I skyttegraven
Jag har startat en ny kategori. Här kommer jag att gör inlägg med ojämna mellanrum. Här kommer jag att skriva om musik jag lyssnar på och böcker jag har läst. Det blir inga recensioner i vanlig mening utan mer en rapport. Jag börjar med en bok som jag läste ut i dag.
Titel: Stridens skönhet och sorg
Författare: Peter Englund
Peter Englund är historiker och har skrivit ett antal böcker med anknytning till framför allt svensk historia men också en del händelser i Europa. Peter Englund är också sen ett par år tillbaka Svenska Akademins ständige sekreterare och det är han som varje år berättar vem som fått Nobelpriset i litteratur. I Stridens skönhet och sorg skildras det bortglömda kriget, första världskriget. I boken får läsaren följa nitton olika personer som på olika sätt berörs av eller medverkar i första världkriget. De kommer alla att gå olika öden till mötes och de kommer alla att påverkas av kriget på olika sätt. De olika personerna skildras både i dramatiska händelser och i mer vardagliga händelser.
Boken är uppbyggd med ett antal korta kapitel. Varje kapitel behandlar en av de nitton personerna. Med jämna mellanrum återkommer de olika personerna och läsaren får följa dem från krigsutbrottet 1914 till freden 1918. Alla personerna har funnits i verkligheten och berättelserna bygger på dagboksanteckningar och annan dokumentation. På flera ställen finns utdrag ur dagboksanteckningarna citerade. Varje krigsår avslutas med ett antal fotografier från händelser som beskrivs i boken. Några av de nitton personerna finns med på bilderna. Det gör historien trovärdig, levande och verklig.
Jag har läst en hel del av Peter Englunds tidigare böcker. De har varit intressanta men också ganska tunga eftersom språket har varit ganska svårt. Det här boken har ett enklare språk och den är lättläst trots att den omfattar drygt 600 sidor. Boken avslutas med ett kort uttdrag ur Adolf Hitlers Mein kampf. Sista meningen är; "Jag beslöt att bli politiker". Där börjar nästa historia. Jag hoppas att Peter Englund väljer att skilden den historien på ett liknande sätt. Det skulle också kunna bli läsvärt.
Titel: Stridens skönhet och sorg
Författare: Peter Englund
Peter Englund är historiker och har skrivit ett antal böcker med anknytning till framför allt svensk historia men också en del händelser i Europa. Peter Englund är också sen ett par år tillbaka Svenska Akademins ständige sekreterare och det är han som varje år berättar vem som fått Nobelpriset i litteratur. I Stridens skönhet och sorg skildras det bortglömda kriget, första världskriget. I boken får läsaren följa nitton olika personer som på olika sätt berörs av eller medverkar i första världkriget. De kommer alla att gå olika öden till mötes och de kommer alla att påverkas av kriget på olika sätt. De olika personerna skildras både i dramatiska händelser och i mer vardagliga händelser.
Boken är uppbyggd med ett antal korta kapitel. Varje kapitel behandlar en av de nitton personerna. Med jämna mellanrum återkommer de olika personerna och läsaren får följa dem från krigsutbrottet 1914 till freden 1918. Alla personerna har funnits i verkligheten och berättelserna bygger på dagboksanteckningar och annan dokumentation. På flera ställen finns utdrag ur dagboksanteckningarna citerade. Varje krigsår avslutas med ett antal fotografier från händelser som beskrivs i boken. Några av de nitton personerna finns med på bilderna. Det gör historien trovärdig, levande och verklig.
Jag har läst en hel del av Peter Englunds tidigare böcker. De har varit intressanta men också ganska tunga eftersom språket har varit ganska svårt. Det här boken har ett enklare språk och den är lättläst trots att den omfattar drygt 600 sidor. Boken avslutas med ett kort uttdrag ur Adolf Hitlers Mein kampf. Sista meningen är; "Jag beslöt att bli politiker". Där börjar nästa historia. Jag hoppas att Peter Englund väljer att skilden den historien på ett liknande sätt. Det skulle också kunna bli läsvärt.
Ännu mer snö
Arbetet med banorna till Sprint-DM senare i år ligger fortfarande i stort sett nere. I helgen kom det ännu mera snö. Nu ligger det mellan 50 och 60 centimeter snö i tävlingsområdet. På sina håll finns det snöhögar som är över 4 meter. Det lär ta tid för all snö att smälta. Jag är väl egentligen inte så orolig för att det ska vara snö kvar på tävlingsdagen. Däremot kommer det inte att bli så många snöfria dagar för förberedelser.
