Klart

Efter tjugo år frånvaro från europeiska och svenska scener var de så tillbaka, Tom Petty & the Heartbreakers. Senast jag såg dem var 1987 då de agerade både förband och kompband på Bob Dylans världsturne. Minnet från Johanneshovs isstadion den gången var att förbandet var minst lika bra som huvudattraktionen. I torsdags stod Tom Petty & the Heartbreakers på scen i ett fullsatt Globen.


Bilden hämtad från TomPetty.com

Bandmedlemmarna har spelat tillsammans mer eller mindre sen 1970-talet och de vet var de har varandra. Kritikerna hävdar att det inte skett någon särskild förnyelse sen dess. Samtidigt är det det som vi som är där vill ha. Vi gillar musiken precis som den är, en ganska enkel och rak rockmusik. Det svänger ordentligt och på scenen verkar de har roligt och det räcker långt. En lång rad välkända låtar radas upp som I Won´t Back Down, Handle with Care, Free Fallinn´, Learning to Fly och Refugee. I It´s good to be king tänjer de och stretchar ut låten på ett sätt som ger den ett nytt liv. I orginalversionen är det en ganska vanlig rockballad här blir den tung och med en lång gitarrduell mellan Tom Petty och förstegittaristen Mike Campbell.





Som första extranummer bjuder de på Mary Jane`s last dance. Även den i en tung version med mycket gitarr. Vill du få ett smakprov av den låten från en tidigare spelning på turnen finns det ett Youtubeklipp här. Koncerten avslutas med American Girl och när sista tonen klingar ut är det bara att hoppas att det inte tar tjugo år till nästa Sverigebesök. Då får Facebookgruppen Bring Tom Petty back to Europe bli aktiv igen.

Vill du lyssna mer på Tom Petty & the Heartbreakers är miniboxen  The Live Anthology bra. Här finns 48 liveinspelningar från 1980 till 2007.

... är en redogörelse för en persons liv och leverna skriven av någon annan person. En självbiografi är då en redogörelse för en persons liv och leverna skriven av personen själv. Jag läser då och då någon form av biografi om personer som på något sätt intresserar mig. I går kväll läst jag ut Ett bluesliv som handlar om Cornelis Vreeswijk. Jag hade förmånen att vid två tillfällen se Cornelis på scen. Nu när läst boken inser jag att jag hade tur inte bara för att det var i slutet av hans liv utan också för att de under perioder av hans artistliv inte alls var säkert att han skulle komma i tid eller ens komma alls.



Jag har läst biografier om Keith Richards, Ulf Lundell, Kajsa Grytt, Eric Clapton, Patti Smith med flera. Alla kreativa människor som skapat massor av musik, böcker, poesi, konst och annat som har tilltalat massor av människor. Alla har de massor av beundrare men de har också något annat gemensamt. Som publik verkar de ha självförtroende när de går upp på en scen för att underhålla. Många av beundrarna har nog själva önskat att de hade samma mod.



Förutom det här modet finns också ett stort mått dåligt självförtroende. Det kan handla om sin egen kreativitet och om det man skapar verkligen kommer att intressera någon, samma typ av prestationsångest som många idrottsmän och kvinnor också lider av. Det dåliga självförtroendet handlar dock inte bara om skapandet. Det handlar lika mycket om förmågan att leva sitt eget liv, att ta hand om sin barn, att leva i relation med andra människor. Blyghet är en annan gemensam nämnare som också står i total motsats till modet att gå ut på scenen och underhålla.



Droger verkar vara en annan gemensam nämnare. Inte alla, men många har använt droger i någon form. Kanske har det med det dåliga självförtroendet att göra. Kanske har det andra orsaker. För Cornelis del kostade det honom livet. Allt för tidigt gick han bort men vi kan fortfarande njuta av allt det han skapade. Genom att läsa boken har jag också fått en historia och en bakgrund till många av låtarna. Under vissa perioder var han mycket produktiv och kunde skriva nya texter på några minuter. Under andra perioder drabbades han av skrivkramp. Jag kan inte låta bli att undra vad han skulle ha skapat om han hade fått leva vidare.

