Klart

I dag avslutades Hallands 3-dagars med den sista etappen. För de flesta klasserna var det jaktstart som gällde. Det innebär att den som leder sammanlagt startar först och sen startar de övriga med det tidsavstånd som gäller. Först i mål vinner. För egen del så lyckades jag plocka fem placeringar. Redan vid den första kontrollen var han som startade straxt efter mig i kapp. Han sprang lite fortare än vad jag gjorde så han försvann på väg mot andra kontrollen. När jag tagit den kontrollen såg jag han som startade alldeles före mig. Han stod och läste kartan på väg mot tredje kontrollen. Han hade inte full koll på läget. Då är det skönt att själv ha koll. Efter det såg jag inga andra i min egen klass, men tydligen hade jag sprungit om ytterligare fyra stycken. En av dem var han som sprang om mig i början.



Yngsta tonåringen var inte helt nöjd efter sitt lopp. En del bommar men ändå två plockade placeringar. En miss han gjorde var att ta fel tröja. Han sprang loppet med min tröja. Det kan man nästan se på bilden.

Hustrun gick ut som åttonde i sin klass. Ledare var ganska långt för men till andraplatsen var det knappt två minuter. Redan i början av loppet hade de sju löparna samlat i hop sig till en klunga. De flesta av dem var tillsammans vid andra och tredje kontrollen. På väg till fjärde tog de lite olika vägval. Då kommer hustrun på att hon inte stämplade vid den tredje kontrollen. Av någon anledning glömde hon bort det. Det var för långt att vända tillbaka så det blev till att inse att det inte skulle bli någon slutplacering. Tiden i mål hade dock räckt till en fjärde plats. Så kan det gå.

Första etappen av Hallands tredagars i orientering har avgjorts i kväll. Yngsta tonåringen startade först med undantag av de efteranmälda. Förhoppningarna var ganska stora innan men det tog längre tid är beräknat att ta sig runt banan. Vaden som gjort ont tidigare kändes även i dag. Båda knäna smärtade också liksom huvudet. Dessutom föll han i skogen och slog upp ett sår på tummen som blödde en del. Som om inte det vore nog missade han en del i skogen. På en sträcka hade han halva segrartiden.



Det var den nionde kontrollen som skapade mest problem men det var inte bara den kontrollen. Det var flera som inte satt riktigt där han ville. Själv tyckte jag att en del av kontrollerna var lite väl gömda. Jag tog i alla fall en meriterande seger i spurttävlingen. Det är inte ofta som jag är bäst i familjen på upploppet, men i dag slog jag till.



I morgon är det en ny dag med chans till förbättring. Skärpa och fokusering är det som gäller.

... eller var det vi som inte var på rätt ställe hela tiden? Jag vill nog hävda att det var det första. Den yngsta tonåringen har tävlat i friidrott i dag. Min tanke var att lägga ut några bilder här, men så blir det inte. När jag skulle börja fotografera så fanns det inget minneskort i kameran. Då går det inte att lagra några bilder och då blir det inga bilder på bloggen. Han hade fortfarande ont i sin krampande vad men lyckades ändå med två pers. Först hoppade han längd och landade på 4,87 meter. Sen var det en paus på tre timmar innan höjdhoppet började. Med lite problem på vägen lyckades han i alla fall ta sig över 1,53 meter vilket är en höjning av det förra perset som slogs för en vecka sen.

Det var i pausen som vi, jag och hustrun, stack ut på en träningsrunda. Jag ville testa om min vad höll för löpning. Det gjorde den. Kartan vi sprang på är från 1992 och det har hänt en del i skogen sen dess. Det är dock inte det som gör att den inte stämmer. Jag upplevde den som skev och som om det fattades ganska stora detaljer.

