Balansgång och kompromisser
Att lägga banor till en större orienteringstävling är en balansgång ofta med ett antal kompromisser. Förutsättningarna för SM lång 2015 var ett tävlingsområde med varierad terräng som på många ställen håller en hög klass. Området är genomskuret av vägar, kraftledningar och stigar. Det finns också en hel del öppenmark i området och i kanterna begränsas terrängen av havet. Det finns också en hel del hänsyn som måste tas. Området som ligger öster om Arbottna och heter Ytteräng är ett så kallat Natura 2000-område där vi inte kan vara. Det finns ett litet naturreservat, "Svarta hålet", som ligger i norra delen av kartan. Här finns trampkänsliga växter och här kan vi inte heller vara. Innanför staketet till Musköbasen finns ett relativt stort skogsområde med högt orienteringsvärde. Här får vi inte heller vara.
I området finns älg, rådjur, hjort och vildsvin. De behöver plats att gå undan på när löparna kommer farande i skogen. Vi vill i största möjliga mån undvika att trycka ut vilt mot de större vägarna. Vi vill också undvika att djuren ska tryckas ut mot havet och sen "studsa" tillbaka in i tävlingsområdet. Det är svårt att skapa några större viltzoner så det får bli buffertzoner för viltet på några olika ställen. Jägarna vill inte ha någon avdrivning så banstråken måste få hjälpa till med det.
Fyra olika tävlingar ska få plats i tävlingsområdet. Först och främst och med högst prioritet är det A-finalerna, det vill säga de banor där det ska koras svenska mästare. Näst på tur och med näst högsta prioritet ska kvaltävlingen ha en plats. Dessa två tävlingar ska så långt som möjligt gå i skilda områden. Det får inte heller finnas några slumpmoment så att någon i något kvalheat ska komma i kontakt med kontroller som används i finalen. Det ska vara lika för alla. Med något litet undantag lyckades det. Undantaget var kontrollen efter varvningen i DH 21. B/C-finaler och publiktävlingen kommer i tredje hand. B/C-finalerna startar tidigt på finaldagen och de ska inte påverka A-finalen. Det innebär att i de delar av området som är gemensamt så ska de allra flesta löparna i B/C-finalerna hinna undan innan löparna i A-finalen kommer dit. Publiktävlingen var enklare eftersom det är en medeldistans och kan gå i samma område som första delen av kvalet.
Kännetecknen för en långdistansbana är fysisk utmaning, vägval i fokus, variation i både terräng och orienteringstempo. Området innehåller flera olika typer av terräng så förutsättningarna finns för att kunna skapa omväxling. Banlängderna för de olika banorna varierar från cirka 7 kilometer upp till drygt 16 kilometer. Det innebär att alla banor inte kan utnyttja all terräng.
Den stora utmaningen i det här området är att skapa bra vägvalssträckor och några riktigt långa sträckor. De skogsområden som finns styckas hela tiden av av olika terrängföremål som vägar, kraftledningar, ängar och stigar. Passagen av den stora trafikerade vägen är också en utmaning. I ett första skede provade jag med en riktigt lång sträcka som korsade vägen och på så sätt band ihop den södra delen med den norra. Med tanke på trafiksäkerheten valde vi dock styrda vägpassager för både kval och final. Här kunde vi ha viss bevakning utan att har några befogenheter att stoppa trafik. Här kunde vi också ha vätska och onlinekontroller.
För att skapa omväxling var det några områden som jag gärna ville använda till så många klasser som möjligt.
Det här är ett svårt område med mycket kartläsning och en hel del kupering. På sina ställen är sikten nedsatt och det gäller för löparna att var noggranna.
Det här området har en annan karaktär. Snabblöpt men med delvis dålig sikt. Förmågan att hålla riktningen blir viktigare och terrängstrukturerna är inte lika tydliga som på andra ställen i området.
Ett annat område som jag ville utnyttja innehåller flera delar med sämre sikt och många liknande terrängföremål. Kuperingen är ganska måttlig men det gäller att vara noggrann och ha en tydlig strategi.
Det fjärde området innehåller höga berg med mycket kupering. Här finns förutsättningar att skapa vägval. Här finns också ett mindre naturreservat som innebär begränsningar i form av ett förbjudet område.
Det fanns ytterligare några områden som jag vill utnyttja på ett eller annat sätt. Utmaningen är att knyta ihop de olika områdena på ett bra sätt och skapa vägvalssträckor med flera tänkbara alternativ. All de här områden väljer jag att spara till A-finalbanorna. Det innebär att kvalet hänvisas till övriga delar av kartan. Redan tidigt förstår jag att kvalet kommer att bli lite lättare. Jag förstår också att flera av vägvalsalternativen kommer att innebära en hel del stig- och väglöpning.
Att skapa vägvalssträckor är en balansgång. Om sträckan är lite felavvägd kommer några av det tänkta vägvalssträckorna inte att användas. Samtidigt ville jag ha några längre sträckor i alla klasser. Det kan också handla om att tvingas dra en lång sträcka genom ett område med mycket kartläsning utan egentligen utnyttja det annat än till kartläsning längs ett av vägvalen, oftast rakt på-alternativet. Här nedanför är en sträcka från D 20-banan som den blev och som den skulle kunna ha blivit om man styckat sönder den.
En rad bra orienteringssträckor men inga vägval mer än i begränsade stråk intill strecket. Det blir då mer medeldistanskaraktär på banan och det är ju en annan tävling. Hur det blev? Ja, det ska jag försöka ge mitt svar på i nästa inlägg.
Kommentarer
Trackback