Och sen kommer det första riffet i Helter Skelter. Efter drygt två timmar och förtio minuter börjar koncerten lida mot sitt slut i ett fullsatt Globen. Helter Skelter påstås ibland vara en av världens första punklåtar och den gjordes minst tio år innan punken slog till. Framför mig dansar två tonsårstjejer genom hela låten. Paul Mc Cartney har då hunnit med 30 låtar vara än stor del gamal klassiker från tiden i The Beatles. Eleonore Rigby, Get Back, Let it be, Yesterday, A day in the life, The long and winding road är bara några av alla låtar vi får höra. Visst är det lite speciellt att sitta bara några få tiotal meter från den forne medlemmen i världens kanske mest kända rockband. Trots sina 69 år håller han genom hela koncerten på nästan tre timmar. Vid några få tillfällen spricker rösten något. Jag slås av hur vass gitarist han är när han vid några tillfällen bränner av ett solo. Annars är det mest den legendariska Höfnerbasen han spelar på. En kväll att minnas.

Den här gången handlar Lyssnat och läst om böcker jag har varit med att ta fram. Jag har läst dem också, flera gånger faktiskt. Jag har till och med skrivit några avsnitt i böckerna. Jag har också varit med i projektgruppen som har jobbat med produktionen. Böckerna handlar om träning i orientering för barn och ungdomar. Kanske en perfekt julklapp. Du köper dem på www.idrottsbokhandeln.se. Nej, jag får ingen provision på sålda böcker.

Det verkar som om förväntningarna på "Så mycket bättre" var höga och det verkar som om de höga förväntningarna uppfylldes. På Facebook finns en hel del kommentarer. Flera av dem hyllar Laleh. För egen del tycker jag det var fyra personer som stack ut på ett positivt sätt, Laleh, Eva Dahlgren, Timbuktu och Wiehe.



Laleh från en konsert förra sommaren.

Det är smeknamnet på Eric Clapton som spelade i Globen i går. Smeknamnet är egentligen ganska missvisande med tanke på hur flinkt och flyhänt han hanterar sitt instrument. Konserten i Globen bjöd på en liten del av alla hans låtar. Ja, några av låtarna har andra upphovsmän. Självklart var det gott om gitarrsolon och flera briljanta solon. Tyndpunkten av låtarna var blues eller musik nära besläktad med blues. Bäst var det när de akustiska instrumenten kom fram och vi fick höra lite mer avskalade låtar.

1979 gick jag i gymnasiet. En dag kom en klasskompis med en ny skiva till skolan. Det var Pink Floyds konceptalbum The Wall. Skivan diskuterades mycket de närmaste veckorna och självklart skaffade jag mitt eget exemplar. Albumet håller än och i kväll har jag varit i Globen och sett Roger Waters uppsättning av The Wall. Allt finns där. Från störtande flygplan, helikoptrar, en flygande gris och massor av projektioner på muren som byggs upp vartefter. Efter halva koncerten är muren uppbygd och bandet syns inte för publiken. Efter en stund dyker de dock upp. Instrumenten glider upp genom scengolvet framför muren och bandet tar plats, en stund. De försvinner bort igen inför finalen. Självklart faller muren och bandet kliver fram för den avslutande låten.

Det började med att hustrun vill höra lite julmusik när vi lagade mat. Det blev lite jullåtar med Ainbusk singers. Dottern tröttande och önskade en annan artist. Först ville jag dock hålla kvar vid jultemat. Det blev God Jul med Ulf Lundell. Ingen vacker jullåt kanske men mycket blues. Sen fick dottern sin vilja igenom och vi la in en CD-skiva med John Mayer. Bluestemat fortsatte med ett antal sköna låtar medan vi åt upp middagen. När vi plockade av bytte jag spår. Nu blev det Eldkvarnlåten Ta min hand, men inte med Eldkvarn. Istället blev det en kanonbra version med Lars Winnerbäck och Louise Hoffsten.



Dottern började spexa med dans, luftgitarr och en pilatesboll. Spexet fortsatte till Tom Petty and the Heartbreakers och låtarna Runnin´down a dream och Free fallin´. Nu var jag igång och fortsatte med Eric Clapton och klassikern Layla i en liveinspelning. Clapton fick fortsätta med JJ Cales Cocain.

Sen började Idolfinalen och jag längtar efter att få bestämma musiken själv. Eftersom det är första Idolprogrammet jag ser får jag väl stå ut. Imorgon är det avslutning på Så mycket bättre. Favoriterna därifrån är Kungarna från Broadway med Tomas Di Leva och Den hon vill ha med Plura.