Vi parkerade bilen på grusplanen mellan 3:an och 4:an och sprang över vägen och tog oss bort mot 7:an. Efter det tog vi oss till 13:e. Här stämmer det ganska bra med undantag för lite nya hus. Vi sprang vidare mot 15:e och sen 18:e. Det var inte heller några stora problem förutom lite nya hyggen. På väg mellan 18:e och 19:e sprang vi på en stor brant. Vi sprang väl snett sa vi och trodde att vi kommit till banten alldeles norr om kontrollen, men sen såg vi den avlånga höjden väster om kontrollen. Vi fortsatte och kom till mossen. Kartan stämde igen. Vi hittade 19:e kontrollen och sprang vidare mot 17:e. Här blev det problem igen. Här fattades det en hel del detaljer på kartan. Branten som vi tror var rätt var minst tio meter hög och vi kom snett när vi skulle vidare mot kontroll 21. Kontrollerna 25 och 24 gick ganska bra men vid 26 blev det lite konstigt igen.



Efter rundan i skogen badade vi för att kyla ned oss lite, om man nu kan kyla ner sig när vattnet är 23-24 grader. Om du undrar så sprang vi på Stenungsön som ligger precis utanför Stenungsund på väg mot Tjörn.

Sista etappen av Stockholm City Cup är avgjord. Det är också dagens kamp med yngsta tonåringen. Återigen hade vi samma bana. Han startade drygt fem minuter för mig. När jag startade slängde jag en blick mot varvningen men innan jag försvann in i skogen hann han inte ut på Gärdet. Tävlingen avgjordes på Gärdet mitt emot Tekniska museet. Starten var ute på Gärdet och efter en sväng i skogen intill Kaknästornet gick banan ut på Gärdet igen för ett par kontroller. Tillbaka in i skogen för några kontroller för att avsluta med fem kontroller ut på Gärdet. Banan var inte så svår men alla detaljer och lite för små kontrollringar gjorde att det var lite svårt att hitta rätt.



Nu ska jag inte skylla mina misstag på det. Jag har bara mig själv att skylla. Fram till kontroll nio gick det ganska bra. Några sekunders miss på den femte kontrollen. Jag hade några löpare framför mig så jag funderade inte så mycket på vägvalet till den tionde kontrollen. Det hade inte varit så många vägvalsproblem innan dess. När jag hade kommit ut på vändplanen efter kontroll nio upptäckte jag att jag hade tagit fel vägval. Det bästa hade nog varit att ta ett högervägval. Det hade blivit kortare och troligen snabbare. Av bara farten gjorde jag ett misstag till den elfte kontrollen. Jag sökte en väg genom görnområdena. Jag fick inte ihop det riktig och tog fel väg igenom. När jag kommer ner på Gärdet så stämmer det inte riktigt och det tar några sekunder innan jag inser vad jag har gjort. Resten av banan var enkel och det var bara att försöka ta sig i mål så snabbt som möjligt.

Som tur var för mig gjorde den yngsta tonåringen samma misstag som jag, till och med lite mer. Det innebär att jag fortfarande håller undan. Den här gången med en dryg minuts marginal. Nu är det ett tag till nästa gång vi springer samma bana. Nu kan vi lugn och ro ägna oss åt våra ordinarie klasser. Nästa gång vi möts på samma bana har han förhoppningsvis utvecklats ytterligare och jag har i bästa fall kunnit behålla min nuvarande förmåga.

På eftermiddagen sprack det grå molntäcket upp. Solen visade sig och det blev varmare. Därför började jag se fram emot kvällens träning. Tänk att få springa i den fina terrängen kring Tornberget i solsken. Men lika plötsligt som solen kom fram försvann den igen bakom nya grå moln. Lagom tills det var dags att börja rita in banan på kartan kom de första regnadropparna.



Men vädret var lite lynnigt och solen kikade fram mellan molnen igen. Inritningen kunde slutföras och kartorna var torra.



Ute i skogen var det dags igen. Den här gången var det en hagelskur som drog fram. Stora hagelkorn samlades på marken. Men skuren varade inte så länge. Uppehåll igen, men inte så länge. En regnskur är nästa väderlek som drar fram. Man vad spelar väl vädret för roll när terrängen är den bästa tänkabara. Tänk dig flera hundra meters sikt, kala berghällar, öppna fina mossar som är nästan torra. Då spelar vädret ingen roll, det är bara att springa och njuta.

