Klart

Troligen är det en kombination av allt. Det är äldsta dottern det här handlar om. Senare i år lämnar hon tonåren. Genom åren har hon varit med om en del. Där vi bodde tidigare fanns en flaggstång. Hon lyckades springa in i den två gånger med ett jack i hakan som följd. Ja det blev bara ett jack eftersom hon andra gången lyckades pricka det gamla jacket.

Hakan fick en ny omgång när hon skulle hoppa fallskärm. I hennes rum fanns en loftsäng. Den kan man ju nyttja till lite olika saker. Hon frågade sin mamma om hon kunde få en plastpåse. Det fick hon med löfte om att inte dra den över huvudet. Nej, det skulle hon inte göra. Hon hade andra planer. Någon minut senar hördes ett brak från rummet. Försöket med fallskärmen lyckades inte. Däremot träffade hon ryggstödet på en stol med... Just det, hakan.



Bilden här ovanför är tagen några dagar efter att hon skulle kliva ut ur duschkabinen. När hon skulle sträcka sig efter handduken halkade hon och lyckades skrapa armen och sidan på kanten till insteget i kabinen. Hon var lika blå på andra ställen på kroppen.

Genom åren har det blivit ett och annat besök på akuten. Det har varit en spricka i foten efter att ha blivit trampad av en häst. En bruten arm efter att har cyklat bredvid en kamrat som sprang. Plötsligt krockade de. Hon har skadat foten ytterligare en gång när hon var på väg hem från skolan. Hon har brutit ett finger på väg hem från en filmkväll hos en kompis. Hjärnskakning med ambulansfärd finns också på meritlistan. Det finns säker fler skador som jag inte kommer ihåg just nu. En gång när hon kom till akuten på Astrid Lindgrens barnsjukhus sa sköterskan i inskrivningen; Hej Anna! Dig känner jag igen! Och det innan dottern hade hunnit fram till luckan.

I förra veckan var det dags igen. På ridskolan skulle man tolka efter häst med skidor och pulka. Skidor och skidor förresten. Skidorna var såna där miniskidor av plast som man spänner på fötterna med hjälp av några remmar. Skidorna på fötterna och sen sätter hästen av i galopp. Hög fart och härlig känsla tills hästen kommer till en nerförsbacke. Då glider skidorna snabbare än hästen galopperar. Hon väljer att släppa repet och försöker göra en stoppsladd. Miniskidorna har inte riktigt samma grepp som ett par carvingskidor. En asfalterad väg är ganska hård även om det ligger lite snö på den.



Ibland hämtar jag henne vid riskolan. I torsdags var en sån dag. Jag sitter i bilen och väntar på henne när jag ser henna komma haltande. Hon tar sig stönande in i bilen och börjar genast berätta om allt tolkande efter hästarna. Som avslutning kommer berättelsen om skidåkningen och vurpan och hur ont det gör. Men det var det värt, avslutar hon glatt. Här ovanför kan du se blåmärket som det såg ut fyra dagar efter vurpan.