Mässan är den mest centrala kristna gudstjänsten. Mässan har sitt ursprung i brödbrytelsen vid Jesu sista måltid och har en mycket lång tradition inom kyrkan. Mässan kan vara reciterad med sjungna partier eller alltigenom sjungen. Högmässan är kanske den mässform som är mest allmänt bekant. Högmässan firas på söndagar och högtidsdagar. I Göteborg fann prästen Mikael Ringlander att det fanns mycket gemensamt mellan budskapet i mässan och textarna i Eldkvarns musik. I juni 2000 genomfördes en första mässa baserad på texten och musiken som Eldkvarn framfört. Eldkvarn själva spelade en central roll i mässan som genomfördes i Annedalskyrkan.



Mässan, som hade temat kärlekns törst, spelades in och är utgiven på CD. Akustiken i kyrkan och Eldkvarns sparsmakade arrangemang ger stundtals ett helt nytt liv åt musiken. Några av höjdpunkterna på CDn är Ett hus på stranden och Nånting måste gå sönder.

Samarbetet mellan Eldkvarn och Mikael Ringlander har fortsatt och resulterat i flera Mässor i Annedalskyrkan. År 2006 var det dags för nästa mässa att ges ut på CD. Temat den här gången var kärlekens låga.



Återigen ett antal avskalade och enkla versioner av ett antal av Eldkvarns många låter. I all sin enkelhet blir de till små pärlor och många av låtarna får nytt liv. Några av höjdpunkterna den här gången var Himlen ser och himlen hör, som först spelades in av Peter LeMarc, och Landsortsgrabb.

Nu, hösten 2010, har en tredje mässa landad i skivbutikerna. Jag upptäckte den i förra veckan när jag gjorde ett snabbt besök i en av mina favoritbutiker, Bengas på Drottninggatan. Mitt mål var egentligen ett par andra skivor men jag kunde naturligtvis inte motstå den här tredje mässan.



Temat den här gången är Kärlekens väg och här finns två av mina favoriter ur Eldkvarns stora låtkatalog, Alice och Nedför floden. På alla tre skivorna är de religös budskapen ganska nedtonade. Förutom någon enstaka kort sekvens från Mikael Ringlanders predikan är det bara musik. Musiken och texterna får tala sitt eget språk. Även den här gången är arrangemangen enkla och avskalade vilket gör att texterna träder fram lite tydligare än i originalversionerna. Alla tre skivorna är väl värda att lyssna på. De tidigare kan vara lite svåra att få tag på men är du intresserad så kan ett tips vara att söka via butikerna på nätet.

I dagarna tre har Lars Winnerbäck och ett antal andra artister spelat på Långholmen i Stockholm. Spelningen har varit som en liten minifestival med två scener, matservering, cafe och en skivbutik. Jag gjorde ett inköp. Lars Halapis When your TV makes you cry. Lars Halapi stod också på scen tillsammans med Sophie Zelmani. Det första uppträdandet började redan straxt före klockan 6. Love Antell spelade på den mindre scenen. Det var ganska dåligt ljud och det var inte min typ av musik. Därför var mitt engagemang inte så stort. Som andra uppträdande på den lilla scenen spelade Dundertåget. Jag vet inget om dem sen tidigare men det var helt OK. Som tredje uppträdande spelade Sophie Zelmani på den stora scenen. Jag gillar hennes lågmälda, ja nästan blyga musik. Jag har aldrig hört och sett henne uppträda tidigare. Hon hade med sig fyra duktiga musiker och tillsammans bjöd de på kort men bra konsert.



Det fjärde uppträdandet ägde rum på den lilla scenen och bestod av Laleh. Jag har inte lyssnat så mycket på henne men en del av det jag hört är bra. Nu bjöd hon på en hel del låtar i ganska rockiga versioner. Hon verkar ha en ganska stor publik och så här dags hade det samlats en hel del i publiken.



Exakt klockan 9 och efter en nedräkning de sista tre minuterna klev Lars Winnerbäck in på scenen. Han började med att acapella sjunga Stockholmskyss. Hans trogna publik var genast med på noterna och sjung med. Efter det fortsatte han med att framföra ytterligare 4 låtar endast kompad av sig själv på gitarr. Yngsta tonåringen sken upp när när de första tonerna av sin favoritlåt, Kom änglar, ljöd. Faller och Över gränsen var de andra låtarna han framförde innan hela bandet klev upp på scenen.