Det är tio veckor kvar till tävlingen. När jag tittade på väderprognosen för de kommande två dagarna så kan det möjligen bli ett par tre dagar med plusgrader. Lite snö kommer att försvinna men det kommer att vara mycket kvar. Mars kan ju bjuda på solsken och en föraning av våren. Solen kommer att smälta snön men på nätterna kan det vara mycket kallt. Solen måste börja om varje dag med att tina upp den frusna snön innan den kan börja smälta snön. Det är bara att gilla läget. Jag ska inte klaga. Det finns fler arrangörer som har problem med sina arrangemang. När jag kollade snödjupskartan i dag så kunde jag notera att snödjupet från Växjö och norrut är mer än 50 centimeter. Det var många år sen vi hade en liknande vinter.
Det är tio veckor kvar till tävlingen. När jag tittade på väderprognosen för de kommande två dagarna så kan det möjligen bli ett par tre dagar med plusgrader. Lite snö kommer att försvinna men det kommer att vara mycket kvar. Mars kan ju bjuda på solsken och en föraning av våren. Solen kommer att smälta snön men på nätterna kan det vara mycket kallt. Solen måste börja om varje dag med att tina upp den frusna snön innan den kan börja smälta snön. Det är bara att gilla läget. Jag ska inte klaga. Det finns fler arrangörer som har problem med sina arrangemang. När jag kollade snödjupskartan i dag så kunde jag notera att snödjupet från Växjö och norrut är mer än 50 centimeter. Det var många år sen vi hade en liknande vinter.
Massor av bilder
Både lördagen och söndagen tillbringade jag i Sätrahallen som funktionär vid en friidrottstävling. Min uppgift var att vara grenledare vid höjdhoppet. Här hoppade både unga och kanske blivande talanger och kvinnliga och manliga seniorer. Den som hoppade högts tog sig över 2,13.
Mellan mina pass vid höjdhoppet passade jag på att fotografera en del. Här är några exempel från tävlingarna.
Vill du se fler bilder så hittar du dem här http://www.cig.canon-europe.com/p?p=CxF7NMENrAg.
Första inlägget ...
... på engelska. Jag har egentligen ingen aning om hur det blev. Det ser bra ut tyckte jag men det kanske det inte är. Jag använde mig av ett översättningsprogram på nätet. Sen var jag tvungen att ändra på några ställen. Årsboken Skärmen översattes till yearbook screen och det blev ännu bättre när Herrbanan översattes till Mr Banana. Det finns kanske andra översättningsmissar. Om du hittar något som får du gärna lämna en snäll kommentar. Jag ser här en möjlighet att lära mig lite.
Lite tidigare i dag gick och tänkte på Mr Banana och kom att tänka på en annan liten historia. En bekant hade precis flyttat från Skåne till Stockholm. Han begavs sig ut för att upptäcka staden med tunnelbana, höga hus och allt annat. Just tunnelbanan skulle naturligtvis testas. I rulltrappan upp från plattformen kom en man upp bakom min bekant. "Är du från Skåne? Ja, hur kan du veta det? Du har träskor och du står på fel sida i rulltrappan!"
Lite tidigare i dag gick och tänkte på Mr Banana och kom att tänka på en annan liten historia. En bekant hade precis flyttat från Skåne till Stockholm. Han begavs sig ut för att upptäcka staden med tunnelbana, höga hus och allt annat. Just tunnelbanan skulle naturligtvis testas. I rulltrappan upp från plattformen kom en man upp bakom min bekant. "Är du från Skåne? Ja, hur kan du veta det? Du har träskor och du står på fel sida i rulltrappan!"
Nordic premiere in 1955
Right now, I have several course setting missions underway. I have already written some of Stockholm's Sprint-DM in may this year. Next year, in May 2011, I will be one of the two Course setters for the relay at the Nordic Championships, NOC 2011. We will also add tracks to an audience of races which will be held in conjunction with the NOC 2011. I will be blogging about work on the runways, terrain, map, and a lot of other things around the NOC 2011. Despite my poor knowledge of English, I will also try to translate all the blogg posts of the NOC 2011 to english so that all participants have an equal chance to receiving the same information.
I've looked a bit into the history books and found a lot of interest around the Nordic championships history. Before the premiere race had a Nordic international match arranged for a number of years. As of the 1955 championships was upgraded to a Nordic championships. Premiere competition was conducted in Kolmården and in this way described the competition in the yearbook Skärmen from 1956.
"Nordic Championship premiere took place in the legendary Kolmården. In the land that gave the vision of fairy tale land of gnomes and trolls." The map was considered a delicacy in the scale 1:50 000 and 5 meter contour interval. Mens course had a field length of 14.8 kilometers through 12 controls. Womens course was 7.9 kilometers long and contained 7 controls.
