Klart

Jag gillar att gå på stränder. Det finns alltid en massa att titta på och det finns alltid en masa att hitta, och hittar man inget så kan man alltid lyssna till vågorna som slår mot stranden. Vissa dagar är vågorna försiktiga och smyger mot stranden. Andra dagar vräker de sig hänsynslöst för att försöka dra med sig så mycket som möjligt tillbaka. Samtidigt händer det inbland att vågorna lämnar ifrån sig något som det burit på. Mycket skräp förstås men ibland något spännande.



Ibland är det en stor stock och ibland är det bara en lite träbit, eller något annat. På en stenstrand kan jag gå länge och bara titta på variationen av stenar. Variationen är oändlig av former, färger, mönster och storlekar.



Min känsla är att stenar är tidlösa, de är svåra att åldersbestämma. De liksom bara är. Men ibland hittar man en sten som bär spår tider långt från nu.



Den här kunde jag inte låta bli att ta med mig hem.