En andra analys
Vägval är ju en viktig del av orienteringen. Som banläggare vill jag försöka skapa vägvalsproblem som löparen måste lösa, gärna under lite stress. Vägvalsproblem kan skapas på flera olika sätt. På en kort sträcka så skapas vägval oftast genom att det finns ett hinder på sträckan. Hindret gör att löparen måste väja, antingen till höger eller vänster. På en längre sträcka kan det bli fler hänsyn att ta när man planerar sitt vägval. Det kan vara hinder, framkomlighet, orienteringsproblem, underlag och annat som påverkar valet av väg. Som banläggare försöker jag utnyttja de här olika delarna för att skapa vägval. I terrängen där Sprint-DM avgjordes fanns det lite olika vägvalsproblem
På den här sträckan finns ett hinder ivägen. Man kan alltså inte springa rakt på. Då återstår två alternativ, vänster eller höger. Den vänstra vägen är något kortare, 152 meter, medan den högra vägen är lite längre, 188 meter. Skillnaden är 36 meter. Om båda löparna springer med en hastighet av 16 sekunder per 100 meter blir tidsskillnaden ungefär 6 sekunder. Så långt är valet givet. Den vänstra vägen innebär mer löpning i skog medan den det högra vägvalet till största delen innebär löpning på asfalt. Frågan är alltså om man kan springa så mycket fortare på det hårda underlaget att man kan ta in de 6 sekunderna. De allra flesta löparna, av de som ritiat in sin väg på Runoway, har valt det vänstra vägvalet. Det dock ett par tre löpare som valt den högra vägen. Vid en snabb jämförelse kan man se att tidskillnaden är betydligt mindre än 6 sekunder. Alltså går det att springa fortare längs den högra vägen. Det här stöds också av en provlöpning där två jämnbördiga löpare tog varsin väg och kom till kontrollen i stort sätt samtidigt. För att den högra vägen ska vara ett alternativ gäller det dock att man hittar en bra väg ut från kontrollen och inte fastnar i något tätt buskage eller måste väja för någon av branterna.
På den här sträckan finns också ett hinder i vägen, ett stort hus. Det finns genomgångar i huset som man kan använda sig av. Det gör att det vänstra vägvalet är möjligt att överväga. Det är dock längre än högervägvalet. Här måste man göra samma överväganden som på den föregående sträckan. Här finns det en bra tidsjämförelse. En av segrarna i en klass har tagit det vänstra vägvalet medan den andre- och femteplacerade löparen valde den högra vägen. Om löparna har hållt samma hastighet är den vänstra vägen i det här fallet 14 sekunder långsammare. Det är lite större skillnad än vad jag förväntade mig. Troligen beror den relativt stora tidsskillnaden på att underlaget och framkomligheten varierar en del och att det är en del riktningsändringar som gör att man tillfälligt måste sänka farten en aning. Det visar sig också att de flesta löparna har sett det och valt högervägvalet.
Samma byggnad utgör ett hinder på en anna sträcka. Även här ska man springa på samma sida om huset, den här gången de vänstra vägvalet. Det är säkert samma faktorer som spelar in och som gör att högervägvalet är långsammare. På en del sprinttävlingar är den här typen av vägvalsproblem vanliga och det gäller att planera sina vägval noga. Det är inte alltid lätt eftersom det finns ett stressmoment inbyggt i tävlingsformen.
Det här två lite längre sträckor som innehåller både ett hinder och hänsyn till framkomligheten. På båda sträckorna är det vänstra alternativet det snabbaste. Det innebär mindre löpning i skogen vilket gör att man kan hålla högra fart. Bland de som har ritat i sin vägval så är det ungefär lika många som valt det vänstra alternativet som det högra. I de allra flesta fall är vänster väg snabbast. I de fall det inte är det så är det nog löphastigheten hos respektive löpare som fäller avgörandet. Ofta tar det emot att "backa" ut från kontrollen men på sprintbanor och i vissa andra terrängtyper kan det vara ett vinnande val. i det här fallet var det så.
Den här sträckan var ganska kort och tog för de bästa mindre en 30 sekunder att genomföra. Här finns ett hinder mitt på sträckan som gör att man måste välja antingen vänster eller höger. Jag har själv sprungit den här sträckan några gånger. Jag har inte tagit tid men upplevt att högervägvalet är det snabbaste. Jag har upplevt det som bättre framkomlighet längs den högra vägen. Dessutom sitter kontrollskärmen så att man ser den när man är vid de två små gröna områden närmast kontrollen. Dit är vägen ganska enkel. En majoritet av löparna har dock valt det vänstra alternativet. Det är också där de snabbaste tiderna har noterats. Där fick jag. Jag ger mig dock inte utan tror fortfarande att den högra vägen är den snabbaste om man genomför den på rätt sätt. Kanske ska jag ge mig ut och springa sträckan själv och ta tid för att överbivisa mig själv eller för att bli än mer övertygad om högeralternativets förträfflighet. Det här med vägval är inte alltid så lätt, och det är väl tur det. Vad skulle vi annars prata om så länge efter varje tävling och träning?
