Klart

I dag har har några av Stockholms 13-14 åriga orienterare haft en samling för att träna, äta god mat och lära känna varandra. Några tjejer och killar satsade mer på det senare. På platsen för träffen finns det bara en bastu med ingång från vardera av de två omklädningsrummen. Efter en stund blev bastun en smitväg mellan de två omklädningsrummen. Om det var tjejerna eller killarna som började vet jag inte men det lät som de hade kul.

När det gäller de mer allvarliga inslagen som handlade om träning så fanns det både en vanlig orieneringsbana och skidorientering att välja mellan. De som valde skidorientering hade ganska nomala förhållanden. För orienterarna var det allt annat än vanliga förhållanden. Bitvis var det ett snödjup på 50-60 centimeter. Det var tur att det fanns möjlighet att springa på plogade vägar och tilltrampade stigar. När löparna kom tillbaka hade de en hel del snö med sig i på skor, strumpor och byxor.

Det andra träningspasset var dels en lek och dels en microorientering. Självklart genomfördes de i snön. Microorienteringen gick till på så sätt att 20 kontroller placerades på en öppen yta. De placerades med jämna mellanrum med fem kontroller i rad. Totalt var det fyra rader. Området mätte totalt omkring 60x30 meter. Åtta olika banor var lagda på de 20 kontrollerna. Deltagaran fick spring så många banor man ville. Ett fåtal sprang alla åtta banor. Även den här gången blev det snöpulsning. Här är några bilder.







Fler bilder från träffen hitter du på http://www.cig.canon-europe.com/p?p=CQ2myuNcyMP.

I dag har det regnat mer eller mindre hela dagen. Typiskt novemberväder säger kanske någon. Själv var jag ute och sprang på eftermiddagen. Perfekt väder för ett träningspass. Några andra körde ett teräningspass inomhus istället. Nu berodde det inte på vädret att man valde att vara inomhus. Det var bestämt sen tidigare. Stockholms Orienteringsförbund genomförde i helgen en träff för de orienterare som nästa år är 15 och 16 år. Träffen avslutades med ett inofficellt inomhusmästerskap. Jag var ute på banan och fångade löparna i aktion. Så här såg det ut där jag stod.



Fråbn den här platsen hade jag överblick över fem kontroller. Det som gjorde det svårt för löparna var att kontrollerna satt på tre olika plan. Tittar du noga kan du kanske se en kontrollenhet mitt i bildens nederkant. Det satt också en kontroll på balkongen i bildens övre del. Det var framför allt den som vållade problem. Så här såg det ut på kartan.



Löparna sprang två heat var och det var olika banor för de olika heaten. Det bommades en hel del där jag stod. Några löpare hade en sträcktid på upp emot två minuter mellan kontroll sju och åtta. Avståndet i verkligheten är ungefär tio meter. Skalan, andra löpare och den ovana miljön var några av orsakerna till bomarna. Den allra vanligaste orsaken var dock den gamla vanliga. Brist på kartläsning. Av någon anledning glömmer man bort att läsa kartan. Kartan är ju facit och det enda som faktiskt ger information om var du själv är och vart du ska. Andra löpare kan man aldrig lita på men det kan du göra på kartan.

Jag brännde av lite drygt 250 bilder. Här är några av dem.

 

 

Du kan hitta fler bilder från sprintorienteringen på 

http://www.cig.canon-europe.com/p?p=FQrgFzYUHDB.

För kartritning, banläggning och arrangemang stod eleverna på Fredrika Bremergymnasiets orienteringsakademi. Tävlingen avgjordes inne på Fredrika Bremergymnasiet i Haninge.