Four nations participated, Sweden, Norway, Denmark and Finland. In the men's class, it became a Swedish victory by Marthe Andersson. Sweden and Finland dominated the men's competition, and among the top 20 was just one Norwegian runner. Although the women were dominated by Sweden and Finland. Top of the podium was Finnish Ella Hanelius followed by two Swedes.
In these first Nordic championships were no relay. On the other hand it was anticipated up times for the top ten men and top six ladies. Finland won the teamcompetition for men followd by Sweden, while it was the opposite result for the women. Norway was third in both races. Denmark had too few participants to be in the team competition.
Of course there are a lot of curiosities about the competition. In the picture above this gives the pipe-smoking Norwegian teamleader Eva Voss Bendixen one of the Norwegian runners "last rites" before starting.
Already in 1955 the competition arena was important. The organizer thought it was a bit too open at the arena. They solved it by simply cutting down some birch trees, digging holes in the arena and "planting" the birches in the pits.
Det är inte lätt ...
... att hinna med allt nu när OS pågår. Det gäller att hinna äta, blogga, gå på toa och allt annat man måste göra mellan alla sprintkval, störtlopp, curling och vad det nu är på gång. Därför får bloggandet bli lite kortfattat i dag. Det blir en bild som är så långt i från ett vinter-OS man kan komma. Om jag minns rätt så var just den här dagen en sån där varm dag då solen stod högt på en klarblå himmel. Man kunde knappt gå barfota på berghällarna eftersom det brände under fötterna. Just nu känns det långt borta. Snön ligger djup ute och det sägs vara mer snö på väg.
Men håll ut, snart är vi där!
Men håll ut, snart är vi där!
Nordisk premiär 1955
Just nu har jag flera banläggningsuppdrag på gång. Jag har redan skrivit en del om Stockholms Sprint-DM nu i vår. Nästa får, i maj 2011, kommer jag att vara en av två banläggare för stafettävlingen vid de nordiska mästerskapen, NOC 2011. Vi ska också lägga banorna till en av publiktävlingarna som kommer att arrangeras i samband med NOC 2011. Jag kommer att blogga om arbetet med banorna, terrängen, kartan och en hel del annat kring NOC 2011. Trots mina birstande kunskaper i engelska kommer jag också att försöka att översätta alla inlägg om NOC 2011 till engelska så att alla deltagare har samma möjlighet att hänga med.
Jag har tittat lite i historieböckerna och hittat en hel del intressant kring de nordiska mästerskapens historia. Innan premiärtävlingen hade en nordisk landskamp arrangerats under ett antal år. Från om med 1955 uppgraderades landskampen till ett nordisk mästerskap. Premiärtävlingen genomfördes i Kolmården och så här står det om tävlingen i årsboken Skärmen från 1956.
"Nordiska mästerskapets premiärskedde i legendomspunna Kolmården. I marker som gav vision av sagans land med tomtar och troll." Kartan ansågs vara en läckerhet i skala 1:50 000 och med 5 meters ekvidistans. Herrbanan hade en banlängd på 14,8 kilometer via 12 kontroller. Dambanan var 7,9 kilometer lång och innehöll 7 kontroller. Så här såg läckerheten ut.
Fyra nationer deltog, Sverige, Norge, Danmark och Finland. I herrklassen blev det en svensk segrare genom Marthe Andersson. Sverige och Finland dominerade herrtävlingen och bland de 20 främsta fanns bara en norsk löpare. Även damtävlingen dominerades av Sverige och Finland. Överst på pallen fick finskan Ella Hanelius kliva upp följd av två svenskor.
Vid de här första nordiska mästerskapen genomfördes ingen stafett. Däremot räknade man ihop tider för de tio bästa herrarna och sex bästa damerna. Herrtävlingen vanns av Finland före Sverige medan det var det omvända resultatet i damtävlingen. Norge var trea i båda tävlingarna. Danmark hade för få deltagare för att kunna vara med i lagtävlingen.
Naturligtvis finns det en hel del kuriosa kring tävlingen. På bilden här ovanför ger den piprökande norska ledarinnan Eva Voss Bendixen en av de norska löparna "sista smörjelsen" innan start.
Även 1955 var tävlingsarenan viktig. Arrangören tyckte att det var lite väl öppet på arenan. Man löste det genom att helt enkelt såga ned några björkar, gräva gropar på arenan och "plantera" björkarna i groparna.