På den här sträckan finns ett hinder ivägen. Man kan alltså inte springa rakt på. Då återstår två alternativ, vänster eller höger. Den vänstra vägen är något kortare, 152 meter, medan den högra vägen är lite längre, 188 meter. Skillnaden är 36 meter. Om båda löparna springer med en hastighet av 16 sekunder per 100 meter blir tidsskillnaden ungefär 6 sekunder. Så långt är valet givet. Den vänstra vägen innebär mer löpning i skog medan den det högra vägvalet till största delen innebär löpning på asfalt. Frågan är alltså om man kan springa så mycket fortare på det hårda underlaget att man kan ta in de 6 sekunderna. De allra flesta löparna, av de som ritiat in sin väg på Runoway, har valt det vänstra vägvalet. Det dock ett par tre löpare som valt den högra vägen. Vid en snabb jämförelse kan man se att tidskillnaden är betydligt mindre än 6 sekunder. Alltså går det att springa fortare längs den högra vägen. Det här stöds också av en provlöpning där två jämnbördiga löpare tog varsin väg och kom till kontrollen i stort sätt samtidigt. För att den högra vägen ska vara ett alternativ gäller det dock att man hittar en bra väg ut från kontrollen och inte fastnar i något tätt buskage eller måste väja för någon av branterna.
På den här sträckan finns också ett hinder i vägen, ett stort hus. Det finns genomgångar i huset som man kan använda sig av. Det gör att det vänstra vägvalet är möjligt att överväga. Det är dock längre än högervägvalet. Här måste man göra samma överväganden som på den föregående sträckan. Här finns det en bra tidsjämförelse. En av segrarna i en klass har tagit det vänstra vägvalet medan den andre- och femteplacerade löparen valde den högra vägen. Om löparna har hållt samma hastighet är den vänstra vägen i det här fallet 14 sekunder långsammare. Det är lite större skillnad än vad jag förväntade mig. Troligen beror den relativt stora tidsskillnaden på att underlaget och framkomligheten varierar en del och att det är en del riktningsändringar som gör att man tillfälligt måste sänka farten en aning. Det visar sig också att de flesta löparna har sett det och valt högervägvalet.
Samma byggnad utgör ett hinder på en anna sträcka. Även här ska man springa på samma sida om huset, den här gången de vänstra vägvalet. Det är säkert samma faktorer som spelar in och som gör att högervägvalet är långsammare. På en del sprinttävlingar är den här typen av vägvalsproblem vanliga och det gäller att planera sina vägval noga. Det är inte alltid lätt eftersom det finns ett stressmoment inbyggt i tävlingsformen.
Det här två lite längre sträckor som innehåller både ett hinder och hänsyn till framkomligheten. På båda sträckorna är det vänstra alternativet det snabbaste. Det innebär mindre löpning i skogen vilket gör att man kan hålla högra fart. Bland de som har ritat i sin vägval så är det ungefär lika många som valt det vänstra alternativet som det högra. I de allra flesta fall är vänster väg snabbast. I de fall det inte är det så är det nog löphastigheten hos respektive löpare som fäller avgörandet. Ofta tar det emot att "backa" ut från kontrollen men på sprintbanor och i vissa andra terrängtyper kan det vara ett vinnande val. i det här fallet var det så.
Den här sträckan var ganska kort och tog för de bästa mindre en 30 sekunder att genomföra. Här finns ett hinder mitt på sträckan som gör att man måste välja antingen vänster eller höger. Jag har själv sprungit den här sträckan några gånger. Jag har inte tagit tid men upplevt att högervägvalet är det snabbaste. Jag har upplevt det som bättre framkomlighet längs den högra vägen. Dessutom sitter kontrollskärmen så att man ser den när man är vid de två små gröna områden närmast kontrollen. Dit är vägen ganska enkel. En majoritet av löparna har dock valt det vänstra alternativet. Det är också där de snabbaste tiderna har noterats. Där fick jag. Jag ger mig dock inte utan tror fortfarande att den högra vägen är den snabbaste om man genomför den på rätt sätt. Kanske ska jag ge mig ut och springa sträckan själv och ta tid för att överbivisa mig själv eller för att bli än mer övertygad om högeralternativets förträfflighet. Det här med vägval är inte alltid så lätt, och det är väl tur det. Vad skulle vi annars prata om så länge efter varje tävling och träning?
Kommentarer
Trackback