I dag var det dags för den klassiska höstavslutningen på orienteringssäsongen, Höstlunken. Tävlingen är sen många år en tradition i början av november. Den går alltid på söndagen i allhelgonahelgen. Höstlunkens koncept är att det är lite längre banor än normalt och det är en tävling för patruller. Den längsta banan för herrseniorerna mäter vanligtvis 17-18 kilometer. Den kortaste banan är omkirng 6 kilometer. Det finns lite olika klasser med bland annt några mixedklasser där patrullen ska bestå av en kille och en tjej. En patrull kan bestå av deltagare från olika föreningar och det ska var minst två personer i patrullen.

I år gick tävlingen i typsikt novemberväder med gråa moln, duggregna och några plusgrader. Vissa år har det varit solsken och vissa år snöfall. Därför kan man kanske påstå att vilket väder som helst är ett typiskt novemberväder. Jag sprang i patrull med yngsta tonåringen i motionsklassen. I motionsklassen är det fri sammansättning när det gäller ålder och kön. Därför är det en stor blandning bland deltagarna. Banan var lite drygt 6,5 kilometer lång och gick delvis i nästan alpin terräng. Starten och avslutningen av banan gick i anslutning till Flottsbrobacken. Det var väl tur att det var plusgrader ute annars hade säkert snökanonerna varit igång.



Eftersom jag inte sprungit på en månad utan bara cyklat och promenerat var det lite tunga ben mot slutet. För första gången på en orienteringsbana var den yngsta tonåringen den piggare. Men det är väl bara att acceptera att åldern snart tar ut sin rätt både för honom och för mig. Lite synd är det ju att hans formkurva troligen har en mer positiv utveckling än min.

Nja, det är inte riktigt sant. Jag har varit där sen dess, men 1978 sprang jag Österåkersklavlen på nästan samma ställe som dagens upplaga avgjordes. Sen var det ju det där med min ålder. Det var ju ett tag sen jag platsade i något lag på Österåkerskavlen som ju är för ungdomar upp till och med 20 år. Det enda som stämde någorlunda var att det var på samma plats.

Det är alltid lite intressant att jämföra dagens kartor med kartor som har ett antal år på nacken. Så här såg kartan ut för 31 år sen.



Den var ganska detaljerad, i alla fall när det gäller stenar och branter. Om man jämför kurvbilden så har man ett annat sätt att återge topografin nu 31 år senare. Man kan också konstatera att det hänt en del andra saker i området. Så här ser det ut i dag.



Österåkerskavlen har sen ett antal år tillbaka även en medeldistanstävling för oss som inte är juniorer längre. Här ovanför ser du början och slutet av min bana i dag. Men som sagt det är ungdomarnas tävling. Här är några av de som var med.

 

 

Då och då blossar det upp diskussioner om hänglöpning, samlöpning och samarbete i skogen. I dag har det varit final i ungdomsserien i Stockholm. Där deltar allt från USM-segrare till nybörjare som kanske springer sin första tävling. Alla regler om att man inte får samarbeta får en lite annan innebörd på den här typen av tävlingar. Jag satt ute i skogen för att fotografera några av löparna. Efter en stund kommer två yngre klubbkompisar till mig fram till kontrollen.

 

Det gäller att kolla så att det är rätt kontroll. Man behöver inte ha så bråttom. De är bäst att kolla om det kommer någon mer som ska ha samma kontroll.

 

Det är mycket att hålla reda på. Nästa kodsiffra, passa kartan och vem är det som kommer där borta? Är det någon som ska åt samma håll som vi? Hur var det nu, passa kartan, nästa kontroll, kodsiffran...

 

Bra att vi har koll på allt. Nu drar vi vidare till nästa kontroll. Det ser inte så svårt ut. Det var ju bara att följa stigen fram till stigförgreningen och sen... Kanske bäst att stanna för att kolla en gång till. Det vore ju synd om vi skulle bomma nästa kontroll.

 

Hur var det nu igen? Kodsiffran har vi koll på. Har du passat kartan? Det var ju bara stigen fram till nästa stigförgrening och sen... Du! Nu tror jag att jag har koll på läget. Häng med så tar vi nästa kontroll. Sen ska vi bara till sista och sen till mål. Vi har inte så mycket kvar.

