsätter bort från kyrkan.

Det är då jag ser dem, de sex nakna kvinnorna i skogen. De sitter där helt oberörda och ser ut att föra en stilla konversation runt en stor kruka. De märker inte när jag cyklar förbi. Därför väljar jag att vända och cykla tillbaka för att titta lite närmare på dem. De fortsätter att ignorera mig och sitter fortfarande stilla utan att bry sig om mig. Jag tänker att kanske beror det på att jag är smutsig, blöt, ja till och med lerig i ansiktet. Jag tar fram kameran för att fotografera dem och se om det kan provocera dem så att jag kan få någon form av reaktion från dem.



Naturligtvis går det inte att provocera fram någon reaktion. De sitter fortfarande stilla runt sin kruka. De sitter bekvämt tillbakalutade utan ryggstöd. Det tyder på starka magmuskler. Alldeles intill finns en handmålad skylt med texten Kulturplats. Det påminner mig om att på andra sidan vägen ligger Kyrkskolan som är hemvist för olika konstnärer och här anordnas då och då olika utställningar. Jag lämnar kvinnorna och cyklar vidare.



I området finns det ytterligare några skulpturer och jag passerar en av dem på vägen hemåt. Den såg jag för ett par veckor sen då jag cyklade på samma ställe som i dag. Då såg jag inte de sex kvinnorna. De såg ut som om det hade suttit där ett tag. Kanske var det alla de gula löven som gjorde att kontrasten mellan de gula löven och kvinnornas blå kroppar gjorde dem lättare att se. Jag fortsatte den sista biten hem och passerade ännu en lerig väg. Den sista biten gick i bebyggelsen och jag undrade vad de som stod vid busshållplatsen tänkte om en svettig, blöt och lerig cyklist som passerade. Egentligen struntar jag i deras tankar men jag kunde ändå inte låta bli att reflektera över de sex nakna kvinnorna som inte brydde sig om mig.