Vi har precis kommit hem från andra omgågnen av Stockholm City Cup. Vi i det här fallet är jag själv och yngsta tonåringen. Det var en liten kamp mellan oss eftersom vi hade samma bana. Självklart var det lite snack och psykkrig innan kring vem som skulle vara snabbast. Tonåringen springer fortare medan jag fortfarande är den bätte orienteraren, men om jag gör ett misstag så kan det vara svårt att ta igen det. Nu blev det istället han som gjorde ett misstag och det var tur för mig. Om han inte hade gjort det så hade den här dagen förmodligen blivit första gången han slog mig.


Violett väg = jag Grön väg = yngsta tonåringen

Det var redan mellan kontroll 2 och 3 som allt avgjordes. Ett tankefel gjorde att han tog fel väg runt huset vilket resulterade i en knapp minut längre sträcktid. I mål var skillnaden mellan oss en dryg halvminut. Det är nära nu men än så länge håller jag undan. Nästa vecka är det dags igen. Då gäller det för mig att gå rätt och springa så fort jag kan. Dessutom måsta han kanske göra ett litet misstag. Han är i alla fall revanchsugen och snacket är redan igång.

Den tredje dagen här i Sundsvall bjöd på randigt väder, det vill säga sol, åska, regn, det till och med hagalde. När det skulle börja regna så kom det en förvarning i form av kraftiga vindbyar. Här kan du se en bild över tävlingscentrum med lite hotfulla moln i bakgrunden.



Terrängen var krävande och underlaget passar inte mig när jag inte får något flyt i den lilla löpförmåga jag har. Men det är alltid roligt. Det sa klubbens H 10:a i går när jag fråga om han tyckte att det var roligt. Svaret var ett tveklöst JA. Sen la han till; Det är ALLTID roligt! Självklart är det så.

På vägen tillbaka från tävlingen gjorde vi en lite utflykt till Södra berget. Där hittade vi en skylt som vi förstod, men ändå inte.

I dag har det varit den andra tävlingen under helgen i Sundsvall. Den här gången var det inte konstgräs på upploppet. Nej, i dag var vi på en träningsslinga för travhästar och underlaget bestod av löst grus, nästan som att springa på en sandstrand. Trots att upploppet gick i nedförsbacke var det svårt att hitta fäste. Tävlingens namn var lite vitsigt Nurundabommen. Tävlingsplatsen var belägen straxt utanför själva samhället Njurundabommen och i skogen blev det säkert en hel del (Njurunda)bommar. Här nedanför kan du se exempel på några av dem.



Banan är en del av D 45 banan och bommarna finns vid kontroll fyra och sex. Längst upp i högra hörnet kan du se en del av travslingan. Nu var det inte bara där det var löst grus. Hela svartvägen i kartans högra kant bestod också av löst grus.

Jag passar också på att bjuda på ytterligare en bild som visar utsikten från vår altan. Den är tagen straxt för klockan 21 nu på kvällen.



Om du undrar över de svarta prickarna på rad i vattnet så är det delar av en kanot- och roddbana som ligger precis nedanför stugbyn. Banan är en kilometer lång och var 50:e meter ligger en rad med bojar som markerar banan.

Första dagen av fyra dagar orientering i Sundsvall är avklarad. Det är ganska ovanligt att orientering avgörs på konstgräs men i går var det underlaget på upploppet.



Det innebar att man kunde flyta fram över upploppet lätt studsande på de små gummikulorna som ligger mellan de konstgjorda grässtråna. På själva tävlingscentrum var det en aktivitet som lockade fler deltagare än något annat. Kön med de som tålmodigt väntade på sin tur ringlade lång.



Tävlingen avgjordes vid den södra foten av Sundsvalls Norra Stadsberg. Det blev mycket utförslöpning på slutet av banorna i den bitvis ganska besvärliga terrängen. Det blev också en del bommar i skogen. I dag ska jag försöka vara lite mer fokuserad.