Och då tänker jag på dagens tävling i jämförelse med 25-manna 2003. Nu var det inte någon kontrollpunkt utan en spång som kändes bekant. I dag passerade jag den åt andra hållet i jämförelse med då, 2003.


25-manna 2003

Jag tänker på passagen mellan sjunde och åttonde kontrollen. Jag kände också igen mig på väg till start. Då för sex år sen sprang jag åt andra hållet mellan trettonde och fjortonde kontrollen. Annars var det okända marker i dag.



Det blev några småbommar på några kontroller. Det började med lite slarv vid tredje kontrollen. När jag stämplade kom han som startade en minut efter mig. På väg till fjärde sprang vi och tittade på varandra och bommade. Till femte valde jag en annan väg för att få orientera själv, men straxt innan kontrollen sågs vi igen och åtminstone jag tappade lite fokus. Till sjätte var det egentligen inte någon bom men jag hade inte riktigt koll på allt. Sen flöt det på bättre. Jag märkte att han som kommit ikapp mig bommade nionde kontrollen. Lite ivrig slängde jag mig utför sluttningen till tionde men hade inte koll på läget. Jag läste in mig flera gånger men var aldrig där jag trodde. På väg till elfte var han ikapp igen och till de sista kontrollerna såg jag honom från och till. Han sprang fortare än jag men bommade lite mer så det skilde inte så mycket i mål förutom den minut som han tog in redan till tredje.

Första dagen av Hanstadubbeln avgjordes i dag på nästan samma ställe som 25-manna 2003. Det var, och är fortfarande en av de snabbaste 25-mannatävlingar som avgjorts. Terrängen är måttligt kuperad och det är rent och fint i skogen så det är inget problem att ta sig fram. Det är bara eventuella bommar som kan göra att tiden drar iväg. Ja, om man inte räknar med den egna fysiska formen eller snarare bristen på fysisk form. Hur som helst så var det fin terräng och en njutning att springa. Inga stora bommar, men några små misstag och någon liten tvekan på några ställen. Det går alltid att göra det lite bättre.


Hanstadubbeln långdistans 19 september 2009

Som sagt gick 25-manna 2003 i samma område. Då passerade man dagens målplats på väg till första kontrollen och banan gick i samma område i början, men åt andra hållet. Inga återbesök vid kontroller men det var ganska nära på något ställe.


25-manna 2003

I morgon är det dags för medeldistans i samma område. Då kanske jag får göra något återbesök.

Om två veckor, knappt, invigs den nya motorvägen, väg 73, mellan Västerhaninge och Nynäshamn. För en dryg månad sen cyklade jag på en del av sträckningen. I dag var det premiär för en biltur. Skogsluffarnas OK arrangerade en tävling i anslutning till den nya vägen. Parkeringen var på motorvägen. Terrängen där tävlingen gick är typisk södertörnsterräng, det vill säga tuff, kuperad, detaljrik och inte alltid så lätt att ta sig fram i. Området har använts för tävlingar flera gånger tidigare. Den första som jag var närvarande vid utan att springa var den andra etappen på O-Ringen 1975. Tjugo år senare var jag banläggare för SM klassisk distans i samma område.



Det här är en del av D 20-banan. Just den här delen av banan gick i samma område som slutet av dagens banor. Det som skiljer den här kartan från dagens är att en motorväg skär igenom området. År 2006 var jag banläggare i samma område igen. Den här gången var det en "vanlig" nationell tävling över lång distans. Även den här gången rundade en del av banorna Träsksjön, fast nu åt andra hållet.



Det här är en del av H 35-banan. Nu kan man ana att något är på gång i och med det avlånga hygget. I dag fick vi alltså parkera på den nästan färdiga vägen. Det är säkert lite finpustning kvar. Vägverket, eller Svevia som det heter numera, var på plats och bjöd på lite give aways. Om man var riktigt snäll kunde man få en bok om de arkeologiska utgrävningar som har gjorts i samband med vägbygget. Dagens karta då. Så här såg den ut med slutdelen på min bana.



