Långpass på helgerna
Det har blivit en vana att köra ett långpass på helgerna. Om man nu kan säga att två gånger på raken är en vana. Förra helgen sprang jag österut mot området för Nordiska mästerskapen 2011. I går sprang jag åt andra hållet. Just där jag bor är själva samhället ganska smalt och det är relativt nära till skogen åt båda hållen. Jag började med att spring över Slätmossen. Det tog lite tid eftersom jag kryssade fram mellan torvgravarna i den västra delen av mossen.
Kartan ger inte riktigt alla detaljer rättvisa. Mossen består av massor av torvgravar. Det är djupa och vattenfyllda hål där man tidigare tagit torv. Mellan gravarna kan man ta sig fram torrskodd och ibland kan man ta sig över till nästa torra mellanrum. Alla gravarna är inte med på den här kartan. Till slut kom jag ut på stigen alldeles nedaför staketet. Efter det passerade jag Gamla Nynäsvägen och tog mig in i södra delen av tävlingsområdet för Sprint-DM.
Jag passerade nästan över åsen och sprang förbi det två stora stenarna och sen ned i sänkan norr om den avlånga höjden och sen stigen söderut och under vägen. Efter lite trixande tog jag mig in på Rudankartan. Bara för några veckor sen sprang vi poängorientering här i mer än knädjup snö. Nu var det i princip helt bart på marken. Jag fortsatte för att lite senare komma ut på ängarna där vi för en månad sen åkte skidor. Nu fanns ingen snö kvar utom längst ned på ängen där träden gör så att solen inte kommer åt att smälta snön. Här kunde man faktiskt fortfarande ana skidspåren. Jag fortsatte jämsides med vägen mot Huddinge och tog mig igenom viltstängslet via två grindar. På andra sidan Huddingevägen slog det mig plötsligt, här har jag inte varit på många år. Nostalgin sköljde över mig som en våg. Jag började springa och fundera över ett nytt blogginlägg med historiska inslag. Vartefter jag sprang blev inlägget allt längre. En hel del gamla bilder blev det också. Vi får väl se om jag får tid att skriva det någon gång. Kanske blir det uppdelat på ett antal olika kapitel.
Medan jag sprang och funderade över det kommande blogginlägget kom jag också att tänka på att det var väldigt fin terräng vilket jag egentligen redan visste och att det var länge sen det gick någon tävling i området. Kanske borde det vara dags snart igen. Även en kommande tävling började ta form i huvudet. Med alla dessa tankar i huvudet var det kanske inte så konstigt att jag hamnade på platser jag inte hade tänkt mig. Plötsligt stod jag vid tomtgränsen norr om Djupdalen när jag trodde att jag var vid kraftledningsförgreningen. Nåja allt rättade till sig och jag tog mig så småningom ned till Riddartorp. Nu började jag mitt egentliga ärende. Jag ville springa igenom området där 25-manna gick i höstas för att bilda mig en uppfattning om spåren efter alla orienterare som drog fram här i början av oktober förra året.
Jag tog mig över några höjder söder om Riddartorp och kom ner till Lugnet och till den plats där alla sträckor utom sträcka 4 passerade. Här borde slitaget vara som störst. Jag sprang från radiokontrollen och söderut upp på Vargberget i samma stråk som alla löparna tog sig ned till radiokontrollen. Här finns en hel del spår kvar och all snö under vintern har säkert hjälpt till att bevara det mesta. Många spår är kvar precis som på bilden här ovanför som är från den plats jag sprang förbi. Det som slog mig var att i hela spåret från Lunget och upp på berget var det fullt av djurspillning från älg, rådjur och diverse småvilt. Utanför spåret fanns ingen spillning. Är det djuren som vill hjälpa till att gödsla så att såren ska läka så snabbt som möjligt? Eller finns det någon annan logisk förklaring?
På andra platser där det också har sprungit många löpare under tävlingen syns det knappast något alls. I maj ska jag ut i skogen igen för att se hur det ser ut då när det börjat växa ny gröda efter en lång vinter. Sakta men säkert började jag närma mig Åbyskolan och Hanvedens IP. Nostalgin slog till igen. Det var vid Hanvedens IP som alla klubbträningarna utgick från på 1970- och 80-talet. Många träningstimmar ligger längs elljuspåret och i sogen intill. Nu började dock tröttheten komma och plötsligt började jag längta efter blåbärssoppa. Jag passerade Gamla Nynsävägen och under järnvägen för att komma ut på Gravfältet. Tröttheten gjorde att jag inte kunde sträcka ut mina långa ben på tallheden som jag kanske önskade.
Plötsligt befann jag mig på en plats där jag aldrig varit förut. Söder om Jordbro med utsikt över motorvägen och Kalvsvik. Här var en sträcka på en knapp kilometer som jag aldrig har varit på. Här såg jag en lämplig tävlingsplats för en orienteringstävling. Kanske kan vi arrangera något här vid ett lämpligt tillfälle. Efter ett tag tog jag mig i alla fall fram till området där vi tränade i torsdags. Nu var det inte så långt kvar till målet hemmavid. På trötta ben staplade jag mig fram den sista biten. Efter 2 timmar och 15 minuter var jag hemma igen.