Efter det bjuds vi på en lång rad av både nya och äldre låtar som Kjedjebrev, Järnvägsspår, Elegi, Hugger i sten och naturligtvis även långköraren på Svensktoppen, Om du lämna mig nu. Den senare i duett med Anna Stadling. Sammanfattningsvis en mycket bra konsert. Lars Winnerbäcks konserter bygger mycket på samspelet mellan artisten och publiken. Stora delar av publiken älskar Lars Winnerbäck och att dömma av artisten framträdande så är kärleken besvarad. Winnerbäck är egentligen ganska skygg och har lite svårt att hantera sitiationen som hyllad stjärna. Det här speglas bra i konsertfilmen Solen i ögonen som spelades in under sommarturnén för två år sen. Här får man förutom intervjuer med Winnerbäck också följa tre tonårstjejer som ägnar hela sommaren åt att följa med på turnén och vara med vid alla konserter.

Långholmen den 9 augusti blev ett segertåg precis som Winnerbäck sjunger i en av låtarna som avslutar konserten. När de sista tonerna av Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen lämnar musikernas instrument brakar ett mäktigt fyrverkeri loss. Här är ytterligare ett antal bilder från konserten.







I mitten av konserten faller fonden till golvet och bilder och filmer visas på en stor videoskärm som nu utgör fonden. Lite senare visas bilder av musikerna. Det finns ett antal kameror utplacerade på olika delar av scenen.









De tre sista bildern är tagna under låten Elden i vars text följande budskap finns. Den förlorar som ger upp, den vinner som är trägen.

När O-Ringen är avslutat är det många som ser fram emot att vara med på den sjätte etappen. Det brukar innebära en hel del festande av varierande intensitet. I år erbjud arrangören ett antal artister. Själv satte jag mig i bilen hemåt redan en kvart efter målgång. Jag hade lite andra planer för den sjätte etappen. Väl hemma blev det en dusch, lite mat och sen iväg igen. Hustrun och jag åkte mot Stockholm, Djurgården och Gröna Lund där Ulf Lundell skulle uppträda. Det var mycket folk och i tidningarnas nätupplagor har man kunnat läsa om nästan 23 000 personer i publiken. Det lär vara den tredje mest besökta konserten på Gröna Lund genom tiderna. Bob Marley leder med 32 000 från sin konsert 1980. Förra året lockade Lady Gaga drygt 23 000 personer.



I och med konserten i går började en liten evenemangsperiod där jag kommer att besöka några olika typer av evenemang. I går var det alltså musik. Jag har varit på någonstans mellan 15 och 20 konserter med Ulf Lundell. Gårdagens konsert var en av de bättre med en taggad artist Kanske var det den stora publiken som taggade honom. Årets sommarturné har fått ganska ljumma recensioner så jag hade inte så stora förväntningar. Nu fick vi höra såväl lite nyare låtar som gamla låtar som nu har drygt 35 år på nacken. Ett exempel på det var en tung och svängig Stockholms City som var första spår på debutskivan från 1975. Andra äldre låtar som levererades på ett bra sätt var en countryinfluerad Rom i regnet och en Neil Young-inspirerad Ryggen fri. I mitten av konserten var det ett lite lägre tempo med en del lite nyare låtar som alla inte känner igen. Mot slutet är det dock högt tryck med högt tempo både på scenen och i publiken. Öppen väg, öppen bil, Om sommaren och Kär och galen. Ulf Lundell omger sig med bra kompmusiker som är väl samspelade. En gång haltade det dock lite,men det var nog mest Lundells eget fel. I Öppen väg, öppen bil började man plötsligt spela i reaggetakt och när man skulle tillbaka till ordinarie takt hängde Lundell inte riktigt med.

I förra veckan läste jag ut ännu en bok, Kall som graven av Peter Robinson. Som vanligt heter huvudpersonen Alan Banks och den här gången börjar boken med att han tar på sig ett uppdrag att vid sidan om tjänsten leta reda på polismästare Jimmy Riddles dotter som försvunnit. Relationerna mellan Alan Banks och polismästeren är minst sagt ansträngda men trots det letar han upp dottern som flytt från familjen till London. I London har dottern levt lyxliv i en värld fylld av kriminalitet. Hon har i och för sig inte begått några brott själv men de hon umgåtts med begår desto mer brott. Alan Banks hittar polismästarens dotter och tar med sig henne nem till henns familj. Efter en tid hemma inträffar flera händelser som gör att fler och fler spår leder tillbaka till familjen Riddle. Som ofta är det dolda historier från det förflutna som ligger bakom händelserna.



Kall som graven är den sjätte boken av Peter Robinson som jag läser. Redan när jag läste den första av hans böcker, En ovanligt torr sommar, fastnade jag för dem. Nu ser jag fram emot nästa bok. Det var inte så länge sen som Kall som graven kom ut på Svenska i pocket. Trots det så ligger den i tid precis efter En ovanligt torr sommar. Det gör inte så mycket men det finns detaljer i böckerna som bygger på varandra, bland annat Alan Banks något komplicerade relation till kollegan Annie Cabbot.