Nu kan man se den nya vägen. De banorna som användes vid SM 95 kan inte springas längre. Den sjätte kontrollen på D 20-banan ligger precis där den nya vägen går fram. Alla banor från SM 95 skär den nya mototovägen.

... har det varit DM-stefett. Det var en ganska jobbig historia, och visst fick man kämpa. Jag kämpade kanske inte riktigt på det sätt som jag skrev om i går. Jag fick kämpa för att orka ta mig tillbaka. Åtminstone kändes det så när jag var ute i skogen. Terrängen var mycket kuperad och det var upp och ned mest hela tiden. Mot slutet blev det också några mindre bommar på nionde, tionde, elfte och trettonde kontrollen. Sammanlagt kanske drygt fyra minuter.



Det hände en liten annan episod på tävlingen. Jag vet inte hur många som lade märke till det men det liknar på sitt sätt olyckan i samband med VM-safetten i Ungern nyligen. Jag höll på att förbereda mig för min sträcka och skulle precis ge mig ut och jogga för att få upp värmen. Då ser jag en yngre orienterare som kommer gående mot målet men från lite annat håll än alla andra. Han håller upp sitt ena byxben och man ser tydligt att han har slagit i knät och det är blodigt. Jag tänker att jag kanske skulle gå och möta honom för att fråga om han behöver hjälp, men det gör jag inte. Han haltar knappt och han verkar ha koll på läget. Han närmar sig och jag går ifrån min ryggsäck och mot uppvärmningen. När jag kommit en bit väntar jag ändå in honom. När han närmar sig ser jag att han gråter och jag ser också att det är ett ganska stort jack under knät. Han ser ut att springa i H 14 och jag lägger handen på hans axel och frågar om han behöver hjälp. Han snyftar fram ett ja och jag förvånas över hur skärrad han låter. Jag försöker lugna honom med att vi går till hans klubb så att någon där kan hjälpa honom vidare. Vi går kanske inte mer än 20-30 meter tillsammans och vi säger inget mer till varandra.

Efter mitt lopp så kommer en man i min ålder fram till mig och frågar hur det gick för killen som hade slagit i knät. Jag vet ju inte mer än att jag såg honom i sjukvården för att bli omplåstrad. Mannen sa att han hade tänkt att göra samma sak som jag gjorde men han valde att inte göra det. Sen ångrade han sig. Kanske var det fler som såg honom men inte tyckte att det behövdes någon hjälp. Han gick ju nästan utan att halta. Men när jag frågade vill han ha hjälp. Jag gjorde inte så mycket, men jag kanske gjorde rätt.

... är det DM-stafett. Då gäller det att kämpa.

Även i dag har det varit tävling utanför Kungsängen. DM i medeldistansorientering. Terräng var mycket fin vilket naturligtvis gör det extra kul att springa. Det var inga stora problem i skogen. Det var bara den sjunde kontrollen som vållade lite problem. Jag hade koll på läget när jag passerade höjden med stenen. Ytterligare en liten bit fram såg jag en kontroll till höger. Jag visste att den inte var min, men eftersom det var en liten höjd med en sänka sprang jag ändå dit. Självklart var det inte min kontroll.



Det var öppen och fin sikt så jag såg höjden där min kontroll skulle sitta. Det satt ingen skärm vid höjden och det fanns inge sänka. Kartan stämde inte så bra här. Kanske inte så konstigt eftersom jag var på fel höjd. När jag efter en stund förstod det så stämde kartan bättre. Lite onödigt och slarvigt var det. Sen gick det bättre även om jag började bli trött och inte orkade kämpa på som jag hade önskat. Dessutom väntade det stora misstaget även om jag inte visste om det just då.