Jag har tittat lite i historieböckerna och hittat en hel del intressant kring de nordiska mästerskapens historia. Innan premiärtävlingen hade en nordisk landskamp arrangerats under ett antal år. Från om med 1955 uppgraderades landskampen till ett nordisk mästerskap. Premiärtävlingen genomfördes i Kolmården och så här står det om tävlingen i årsboken Skärmen från 1956.
"Nordiska mästerskapets premiärskedde i legendomspunna Kolmården. I marker som gav vision av sagans land med tomtar och troll." Kartan ansågs vara en läckerhet i skala 1:50 000 och med 5 meters ekvidistans. Herrbanan hade en banlängd på 14,8 kilometer via 12 kontroller. Dambanan var 7,9 kilometer lång och innehöll 7 kontroller. Så här såg läckerheten ut.
Fyra nationer deltog, Sverige, Norge, Danmark och Finland. I herrklassen blev det en svensk segrare genom Marthe Andersson. Sverige och Finland dominerade herrtävlingen och bland de 20 främsta fanns bara en norsk löpare. Även damtävlingen dominerades av Sverige och Finland. Överst på pallen fick finskan Ella Hanelius kliva upp följd av två svenskor.
Vid de här första nordiska mästerskapen genomfördes ingen stafett. Däremot räknade man ihop tider för de tio bästa herrarna och sex bästa damerna. Herrtävlingen vanns av Finland före Sverige medan det var det omvända resultatet i damtävlingen. Norge var trea i båda tävlingarna. Danmark hade för få deltagare för att kunna vara med i lagtävlingen.
Naturligtvis finns det en hel del kuriosa kring tävlingen. På bilden här ovanför ger den piprökande norska ledarinnan Eva Voss Bendixen en av de norska löparna "sista smörjelsen" innan start.
Även 1955 var tävlingsarenan viktig. Arrangören tyckte att det var lite väl öppet på arenan. Man löste det genom att helt enkelt såga ned några björkar, gräva gropar på arenan och "plantera" björkarna i groparna.
De sista stegen ...
... är väldigt viktiga i höjdhopp. Det är de som avgör hur hoppet blir. En hoppare försöker göra på samma sätt gång efter gång. När hopparen har lämnat marken på sin väg över ribban är hoppet egentligen redan avslutat. Mycket avgörs i de sista stegen in mot ribban. När man tittar på höjdhopp blir det ganska tydligt när allt stämmer och när hopparen inte riktigt får till det. I dag har det varit tävling igen. Som tidigare i år var det lite blandad hoppning. Ibland riktigt bra hopp och ibland lite sämre hopp. Totalt sett var det ändå ett litet fall framåt. Tangerat årsbästa och klarad kvalgräns till SM, men ändå en bit kvar till personliga rekordet.
Här är två exempel. Det översta är första försöket på ingångshöjden 1,48. Överkroppen är vriden bort från ribban och en del kraf jobbar åt fel håll, åt sidan i stället för uppåt. Det blev en rivning. Den andra bilden är tredje försöket på 1,57. Det är inte helt bra men mer kraft riktas uppåt och då blir det ett helt annat lyft i hoppet. Höjden klarades med god marginal.
Näst helg är det dags för JSM i Malmö. Innan dess blir det två träningspass för att finslipa alla detaljer. Förhoppningsvis räcker det till för ytterligare lite högre höjder. Tyvärr blir det inga bilder från JSM eftersom jag inte kommer att vara med i Malmö. Jag kommer att vara höjdfunktionär vid en tävling i Stockholm i stället. Kanske blir det bilder därifrån i stället.
Här är två exempel. Det översta är första försöket på ingångshöjden 1,48. Överkroppen är vriden bort från ribban och en del kraf jobbar åt fel håll, åt sidan i stället för uppåt. Det blev en rivning. Den andra bilden är tredje försöket på 1,57. Det är inte helt bra men mer kraft riktas uppåt och då blir det ett helt annat lyft i hoppet. Höjden klarades med god marginal.
Näst helg är det dags för JSM i Malmö. Innan dess blir det två träningspass för att finslipa alla detaljer. Förhoppningsvis räcker det till för ytterligare lite högre höjder. Tyvärr blir det inga bilder från JSM eftersom jag inte kommer att vara med i Malmö. Jag kommer att vara höjdfunktionär vid en tävling i Stockholm i stället. Kanske blir det bilder därifrån i stället.
Snöpulsning
I dag har har några av Stockholms 13-14 åriga orienterare haft en samling för att träna, äta god mat och lära känna varandra. Några tjejer och killar satsade mer på det senare. På platsen för träffen finns det bara en bastu med ingång från vardera av de två omklädningsrummen. Efter en stund blev bastun en smitväg mellan de två omklädningsrummen. Om det var tjejerna eller killarna som började vet jag inte men det lät som de hade kul.
