Premiär i skärgården

Så var det då äntligen dags för orienteringspremiär efter en lång och hård vinter. Två tävlingar på Gålö i fin men ganska tuff terräng. I samband med tävlingarna genomfördes också ett ungdomsläger. Här http://www.cig.canon-europe.com/p?p=FA7rA8uFxHT kan du se en del bilder från Gålö, lägret och tävlingarna. Om du tycker någon bild är speciellt bra och skulle vilja beställa den så kontakta mig på [email protected].

Vid första tävlingarna för året är det ju alltid lite spännande att se om löpning och orienteringsförmågan har hängt i sen förra året och om de två delarna går att få ihop till en helhet. På lördagen var det medeldistans och det gick väl ganska bra även om det finns en hel del att jobba på när det gäller löpningen. Lite ringrost i själva kontrolltagningen kan jag också känna av.

I dag var det dags för långdistans. Jag kände redan på väg till start att det var lite slitna ben men det hade jag nästan räknat med. Det finns som sagt en del att jobba på. Idag kände jag dock att kontrolltagningen fungerade bättre. Jag tyckte att jag hade den där sköna känslan när jag närmade mig de flesta kontrollerna. Även om jag inte kan se skärmen så vet jag att den sitter där bakom stenen, höjden eller i sänkan. Känslan fanns inte vid alla kontroller men vid flera av dem. En stor bom blev det dock ändå.



Det finns naturligtvis flera saker att skylla på men felet är bara mitt eget. Så här gick det till. När jag hade stämplat vid kontroll två kom det en löpare precis bakom mig. Han var lite snabbare men eftersom det var utförsbacke så hängde jag med ganska bra. Vi skulle ju bara nedför höjden och upp på nästa. Jag hade naturligtvis ingen tanke på att jag kunde hamna på fel ställe. Uppförsbacken var tung men det kändes ändå som om det var något som inte stämde. Den var brant men ändå inte så brant som den borde vara. Jag fick ihop det och passerade mellan de två höjderna cirka hundra meter före kontrollen. Där jag trodde jag befann mig skulle det inte finnas någon sankmark. Den högsta toppen låg fel och det skulle ju inte finns någon brant på den. När jag tittade på kartan förstod jag direkt vad jag hade gjort. Det var bara att bita i det sura äpplet och kana ner för branten och upp på rätt höjd. Ännu en gång fick jag lära mig att inte bara följa efter och att alltid hålla lite koll på kompassen. Undrar hur många gånger jag har gjort det här felet under de 35 år jag har orienterat? Undrar hur många gånger jag kommer att göra det här felet under de kommande åren?

Idag gjorde också den äldsta tonåringen comeback efter nästan sex års frånvaro från tävingsbanorna. Varken han eller jag vet om det var tillfälligt eller om det blir fler tävlingar under året. Den yngsta tonåringen utmannade den äldre brodern på snabbaste tid på upploppet. Med tanke på att den yngre tonåringen regelbundet tränar både uthållighet och snabbhet medan den äldsta tonåringen inte ägnar sig åt mer fysisk träning än att gå till bussen då och då var det en ganska självsäker lillebror. Kampen blev dock jämn och slutade med dött lopp. De hade samma tid och det trots att den äldre brodern tveckade en aning innan han sprang om en annan löpare på upploppet. Där förlorade han kanske en viktig sekund. Så här såg de ut vid starten. De sprang faktiskt i takt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0