Vid den sista kontrollen stämplade jag samtidigt som en annan tävlande. Jag blev direkt osäker på hur många ljudsignaler jag hörde, och inte såg jag väl något ljus. Jag sprang dock vidare mot mål och tänkte att stämpeln tog nog. Tveksamheten fanns dock kvar och jag tänkte vända, men fortsatte ändå. Det speler egentligen inte så stor roll om den tog eller inte. Våndan tar inte slut och när jag nästan är framme vid ängen där målet ligger bestämmer jag mig för att vända om för att stämpla en gång till. Eftersom jag redan är ganska trött är farten låg och det tar tid. Så småningom kommer jag dock till mål. När jag får sträcktiderna så får jag facit. Jag har stämplat två gånger vid kontroll 100. Drygt två minuter kostade all tveksamhet. Det var första gången jag har gjort något liknande. Det finns säkert ett antal fel som man ska göra innan man är färdig som orienterare. Nu kan jag lägga ett fel till till mitt orienterar-CV.

I dag har det varit DM i orientering. Tävlingen gick på militärt övningsområde nordost om Kungsängen. Vanligtvis brukar den stora snackisen efter en tävling vara bommar och vägval. I dag fick de snackisarna konkurens från kantarellerna. Det fanns mycket kantareller i skogen och då menar jag mycket. Bara mellan den andra och tredje kontrollen fanns det väll uppskattningsvis mellan två och tre kilo. Det var många som kom tillbaka med plastfickorna fylda med kantareller. Jag startade sent och mötte flera som redan hade sprungit som var på väg ut till "sina" svampar.



I morgon är det ett nytt DM i samma område. Då är det medeldistans som står på programmet. Mer kantareller att plocka.

Turebergs IF arrangerade i dag en medeldistanstävling. Tävlingen inleddes i regnväder men regnet upphörde efter ett tag. Törnskogen var platsen för tävlingen. Lite historia på vägen. Tävlingscentrum var detsamma som för 25-manna årgång 1979. Jag återkommer till det.



Den första delen av banan var helt OK. Det var en bra blandning av korta och lite längre sträckor och det var en del riktningsändringar precis som det ska vara. Om man ska ha någon kritik så var en del av kontrollerna i enklaste laget då de var placerade högt upp på höjderna. Det gick ganska bra rent orienteringsmässigt. Däremot så har jag fortfarande problem med vänster vad. Det må vad "gubbvad" eller vad som helst. Det är i alla fall frustrerande att inte veta hur långt man kommer innan det börjar krampa. I dag hann jag till kraftledningen innan det började. Sen kändes det lite bättre mellan sjuan och åttan. Den andra delen av banan hade en helt annan karaktär.



Det var tätt mellan kontrollerna och det var ibland lite svårt att hålla koll på kontrollerna. Dessutom var kartbilden i bland svår att tolka. Det var inte alltid det gick att läsa kartan och förstår hur terrängen såg ut. Det blev inga stora bommar men det blev en lite onödig sväng till sista kontrollen.

Vid den fjortonde kontrollen var det inte lätt att se hur det såg ut. Här var det mycket svart och de olika teckenen flöt i varandra.



Här tycker jag att varken kartritningen eller digitalisering var så lyckad. En lite hårdare generalisering hade behövts. Bland annat tycker jag att några av stigtecknen var onödiga. Dessutom hade man nog kunnat hoppa över några av blockstenstecknen. Digitaliseringen var inte heller helt OK enligt min mening. Flera av de olika tecknen flyter ihop med varandra. Uppe i kontrollringens nordvästra del finns en brant som ser ut att vara felvänd, eller är det höjden ovanför som har en brant på varje sida? Svårtolkat tycker jag. Som en liten jämförelse kan du studera kartan från 1979.



Två olika generationer av kartan och, ja det är samma område. Jag påstår inte att det är bättre, men de skulle säkert gå att hitta rätt med hjälp av den här kartan också. Det gick i alla fall 1979. Noterbart är att ingen av de tre stenarna som låg mitt i ringen i dag var med på kartan då. Höjderna hade också en annan form.