När det gäller de mer allvarliga inslagen som handlade om träning så fanns det både en vanlig orieneringsbana och skidorientering att välja mellan. De som valde skidorientering hade ganska nomala förhållanden. För orienterarna var det allt annat än vanliga förhållanden. Bitvis var det ett snödjup på 50-60 centimeter. Det var tur att det fanns möjlighet att springa på plogade vägar och tilltrampade stigar. När löparna kom tillbaka hade de en hel del snö med sig i på skor, strumpor och byxor.
Det andra träningspasset var dels en lek och dels en microorientering. Självklart genomfördes de i snön. Microorienteringen gick till på så sätt att 20 kontroller placerades på en öppen yta. De placerades med jämna mellanrum med fem kontroller i rad. Totalt var det fyra rader. Området mätte totalt omkring 60x30 meter. Åtta olika banor var lagda på de 20 kontrollerna. Deltagaran fick spring så många banor man ville. Ett fåtal sprang alla åtta banor. Även den här gången blev det snöpulsning. Här är några bilder.
Fler bilder från träffen hitter du på http://www.cig.canon-europe.com/p?p=CQ2myuNcyMP.
När det gäller de mer allvarliga inslagen som handlade om träning så fanns det både en vanlig orieneringsbana och skidorientering att välja mellan. De som valde skidorientering hade ganska nomala förhållanden. För orienterarna var det allt annat än vanliga förhållanden. Bitvis var det ett snödjup på 50-60 centimeter. Det var tur att det fanns möjlighet att springa på plogade vägar och tilltrampade stigar. När löparna kom tillbaka hade de en hel del snö med sig i på skor, strumpor och byxor.
Det andra träningspasset var dels en lek och dels en microorientering. Självklart genomfördes de i snön. Microorienteringen gick till på så sätt att 20 kontroller placerades på en öppen yta. De placerades med jämna mellanrum med fem kontroller i rad. Totalt var det fyra rader. Området mätte totalt omkring 60x30 meter. Åtta olika banor var lagda på de 20 kontrollerna. Deltagaran fick spring så många banor man ville. Ett fåtal sprang alla åtta banor. Även den här gången blev det snöpulsning. Här är några bilder.
Fler bilder från träffen hitter du på http://www.cig.canon-europe.com/p?p=CQ2myuNcyMP.
Lite bilder ...
... från GE-galan i Globen nu i kväll.
Emma Green
Blanca Vlasic ensam på den blå mattan
Dayron Robles i blått vinner häckloppet
Meseret Defar jagar haren och världsrekordet men missar rekordet med mindre än en halv sekund
Christian Olsson hoppade 17,07
Emma Green
Blanca Vlasic ensam på den blå mattan
Dayron Robles i blått vinner häckloppet
Meseret Defar jagar haren och världsrekordet men missar rekordet med mindre än en halv sekund
Christian Olsson hoppade 17,07
Ligger lågt ...
... är precis det jag gör när det gäller banläggningen. Det är inte så långt kvar tills årets Sprint-DM i Stockholm ska avgöras. Det är mindre än tre månader kvar. Ändå ligger jag lågt. Det är inte så mycket jag kan göra just nu. Det är alldeles för mycket snö för att kunna planera några banor ute på plats. Jag har varit ute ett par gånger och jag har ganska klart för mig var jag vill ha startplatsen. Jag vet också var jag vill ha den sista kontrollen och hur upploppet ska dras fram mot målet. Däremellan är det mer som är oklart. Jag har ett antal banstråk klara och jag tror att det kommer att kunna bli bra. All snö gör dock att det är svårt att kunna se detaljer i skogen. Det är så mycket snö att det ibland är svårt att se stenarna ordentligt. På väg hem från jobbet i dag så tog jag en promenad genom området. Här finns plogvallar på en till en och en halv meter, parkbänkar är nästan helt översnöade och snön på marken döljer en hel del av det deltajer som kan bli kontrollpunkter.
I tävlingsområdet finns det ett antal gamla husgrunder, brunnar, grindstolpar och annat som påminner om tid då det fanns hus i området. För ganska många år sen löste kommunen in de flesta fastigheterna för att kunna bygga nytt. I en del av området finns det nyare bebyggelse men det finns områden som fortfarande inte är bebyggt. Här finns fortfarande spår av det som en gång var. Nu är mycket spåren dolda under en massa snö. Det gör att det inte går att göra så mycket banläggarjobb ute i skogen.