Efter tävlingen åkte vi till vårt boende, en liten stugby i Bergeforsen. Stugorna var väl så där men utsikten från altanen var det inget fel på. Så här såg det ut vid midnatt. Indalsälven flyter sakta fram mot Bergeforsens kraftstation för att skapa lite elektricitet på sin väg ut mot havet.

I kväll var det dags för den andra omgången av Ungdomsserien. Den här gången var det Snättringe SK som arrangerade i området mellan Snättringe och Segeltorp. Även den här kvällen var det soligt väder och den där skira grönskan som bara finns på våren och som förstärks av solen. Lite bilder blev det också.



Det är mycket att hålla reda på i orientering. Det är kartan, kompassen, stämplingspinnen, kodsiffran och en massa annat. Det gäller att hålla tungan rätt i mun.



Sen gäller det att vara noggrann när man ska planera vägen mot nästa kontroll. Det är bäst att sätta sig ner en stund så att man i lugn och ro kan tänka igenom hur man ska göra.



Andra har mer bråttom och har full koll på vägen mot nästa kontroll. I det här fallet är det sista kontrollen som är nästa ställe att stämpla på. 

En ny upplaga av Ungdomsserien har dragit igång. Ungdomsserien har funnits i många år även om den tidigare hette Ungdomscupen och hade ett lite annorlunda upplägg. En av mina allra första tävlingar var en Ungdomscup. Då sprang vi i skogen vid Bredäng. I dag var det skogarna vid Hellasgården som tog emot ungdomsorienterarna. Det var en klar och fin kväll med en ganska kylig vind. Vårgrönskan kantade löparnasväg in till sista kontrollen och solen gjorde sitt till för att framhäva den skira grönskan. Här är lite bilder från den sista kontrollen.



På väg mot sista kontrollen. De allra flesta som deltar på ungdomsserien till hör den yngre skaran. Stämplingstekniken vid sista varierar. En liten flicka kom fram till sista kontrollen och skulle läsa av kodsiffran som skulle vara 100. Tyvärr stämde det inte, det stod ju 001. - Titta från andra hållet, sa skuggan. - Ja nu stämmer det, utbrast hon.



Andra hade full fokus på både stämplingen och kartan. Det senare för att hitta till målet som inte syntes från sista kontrollen. Dessutom var snitslingen inte så tät, så det gällde att ha full koll ända in i mål.



Solen bröt igenom lövverket i träden som kantade vägen till den sista kontrollen. Några tog det säkra före det osäkra och höll i kontrollställningen så att stämplingen skulle gå så bra som möjligt.



Det fanns också några som nästan sprang förbi sista kontrollen innan de hade klarat av sin stämpling. 

Jag har orienterat sen 1975. Jag har under alla år samlat tävlingskartorna i pärmar. Det börjar bli en hel del och det är kul att då och då titta tillbaka. De första åren förde jag en del statistik över både det ena och det andra. Bland annat kan man hitta vilken den vanligaste kontrollpunkten varit, vilken min sammanlagda tid var och den sammanlagda banlängden.

Jag har också tagit en hel del bilder genom åren som jag också tittar igenom då och då. Här hittade jag bilder på några ovanliga och annorlunda kontrollpunkter. Den första är från USM 2005 och jag sprang publiktävlingen efter själva huvudtävlingen. Tjällmo-Godegårds OK arrangerade på Kvarns övningsområde norr om Borensberg. Därför var sista kontrollen självklar.



Det var första och hitills enda gången jag har stämplat vid en stridsvagn, det är jag säker på även om jag har slutat att föra statistik över kontrollpunkterna.

Året efter var jag i Hälsingland och tävlade på våren. Ljusdals OK arrangerade en medeldistans och Hälsingekavlen i utkanten av Järvsö, alldeles intill Järvzoo. Även här var säkert sista kontrollen given för arrangören.