I dag har det varit medeldistans på programmet. Liksom i går var samlingsplatsen vid Mörkdalan. Jag kan tänka mig att man förr i tiden tyckte att detta var en mörk plats. Det är en dalgång mellan två ganska höga hödjpartier. Det är mellan 40-50 meters nivåskillnad från dlgången till topparna. I dag gick tävling norr om Mörkdalen. Uppe på höjden är det allt annat än mörkt. Gles tallskog med flacka berghällar. Ännu lite längre norrut är det en bitvis brant sluttning ner mot havet och Ällmorafjärden. Min bana gick naturligtvis ner i den sluttningen.



Ibland tappar man tid på ställen där man inte tror det. Jag tappade en dryg halvminut till tredje kontrollen. Jag valde att gå rakt på över höjden. Så här i efterhand skulle jag naturligtvis valt att gå lite till höger. Till den sjätte kontrollen tog jag nog inte den bästa vägen. Valde till att börja med att gå lite vänster och jag hade tänkt att gå till vänster om sjön. Jag träffade den dock nästan mitt på. Valde ändå att runda den till vänster för att sen ta stigen en bit. Jag fortsattae i stigens riktning upp på höjden men fick inte till kartbilden. När jag läste in mig var jag till vänster om kontrollen. Efter det gick det bra ända fram till tolfte kontrollen. Jag läste fel och kom för långt till höger om kontrollen. En och en halv minuts bom blev det lite onödigt. Det blir nya tag nästa gång.

Vi har varit straxt utanför Ärla och sprungit i dag. Det var för det mesta fin terräng. På några ställen var det lite tätare skog och bitvis lite stenigt. Här kan du se början och slutet på min bana.



Det var en hel del mjuk mossa och blåbärsris på marken så det blev jobbigt att springa trots att terrängen var fin. Många hade ganska långa tider. Den andra delen av banan gick over en stor mosse. Det var kanske inte den största orienterngstekniska utmaningen man kan ställas inför.



Däremot fick jag något annat att fundera över. Om den mossen som jag sprang över är den lilla mossen, hur stor är då den stora?

Orienteringens höstsäsong är traditionsenligt inledd. Nästan varje höst, i alla fall på senare år, inleds på samma sätt. För fjortonde året genomfördes i går kväll Stigfinnarna Cup. Det är en tävling i två fristående delar som endast är öppen för de som fyllt 35 år. Upplägget är detsamma från år till år. Tävlingen går i ett av de allra bästa orienteringsområden som finns. Terrängen är öppen och fin med mycket detaljer och en hel del större mossar. Det är svårt men fint. Det är alltid gemensam start vid den mytomspunna Ormputten. Det är en liten göl mitt inne i skogen. På äldre kartor sägs den ha legat 200 meter fel vilket gjorde den svårfunnen och därför en populär kontrollpunkt bland banläggare. Mitt ute i gölen sitter en skärm som markerar startpunkten. Efter diverse viktig information till deltagarna från tävlingsledare och en minuts gemensam uppvärmning är det dags för starten. Första kontrollen är en gemensam kontroll som fungerar som ett bo. Härifrån utgår tre slingor som ska tas i en bestämd ordning. Här är banorna gafflade så att inte alla har samma bana. Efter det sista besöket i boet avslutas banan med en gemensam sista del till målet. Så här såg gårdagens bana ut.



Det som gör den här tävlingen så speciell är den avspända atmosfären. Här finns ingen prestige om vem som är bäst. Kravet på sportslig rättvisa är inte det viktigaste. Här träffas ett antal människor som har ett gemensamt intresse för att göra det bästa de vet, orientera. Banorna är alltid bra och svåra. För många är det en utmaning att ta sig runt banan. Alla är glada och nöjda. Efter tävlingen finns det hembakt fika och det pratas vägval och misstag. Nästa vecka är det dags för del två. Då är förutsättningarna desamma utom på en punkt. Det är nattorientering på kanske de svåraste nattbanorna som finns. Är du över 35 år och har vägarna förbi Stockholm i början av augusti ska du försöka vara med på den här tävlingen.

