Klart

Träningen i går gick ut på att springa en vanlig orienteringsbana men på en kurvbildskarta, det vill säga en karta där alla karttecken utom höjdkurvorna var borttagna. Det fanns en livlina i form av en "vanlig" karta utan bana. Vad är det då som gör det så svårt att springa på en karta med bara kurvbilden? För det första så är höjdkurvorna det svåraste karttecknet att förstå. Alla andra karttecken visar ett föremål i ett visst läge exempelvis en sten, en stig, en äng och så vidare. Den här typen av karttecken finns i samma plan hela tiden. Höjdkurvorna visar dels ett terrängföremål i sitt läge men också samma terrängföremål i olika plan. Det krävs mycket mer träning för att hjärnan ska förstå och kunna översätta höjdkurvorna till en inre bild av verkligheten.

För det andra så blir orienteringen svårare när man tar bort viktig information från kartan. För att kunna bestämma sin position med hjälp av kartan behöver man ha minst tre olika föremål till sin hjälp. Det kan vara en sten, en brant och en höjd. Med hjälp av deras läga kan man sen ganska exakt bestämma var man är. Den som har tränat mycket gör det här automatiskt och snabbt. För den som är mer ovan tar det längre tid och det sker inte med samma automatik. Det går att använda två eller till och med ett föremål men då ökar risken för fel. På kurvbildskartan är många detaljer bortplockade. Det gör att det finns färre föremål att använda sig av och det är längre avstånd mellan dem. Dessutom är de som finns kvar av den svåraste typen, höjdkurvorna.



Här är en av sträckorna från gårdagens träning. Den sträckade linjen är den väg jag sprang. I början gick det bra och jag hade koll på läget. Jag kunde följa och läsa av hödjerna på vägen. Efter ungefär halva sträckan kommer jag fram till en ganska lång och flack sluttning. Här finns inga tydliga föremål att följa. Jag kan se andra föremål, men de är inte med på kartan så jag har ingen nytta av dem. Jag siktar på den tydliga höjden som ligger mitt under strecket. När sluttningen börjar ta slut blir skogen lite tätare och sikten lite sämre. Jag tycker att jag ser en höjd till vänster om mig och jag drar mig mot den. Den är dock inte lika hög som jag förväntat mig och den stämmer inte överens med höjden jag tror att jag är vid. Jag tittar på kompassen och ser att jag är på väg åt fel håll. Jag bestämmer mig då för att spring österut för att komma fram till höjdkanten. Här går en stig som jag följer åt söder. En liten stund senare läser jag in mig vid foten av höjden som kontrollen ligger på. Resten är inga problem. Frågan är om jag hade undvikit mitt misstag om jag hade haft den "riktiga kartan"?



Kanske! Jag har kanske kunnat bestämma min position mer exakt när jag började springa ner för sluttningen. Jag har kanske kunnat använda någgra förmål i luttningen, exempelvis gränsröset som jag såg på håll. Jag har kanske kunnat använda mig av sankmarkerna när jag kom så långt.

Vad har jag då för nytta av att kunna läsa på höjdkurvorna? Dels är det ju ett karttecken till som ger information som är viktig för mig. Ju mer jag förstår av kartan desto säkrar kan jag orientera. Dels så kan höjdkurvrna vara viktiga om jag kommer till platser där kartan i övrigt stämmer lite sämre. Hyggen är en sån plats där det kan vara svårt att läsa på andra föremål. Då kan höjdkurvorna vara räddningen. I går fanns det några sträckor på slutet där höjdkurvorna var till hjälp. Mellan de tre sista kontrollerna fanns det många stigar (motorcykelspår) på kartan. I terrängen var de ännu fler och det var svårt att läsa sig fram med hjälp av stigarna. Här blev hödjkurvorna en bra hjälp.



Om några veckor kommer du att få en ny chans att träna kurvbildsorientering. Då kommer det inte att finnas någon livlina.