En uppstoppad varg låg och vilade på en bänk. Som du ser så var det en del av de yngre deltagarna var nyfikna på vargen. Vägen till start gick alldeles utanför staketet till djurparken och där kunde man se en levande variant av samma djur. Det var andra gången jag var med på en tävling där starten var intill en djurpark. Jag var i England 1989 och då kunde man vid en av tävlingarna se giraffer och bufflar från startplatsen. Orientering ger många upplevelser.

Man ska ju ta kontrollerna i rätt ordning, men vad gör man om man inte klarar av att orientera så att man kommer till rätt kontroll först? I dag var det ingen bra dag i skogen. Ja, de två första kontrollerna gick bra men redan på väg ut från den andra kontrollen gjorde jag ett misstag. Av någon anledning bestämde jag mig för att inte springa rakt mot nästa kontroll utan fortsätta längs med terrängstrukturen ut från den andra kontrollen. Det innebar att jag faktiskt sprang från kontroll 3 i början. Jag hade tänkt att kompensera det efter 70-80 meter men jag bedömde riktningen fel och hamnade längre bort än jag tänkt mig. Jag kompenserade, men inte tillräckligt. Som vanligt när man tror att man är rätt så stämmer kartan bra men efter en stund kände jag på mig att det inte var rätt. Jag kollade med kompassen och såg att jag sprang åt helt fel håll. Jag ändrade kurs och hade jag gjort rätt från det här läget så hade det kanske inte blivit mer än en minuts bom. Jag sprang nu i rätt riktning men jag hade inte riktigt koll på var jag var. Mitt på sträckan fick jag koll på läget och sprang mot den tredje kontrollen, trodde jag. Jag läste in kodsiffrorna till trean (142) och fyran (36). När jag närmade mig kontrollen så var jag säker på att det skulle stå 142, men det gjorde det inte. Det stod 36. Nåja, det var ganska lätt att ta den tredje kontrollen från det här hållet. Nu var det bara att springa samma väg tillbaka till den fjärde.



Jag kände redan på väg ut från den tredje kontrollen att jag sprang lite för mycket åt höger, men jag tänkte att det löser sig lite längre fram. Jag har ju redan varit vid trean. När jag kommer lite längre ner så känner jag inte igen mig. Jag får för mig att jag är till vänster om kontrollen, trots att jag vet att jag sprang åt höger. Jag börjar lite planlöst leta men hittar så klart ingen kontroll eftersom jag i själva verket spring bort från den. Till slut läser jag på den stora sänkan precis utanför kontrollringen. Vid de här båda kontrollerna förlorade jag nästan sju minuter helt i onödan känns det som.

Resten av banan gick i stort sätt bra även om det var lite svårt med motivationen. När man tittat på sträcktiderna så var de ganska normala för att vara mig. Jag blev lite tveksam vid kontroll tolv och faktskt även på väg till sista kontrollen. Efteråt kunde jag konstatera att jag klarat av att under samma tävling både spika och missa samma kontroller. Problemet den här gången var att jag spikade dem vid fel tillfälle, och bommade, som man alltid gör, vid fel tillfälle. Nu är det att par veckor till nästa tävling. Det blir en resa till Sundsvall i slutet av maj. Förhoppningsvis inga fler bommar då.

Nu under våren är det tät mellan långhelgerna. Det var inte så länge sen det var påsk. Nu har vi första maj och om några veckor är det ny långhelg. Långhelg på våren betyder för det mesta orientering. Den här helgen väntar tre tävlingar. Den första gick i vildmarken mellan Nykvarn och Järna med Södertälje IF som arrangör. J ag kollade igenom mina gamla kartpärmar och hittade en karta från 1990. Resultatet den gången var en hel del bommar och så småningom ett brutet lopp. I dag var starten på i stort sätt samma ställe som målet var den gången. En del gamla hyggen var nu uppvuxna med tät skog som följd medan ett fåtal nya hyggen kommit till. I övrigt var det nog inga större förändringar. I dag gick det mycket bättre. Några små missar som inte ens gav utslag på WinSplit. Att några andra håller ett mycket högre tempo i skogen kan inte jag göra så mycket åt.