En gammal grindstolpe
En annan stolpe och en nästan helt översnöad mur i bakgrunden
En annan orsak till att jag ligger lite lågt är att den slutliga kartan inte är klar. Det hanns lisom inte med innan snön kom. Nu verkar det som om snön kommer att ligga kvar ett bra tag till vilket i sin tur gör att kartan kommer att dröja ännu längre. Det kommer troligen att bli lite snålt om tid på slutet så det gäller att spara lite tid så att alla moment hinns med utan att det blir några fel som beror på stress och slarv. Det är nog flera orienteringsarrangemang i vår som kommer att påverkas av all snö.
Jag har kommit på mig själv med att skriva skogen flera gånger. Vanligtvis så är det ju där som banläggararbetet utförs. Den här gången stämmer det bara delvis. Ungefär en tredjedel av tävlingsområdet är bebyggelse, en tredjedel av området är mer att beteckna som vildvuxen park och den sista tredjedelen är normal skog. Jag tror att det kan bli en ganska spännande blandning.
Jag har medvetet valt att inte visa några bilder från bebyggelsen. Jag tror att det kanska kan avslöja lite för mycket som du som deltagare kan ha nytta av. Det är möjligt att jag ändrar mig senare, men just nu får du hålla till godo med bilder från skogen och den vildvuxna parken. De två parkbänkarna är det närmaste bebyggelsen du kommer den här gången.
I tävlingsområdet finns det ett antal gamla husgrunder, brunnar, grindstolpar och annat som påminner om tid då det fanns hus i området. För ganska många år sen löste kommunen in de flesta fastigheterna för att kunna bygga nytt. I en del av området finns det nyare bebyggelse men det finns områden som fortfarande inte är bebyggt. Här finns fortfarande spår av det som en gång var. Nu är mycket spåren dolda under en massa snö. Det gör att det inte går att göra så mycket banläggarjobb ute i skogen.
En gammal grindstolpe
En annan stolpe och en nästan helt översnöad mur i bakgrunden
En annan orsak till att jag ligger lite lågt är att den slutliga kartan inte är klar. Det hanns lisom inte med innan snön kom. Nu verkar det som om snön kommer att ligga kvar ett bra tag till vilket i sin tur gör att kartan kommer att dröja ännu längre. Det kommer troligen att bli lite snålt om tid på slutet så det gäller att spara lite tid så att alla moment hinns med utan att det blir några fel som beror på stress och slarv. Det är nog flera orienteringsarrangemang i vår som kommer att påverkas av all snö.
Jag har kommit på mig själv med att skriva skogen flera gånger. Vanligtvis så är det ju där som banläggararbetet utförs. Den här gången stämmer det bara delvis. Ungefär en tredjedel av tävlingsområdet är bebyggelse, en tredjedel av området är mer att beteckna som vildvuxen park och den sista tredjedelen är normal skog. Jag tror att det kan bli en ganska spännande blandning.
Jag har medvetet valt att inte visa några bilder från bebyggelsen. Jag tror att det kanska kan avslöja lite för mycket som du som deltagare kan ha nytta av. Det är möjligt att jag ändrar mig senare, men just nu får du hålla till godo med bilder från skogen och den vildvuxna parken. De två parkbänkarna är det närmaste bebyggelsen du kommer den här gången.
Hopp och lopp i fabrik
I Munktells gamla fabrikslokal i Eskilstuna finns det numera ett idrottscentrum. Här kan man utöva flera olika idrotter i inomhusmiljö. Det finns anläggningar för bangolf, innebandy, boule, bordtennis, skytte, bågskytte, friidrott och kanske ytterlkigare idrotter som jag inte kommer ihåg just nu. Jag var där i dag med mellersta tonåringen för att tävla. Ja, det vill säga det var inte jag som skulle tävla utan hon. Som vanligt var det höjd som stod på programmet. Tyvärr kunde hennes ordinarie tränare inte vara med och coacha. En timma innan tävlingen ringde han och meddelade att han fixat en annan coach med uppdrag kopplade till landslaget. Som en bonus dök ytterligare en coach upp. Hans främsta merit är väl att ha coachat en OS-guldmedaljör i just höjd.
Hallen har ett behagligt ljus vilket är lite ovanligt för en inomhushall. Till skillnad från anadra hallar har den här ljusinsläpp i taket vilket säkert bidrar till ett mer naturligt ljus. I dag genomfördes ett antal löpgrenar, längdhopp, höjdhopp och kula. Här är några bilder från löpgrenarna.