 

Nej, jag var inte ute i två timmar i skogen i dag. En dryg halvtimma fick räcka. Vi i klubben hade tidig start i dag vilket innebar väckning vid halv sju, frukost och så en cykeltur till tävlingsplatsen där vi var vid kvart i åtta. Då var det ganska tomt på tävlingsplatsen. Några hade kommit och ställt sina ryggsäckar på plats.


Målplatsen 08,09.

Vid den här tiden var det desto fler vid hygienstationerna för att borsta tänderna och diska frukostdisken. Två timmar senare var det desto fler människor på målplatsen. En del hade redan sprungit klart medan andra förberedde sig på sin tur i skogen.


Målplatsen 10,03

Ändå var inte alla på plats. När vi kom hem till huset där vi bor mötte vi några av våra tillfälliga sambos som var på väg ut till tävlingen. En tävlingsdag på O-Ringen är alltid lång.

Nu återstår en dag av tävlingarna då slutplaceringarna ska avgöras. För egen del blir det den 75:e fullföljda O-Ringenetappen om man undantar åtta etapper på direktbana. Det är många som har betydligt fler etapper, men ändå...

... är avgjord. I går var det ingen bra dag. Den en vaden krånglade. Jag tvingades gå två tredjedelar av banan. Envis som jag är bestämde jag mig ändå för att ta mig runt det tre återstående etapperna. Till min förvåning kändes det förhållandevis bra i dag. Jag kunde faktiskt jogga stora delar av banan utan någon störe smärta. Jag kände dock av vaden och vågade inte prova den fullt ut. Banan bjud egentligen inte på några större svårigheter. Till första kontrollen kunde man springa stig nästan hela vägen. Till andra och tredje kontrollen var det orientering i ganska enkel kurvbild. Inga problem egentligen.



Det blev dock en liten bom på cirak 20 sekunder vid den fjärde kontrollen. Banans svårats kontroll var nog den sjätte. En ganska kort sträcka som avslutades i ett tätt område med dålig sikt och framkomlighet. Har har det bommats en del. Den snabbaste tiden var straxt under två minuter. Jag hade drygt två minuter men den längsta tiden var nästan en kvart. Jag var noga hela tiden och försökte hålla rätt riktning och läsa av det jag passerade på vägen.



Nu är det en vilodag då kroppen får en chans att ta igen sig lite, men det hade nog gått bra att köra ett lopp i mogon också.

(Den konstiga färgen på kartorna beror på att de är fotograferade i ljuset från lamporna i badrummet i huset där vi bor. Det var där det var bäst ljus nu i kväll.)

... eller Pre-O som det också kallas, vad är det? Det är en gren av orietering som från början skapades för rörelsehindrade. Numera är den öppen för alla. För att skapa rättvisa oavsett handikapp eller inte så har man tagit bort tidtagningen på förflyttningen i skogen. I stället tar man tid på hur mycket tid de tävlande behöver för att lösa orienteringsproblemen vid några av kontrollerna.

Pre-O är i grunden en vanlig bana, men vid kontrollerna så har man ett antal kontrollskärmar att välja mellan i stället för att stämpla och sticka vidare. Utifrån kontrollbeskrivningen ska man alltså avgöra vilken skärm som är den rätta. Man får en poäng för varje rätt. Så här kan det se ut i skogen vid en kontroll.



I det här fallet var det den vänstra kontrollen, A-skärmen som var den rätta. I kväll har det varit en möjlighet för alla "vanliga" orienterare att prova på dagen Pre-O banor. Jag och yngsta tonåringen gick elitbanan med ganska bra resultat. Vi hade inte vunnit men en plats bland de tio bästa hade det blivit. Pre-O är kul så har du chansen så prova det någon gång.