Terrängen var tuff och krävande. Endast vid några få tillfällen kunde man springa på stig. Annars var det bara obanad terräng. Även den här gången handlar tekniken mycket om stråk, hållpunkter och naturliga ledstänger. Så gott som alla lite svårare orientering handlar mer eller mindre om detta.



Det du ser på kartan här ovanför var den snälla delen av terrängen. I den andra delen var det mer kuperat och sönderskuret med många branter. Har du sprungit vid Rudan så vet lite hur det var, det vill säga om du tar bort alla stigarna vid Rudan. Jag har ritat in min väg genom skogen och du kan se vilka naturliga ledstänger jag valde att använda mig av.

Nu är det två dagar kvar av helgen. Orientering väntar båda dagarna nu med Tullinge som arrangör. Det väntar liknanade terräng även om den inte är så brutal som i dag. Fin orientering blir det säkert. Kanske blir det ett smakprov här lite senare.

Jag har varit ut på Luffarligan igen. Den här gången gick det vid Linneaberg som ligger i den norra delen av Hanvedenskogen. Årets 25-mannatävling går ju också i Hanvedenskogen, men i den sydöstra delen. Området kring Linneaberg är ett av de finaste områdena söder om Stockholm. Berghällar, vitmossa, gles tallskog, bra sikt, svår orientering är några av kännetecknen för det här området.



Banlängden var drygt 4,5 kilometer så det var lite medeldistans över det hela. Vi passerade nästan förbi Ormputten som är en liten sjö mitt i skogen. Jag minns första gången som jag skulle försöka ta mig dit. Jag tror att jag var i 15-årsålderna. Det var på den tiden kartorna var i skala 1:20 000 och inte alltid höll samma kvalitet som i dag. Nu ska jag inte skylla på kartan, men den gången kom jag aldrig fram till Ormputten. Jag hittade helt enkelt inte dit.

För att fortsätta lite på temat kring naturliga ledstänger så tvingas man i den här terrängtypen att använda sig av nuturliga ledstänger nästan hela tiden. I bland springer man längs med dem och ibland mot dem. I den här tärrängtypen är det också lätt att förväxla dem olika mossarna eller hödsträckningarna. De ser ganska lika ut och det är lätt att tro att man är på ett ställe medan man i själva verket är någon annanstans. Jag var på väg att göra just det felet på väg till den sjätte kontrollen. Som tur var kom jag på mitt misstag ganska snart och kunde korrigera det. Det innebar dock att jag fick klättra över en höjd i onödan. Jag blev också lite osäker innen kontrollen. Jag hade inte riktigt kontroll på var jag var. Svårigheten just här liggr i att det saknas något att följa den sista biten in mot kontrollen. Jag är tvungen att vara noga med riktningen. Om jag då inte vet exakt var jag är kan det bli problem. Jag fick inte riktigt ihop kartbilden innan kontrollen och blev lite osäker. Jag ver dock rätt och kunde ganska snart ta kontrollen.

Den här veckan är det ingen teknikträning på torsdag eftersom det är valborg. Därför blir det ingen presentation av någon träning. Däremot tänkte jag fortsätta på temat naturliga ledstänger.



I söndags sprang jag en tävling utanför Gnesta. Det här var början av banan. På väg till andra kontrollen fanns det en del stråk att följa och en del hållpunkter att passera. Jag har försökt att markera några som jag använde mig av med ett violett streck. Den blå linjen är den väg jag tog. Som du ser blev det en liten miss vid den andra kontrollen. Den berodde som så ofta på ett litet slarvfel. Jag så att kontrollen skulle ligga i en sänka. När jag var knappt hundra meter från kontrollen såg jag en stor sänka som jag sprang ner i. Men där fanns ingen kontroll. Det jag inte såg var att det var den stora sänkan till vänster om kontrollen. Där gick drygt 30 sekunder till spillo. Kanske inte så mycket men onödigt.