Mellersta tonåringen gjorde nya försök att nå högre höjder. Det lyckades inte helt den här gången heller. Höjden finns definitivt inom räckhåll. Ett litet teknikfel i upphoppsögonblicket gör dock att hon ofta landar lite för nära ribban och river den på nedväg. Det hon gör är att vrida upphoppsfoten en aning från ribban i samma ögonblick som hon sk sätta ned den för upphoppet. Då kommer hon några centimeter för långt från ribban redan i upphoppet. Då spelar det ingen roll hur högt hon hoppar. Här är ett exempel på hur det kan se ut.
Ribban ligger här på 1,55 och det är mycket luft mellan ribban och kroppen. I det övre läget ska man nu böja huvudet framåt så att hakan slår mot övre delen av bröstkorgen. Då kommer benen att följa med över ribban. I den övre bilden är det svårt att se att kroppen är lite felplacerad i förhållande till ribban. På den nedre bilden kan man se att huvudet är på rätt väg, men också att kroppen är felplacerad. Rumpan slår i ribban. Ser det ut på det här sättet finns det dock förutsättningar för att ribban ska ligga kvar, trots närkontakten. Man tar inte med sig ribban utan den rör sig i bästa fall bara upp och ned. Det är det här som orsakar en ganska kraftig darr på ribban som ändå ligger kvar. I det här hoppet så blev det precis så. Ribban låg kvar.
Nu gäller det att jobba med att sätta i foten på rätt sätt. Lyckas mellersta tonåringen med det så finns det betydligt högre höjder inom räckhåll. Det är både den ordinarie tränaren och det två tillfälliga caocherna eninga om. Varför ska man inte tro på experterna?
Hallen har ett behagligt ljus vilket är lite ovanligt för en inomhushall. Till skillnad från anadra hallar har den här ljusinsläpp i taket vilket säkert bidrar till ett mer naturligt ljus. I dag genomfördes ett antal löpgrenar, längdhopp, höjdhopp och kula. Här är några bilder från löpgrenarna.
Mellersta tonåringen gjorde nya försök att nå högre höjder. Det lyckades inte helt den här gången heller. Höjden finns definitivt inom räckhåll. Ett litet teknikfel i upphoppsögonblicket gör dock att hon ofta landar lite för nära ribban och river den på nedväg. Det hon gör är att vrida upphoppsfoten en aning från ribban i samma ögonblick som hon sk sätta ned den för upphoppet. Då kommer hon några centimeter för långt från ribban redan i upphoppet. Då spelar det ingen roll hur högt hon hoppar. Här är ett exempel på hur det kan se ut.
Ribban ligger här på 1,55 och det är mycket luft mellan ribban och kroppen. I det övre läget ska man nu böja huvudet framåt så att hakan slår mot övre delen av bröstkorgen. Då kommer benen att följa med över ribban. I den övre bilden är det svårt att se att kroppen är lite felplacerad i förhållande till ribban. På den nedre bilden kan man se att huvudet är på rätt väg, men också att kroppen är felplacerad. Rumpan slår i ribban. Ser det ut på det här sättet finns det dock förutsättningar för att ribban ska ligga kvar, trots närkontakten. Man tar inte med sig ribban utan den rör sig i bästa fall bara upp och ned. Det är det här som orsakar en ganska kraftig darr på ribban som ändå ligger kvar. I det här hoppet så blev det precis så. Ribban låg kvar.
Nu gäller det att jobba med att sätta i foten på rätt sätt. Lyckas mellersta tonåringen med det så finns det betydligt högre höjder inom räckhåll. Det är både den ordinarie tränaren och det två tillfälliga caocherna eninga om. Varför ska man inte tro på experterna?
Förra året ...
... vid den här tiden så var det inte så mycket snö. Då kunde vi åka skridskor istället. EN dag när vi åkte på Orlången träffade vi en man med fiskelycka. Det här var hans fångst.
Droppar
I dag har det varit första dagen på över en månad som temperaturen har legat en liten bit på plussidan. Snön har blivit lite blötare och det har droppat från taken.
Samtidigt har jag drabbats av en envis förkylning. Näsan är täppt och jag nyser och hostar om vartannat. I går blev jag portad från jobbet. Med all rätt eftersom jag sannolikt smittar. I dag har jag jobbat lite här hemma och kommer att göra det även i morgon. Jag hoppas att det vänder snart och att snuvan börjar ge med sig. I väntan på det tar jag andra droppar.
Samtidigt har jag drabbats av en envis förkylning. Näsan är täppt och jag nyser och hostar om vartannat. I går blev jag portad från jobbet. Med all rätt eftersom jag sannolikt smittar. I dag har jag jobbat lite här hemma och kommer att göra det även i morgon. Jag hoppas att det vänder snart och att snuvan börjar ge med sig. I väntan på det tar jag andra droppar.
Kylan skapar ...