För ett tag sen skaffade jag mig en Ipod. Det är en liten multimediamaskin där du kan ladda in musik, film, bilder och en del annat. Man kan lyssna på radio, spela spel, bli väckt, spela in videofilmer och så vidare. Jag har än så länge bara lyssnat på musik. Jag laddade in en hel del musik, 980 olika låtar för att vara exakt. Mätaren som indikerar hur mycket utrymme det finns kvar indikerar en halvfull enhet. Börjar man tänka efter är det ofattbart vilken mängd data man kan lagra i den. För 25 år sen krävdes det en dator stor som ett hus för att lagra samma mängd data, om det ens var möjligt.



Den är nio centimeter lång, fyra centimeter bredd och sex millimeter tjock. Man kan välja att lyssna på ett album, det vill säga typ en CD-skiva. Man kan också välja att lyssna på allt av en artist. Eller så kan man välja att lyssna på alla låterna i bokstavsordning. Det kom jag på eter ett tag och då började jag med det. Just den låten jag lyssnade på då började på C. Nu har jag kommit till mitt i K. Det  har blivit en brokig blandning. På en rad kan det komma låtar av Pink Floyd, Thåström, Louise Hoffsten, Eldkvarn, Melody Gardot, Fleet Foxes, mera Thåström, Elin Ruth Sigvardsson, Jan Johansson, Lars Winnerbäck, Beatles, Eric Clapton, ännu mera Thåström, Camilla Perez Walin och så vidare. Två låtar med Pink Floyd kom efter varandra. Jag har aldrig lyssnat på dem på det sättet men de passade bra ihop. Det var Echoes och Eclips. Visste du förresten att Echoes som är drygt 25 minuter lång varar hela vägen från det att dörrarna på pendeltåget stängs på Stockholms Central tills man kliver av tåget i Handen? Jag vet det nu i alla fall. En annan höjdare är Camilla Perez Wallin som gör egna tolkningar av Kent-låtar. Hon gör det på ett eget och helt suveränt sätt. Jag har aldrig lyssnat på Kent tidigare men det här är bra.

Jag har startat en ny kategori. Här kommer jag att gör inlägg med ojämna mellanrum. Här kommer jag att skriva om musik jag lyssnar på och böcker jag har läst. Det blir inga recensioner i vanlig mening utan mer en rapport. Jag börjar med en bok som jag läste ut i dag.

Titel: Stridens skönhet och sorg
Författare: Peter Englund

Peter Englund är historiker och har skrivit ett antal böcker med anknytning till framför allt svensk historia men också en del händelser i Europa. Peter Englund är också sen ett par år tillbaka Svenska Akademins ständige sekreterare och det är han som varje år berättar vem som fått Nobelpriset i litteratur. I Stridens skönhet och sorg skildras det bortglömda kriget, första världskriget. I boken får läsaren följa nitton olika personer som på olika sätt berörs av eller medverkar i första världkriget. De kommer alla att gå olika öden till mötes och de kommer alla att påverkas av kriget på olika sätt. De olika personerna skildras både i dramatiska händelser och i mer vardagliga händelser.



Boken är uppbyggd med ett antal korta kapitel. Varje kapitel behandlar en av de nitton personerna. Med jämna mellanrum återkommer de olika personerna och läsaren får följa dem från krigsutbrottet 1914 till freden 1918. Alla personerna har funnits i verkligheten och berättelserna bygger på dagboksanteckningar och annan dokumentation. På flera ställen finns utdrag ur dagboksanteckningarna citerade. Varje krigsår avslutas med ett antal fotografier från händelser som beskrivs i boken. Några av de nitton personerna finns med på bilderna. Det gör historien trovärdig, levande och verklig.

Jag har läst en hel del av Peter Englunds tidigare böcker. De har varit intressanta men också ganska tunga eftersom språket har varit ganska svårt. Det här boken har ett enklare språk och den är lättläst trots att den omfattar drygt 600 sidor. Boken avslutas med ett kort uttdrag ur Adolf Hitlers Mein kampf. Sista meningen är; "Jag beslöt att bli politiker". Där börjar nästa historia. Jag hoppas att Peter Englund väljer att skilden den historien på ett liknande sätt. Det skulle också kunna bli läsvärt.