Även till den sjätte kontrollen fanns det en hel del tydliga naturliga ledstänger att följa. Här blev det ingen bom utan allt gick som planerat. Den sista biten in mot kontrollen blev jag dock lite överraskad. Skogen var tätare och sikten sämre än vad jag trodde att den skulle vara. Tidigare var det mycket öppen och fin skog, men runt kontrollen var det yngre tallskog. Därför var jag tvungen att ta det lite lugnare och göra en extra koll med kompassen. Dessutom fick jag också syn på stenarna som ligger intill kontrollen.

Om du tittar noga på den övre kartan kan du hitta en glad gubbe öster om den första kontrollen. Dessutom är Kattsjön en sköldpadda, eller vad tycker du?

Dimma och en rå fuktig kyla och omkring fyra plusgrader, det var inledningen på Nyköpings OKs tävling. På tävlingsplatsen pratades det om tuffa och svåra banor. Väl ute i skogen visade det sig att det delvis stämde. Det var öppen och fin terräng i stora delar av området. Det fanns också en del områden med yngre och tätare skog. Det var ganska stora och tydliga detaljer men det fanns också områden med lite klurigare orientering. Tävlingen var en långdistanstävling och det fanns gott om långsträckor. Jag hade tre längre sträckor varav en var över två kilometer lång, precis som det ska vara.

Yngsta tonåringen sprang i H 14. Det visade sig vara en tuff bana. Det blev ganska stora tidsavstånd mellan löparna. Banan innehöll två längre sträckor, en på drygt 700 meter och en som var dryga kilometern. Det vara en bra orange bana med vägval och orientering i grov kurvbild. Kontrollpunkterna var inte helt enkla men det fanns tydliga inläsningspunkter i närheten av kontrollerna. Det gäller ju dock att gå rätt från början så att man slipper läsa in sig en bit från kontrollen.


Den första delen av H 14 banan

Det gick bra för honom. Han startade näst sist och när han gick i mål gjorde han det som fyra. Den som startade sist hade längre tid så placeringen stod sig. Han klarade också av att vara bättre än två kamrater som han på förhand ville besegra.



Tävlingen avslutades i solsken, men en kall vind gjorde att temperaturen inte nådde samma höjder som på långfredagen och påskafton. Man kan ju inte få allt. I dag fick vi nöja oss med bra banor i fin terräng. Dessutom shoppade vi loss hos sportförsäljaren.

Att tävla i lag är alltid lite speciellt. I dag var det dags för årets första stafett, Stigtomtakavlen. Den här gången var det en liten utmaning som lockade till deltagande i den öppna klassen. Syster med tonåring och make på ena planhalvan mot maka, yngsta tonåringen och jag själv på den andra. Maka mot den andra familjens tonåring. Här räknade vi med att hamna i underläge. Frågan var bara med hur mycket. Starten går och det är bara att vänta löparna till varvningen och lite senare till växling.



Först till både varvningen och växlingen var det andra lagets tonåring nio minuter före makan. Det var kanske lite mer en kalkylen innan start men varför ge upp redan nu. Syster ger sig iväg och nio minuter senare yngsta tonåringen. Vid varvningen var avståndet reducerat till drygt tre minuter och till växlingen hade yngsta tonåringen plockat in ytterligare en minut. Maken ger sig ut två och en halv minut före mig. Redan mellan första och andra kontrollen ser jag hans rygg. Det dröjer dock till femte kontrollen innan jag är förbi. På resten av banan drar jag ifrån och går i mål drygt fem minuter före.



Ja, nu var ju inte själva utmaningen så allvarlig. Båda våra lag var en bit efter de bästa lagen. Orientering är ju en härlig idrott där man kan tävla i hop över generationsgränserna och med tjejer och killar i samma lag. Det finns alltid någon att utmana och även om man kommer långt bak i resultatlistan kan man ändå känna sig lite som vinnare. Att det dessutom är vårväder med solsken och värme gör inte saken sämre.