... en massa olika formationer av is och snö. Just nu är det massor med snö överallt. Jag tycker att det är vackert med all snö på träd och tak. Alla är säkert inte så glada. I går tjuvlyssnade jag på ett samtal där en kvinna klagade över all snö. "Den här sista snön som kom skulle ju inte komma!" Ett ganska konstigt uttalande tyckte jag. Vem kan bestämma om det ska komma mer snö eller inte? Hur som helst, nu kom den i alla fall. Snön och kylan skapar en massa olika former i naturen. Här är några exempel som är hämtade precis utanför dörren här hemma.
På väg hem från jobbet i dag kunde jag inte låta bli att reflektera över en sak. Det sägs att det inte finns två snöflingor som är exakt lika. Hur vet man det? Bara i det område där jag bor ligger det säkert fyra decimeter snö. Hur många snöflingor det är vet jag inte. Visst är det väl konstigt att det inte finns två som är lika.
På väg hem från jobbet i dag kunde jag inte låta bli att reflektera över en sak. Det sägs att det inte finns två snöflingor som är exakt lika. Hur vet man det? Bara i det område där jag bor ligger det säkert fyra decimeter snö. Hur många snöflingor det är vet jag inte. Visst är det väl konstigt att det inte finns två som är lika.
29 år ...
... har gått sen jag slutatde gymnasiet, eller i alla fall senare i år. Det är ganska lång tid och det har hunnit hända en hel del på de 29 åren. I fredags träffades 17 personer från en av de klasser som jag gick under min gymnasietid. En av klasserna efgtersom jag bytte klass ett par gånger. Just den här klassen var den jag gick längst tid i och den klass där jag trivdes bäst. Det var för det mesta en ganska skön stämning i klassen.
Vi kunde konstatera att det gått ganska bra för oss trots att vi också konstaterade att vi inte var så seriösa i skolan. Kanske är det en liten skillnad i förmågan till insikt som vi med åren har byggt på oss. Flera av oss tyckte kanske då att vi jobba på i skolan men så här 29 år senare inser vi att man kunde ha gjort mycket mer. I dag har i alla fall fyra personer i klassen doktorerat och två av dem är också proffessorer. Flera har bra jobb inom områden som inte är i närheten av vad vi läste på den samhällsvetenskapliga linjen. Som sagt, det hinner hända mycket på 29 år.
Kvällen i fredags började med några matcher i spelet boule. Vi spelade parvis och det par jag ingick i var obesegrade när sista matchen var spelad. Efter det åt vi middag och pratade gamla minnen och berättade om vårt liv i dag. Självklart pratade vi om gamla lärare. Några lärare var det många som kom ihåg, medan andra lärare hade fallit glömska hos de flesta. Den läraren vi hade i filosofi var det inte många som kom ihåg. Det var nog bara hon som fick ett dåligt betyg som sen höjdes av rektorn efter protest som hade ett tydligt minne av läraren. Ja, och så han som nu är professor i filosofi. Han lär vid något tillfälle ha yttrat att just den filosofilektionen som precis avslutats var den mest intressanta han hade varit med om. Vi som inte ens kom i håg att vi haft filosofi mindes inte heller den lektionen.
Vi kunde konstatera att det gått ganska bra för oss trots att vi också konstaterade att vi inte var så seriösa i skolan. Kanske är det en liten skillnad i förmågan till insikt som vi med åren har byggt på oss. Flera av oss tyckte kanske då att vi jobba på i skolan men så här 29 år senare inser vi att man kunde ha gjort mycket mer. I dag har i alla fall fyra personer i klassen doktorerat och två av dem är också proffessorer. Flera har bra jobb inom områden som inte är i närheten av vad vi läste på den samhällsvetenskapliga linjen. Som sagt, det hinner hända mycket på 29 år.
Kvällen i fredags började med några matcher i spelet boule. Vi spelade parvis och det par jag ingick i var obesegrade när sista matchen var spelad. Efter det åt vi middag och pratade gamla minnen och berättade om vårt liv i dag. Självklart pratade vi om gamla lärare. Några lärare var det många som kom ihåg, medan andra lärare hade fallit glömska hos de flesta. Den läraren vi hade i filosofi var det inte många som kom ihåg. Det var nog bara hon som fick ett dåligt betyg som sen höjdes av rektorn efter protest som hade ett tydligt minne av läraren. Ja, och så han som nu är professor i filosofi. Han lär vid något tillfälle ha yttrat att just den filosofilektionen som precis avslutats var den mest intressanta han hade varit med om. Vi som inte ens kom i håg att vi haft filosofi mindes inte heller den lektionen.