Kartan ger inte riktigt alla detaljer rättvisa. Mossen består av massor av torvgravar. Det är djupa och vattenfyllda hål där man tidigare tagit torv. Mellan gravarna kan man ta sig fram torrskodd och ibland kan man ta sig över till nästa torra mellanrum. Alla gravarna är inte med på den här kartan. Till slut kom jag ut på stigen alldeles nedaför staketet. Efter det passerade jag Gamla Nynäsvägen och tog mig in i södra delen av tävlingsområdet för Sprint-DM.
Jag passerade nästan över åsen och sprang förbi det två stora stenarna och sen ned i sänkan norr om den avlånga höjden och sen stigen söderut och under vägen. Efter lite trixande tog jag mig in på Rudankartan. Bara för några veckor sen sprang vi poängorientering här i mer än knädjup snö. Nu var det i princip helt bart på marken. Jag fortsatte för att lite senare komma ut på ängarna där vi för en månad sen åkte skidor. Nu fanns ingen snö kvar utom längst ned på ängen där träden gör så att solen inte kommer åt att smälta snön. Här kunde man faktiskt fortfarande ana skidspåren. Jag fortsatte jämsides med vägen mot Huddinge och tog mig igenom viltstängslet via två grindar. På andra sidan Huddingevägen slog det mig plötsligt, här har jag inte varit på många år. Nostalgin sköljde över mig som en våg. Jag började springa och fundera över ett nytt blogginlägg med historiska inslag. Vartefter jag sprang blev inlägget allt längre. En hel del gamla bilder blev det också. Vi får väl se om jag får tid att skriva det någon gång. Kanske blir det uppdelat på ett antal olika kapitel.
Medan jag sprang och funderade över det kommande blogginlägget kom jag också att tänka på att det var väldigt fin terräng vilket jag egentligen redan visste och att det var länge sen det gick någon tävling i området. Kanske borde det vara dags snart igen. Även en kommande tävling började ta form i huvudet. Med alla dessa tankar i huvudet var det kanske inte så konstigt att jag hamnade på platser jag inte hade tänkt mig. Plötsligt stod jag vid tomtgränsen norr om Djupdalen när jag trodde att jag var vid kraftledningsförgreningen. Nåja allt rättade till sig och jag tog mig så småningom ned till Riddartorp. Nu började jag mitt egentliga ärende. Jag ville springa igenom området där 25-manna gick i höstas för att bilda mig en uppfattning om spåren efter alla orienterare som drog fram här i början av oktober förra året.
Jag tog mig över några höjder söder om Riddartorp och kom ner till Lugnet och till den plats där alla sträckor utom sträcka 4 passerade. Här borde slitaget vara som störst. Jag sprang från radiokontrollen och söderut upp på Vargberget i samma stråk som alla löparna tog sig ned till radiokontrollen. Här finns en hel del spår kvar och all snö under vintern har säkert hjälpt till att bevara det mesta. Många spår är kvar precis som på bilden här ovanför som är från den plats jag sprang förbi. Det som slog mig var att i hela spåret från Lunget och upp på berget var det fullt av djurspillning från älg, rådjur och diverse småvilt. Utanför spåret fanns ingen spillning. Är det djuren som vill hjälpa till att gödsla så att såren ska läka så snabbt som möjligt? Eller finns det någon annan logisk förklaring?
På andra platser där det också har sprungit många löpare under tävlingen syns det knappast något alls. I maj ska jag ut i skogen igen för att se hur det ser ut då när det börjat växa ny gröda efter en lång vinter. Sakta men säkert började jag närma mig Åbyskolan och Hanvedens IP. Nostalgin slog till igen. Det var vid Hanvedens IP som alla klubbträningarna utgick från på 1970- och 80-talet. Många träningstimmar ligger längs elljuspåret och i sogen intill. Nu började dock tröttheten komma och plötsligt började jag längta efter blåbärssoppa. Jag passerade Gamla Nynsävägen och under järnvägen för att komma ut på Gravfältet. Tröttheten gjorde att jag inte kunde sträcka ut mina långa ben på tallheden som jag kanske önskade.
Plötsligt befann jag mig på en plats där jag aldrig varit förut. Söder om Jordbro med utsikt över motorvägen och Kalvsvik. Här var en sträcka på en knapp kilometer som jag aldrig har varit på. Här såg jag en lämplig tävlingsplats för en orienteringstävling. Kanske kan vi arrangera något här vid ett lämpligt tillfälle. Efter ett tag tog jag mig i alla fall fram till området där vi tränade i torsdags. Nu var det inte så långt kvar till målet hemmavid. På trötta ben staplade jag mig fram den sista biten. Efter 2 timmar och 15 minuter var jag hemma igen.
Kommentarer
Trackback
