Klart

Återigen en solig och fin dag med hyfsad värme i luften. I dag hade jag förmånen att kunna jobba utomhus. Jag hade nämligen en fotouppgift som, om bilderna blir bra, ska användas i en materialproduktion. En av bilderna ska illustrera karttecknet sjö. Jag hade på förhand sett ut en lämplig sjö som är konstgjord och en del i ett naturligt reningsverk som finns i närheten. Det är gjord i en gammal torvmossen. Som i de flesta små sjöar finns det en hel del fåglar även i den här sjön.



På väg till sjön cyklade jag förbi en grupp med förskolebarn på promenad. Det visade sig att de var på väg till samma sjö som jag men för att mata fåglarna idtället för att ta kort på sjön. Du har säkert varit med om att mata fåglar och vet då att det kan gå ganska vilt til. Änderna som var först på plats fick snart konkurrens av andra fåglar som med fart och vis aggresivitet försåg sig med brödbitarna som barnen kastade till dem.

Jag tog ett antal bilder av dem. Eftersom det gick undani luften så var det lång i från alla bilder som blev skarpa, men är är några av de som blev det.







Tänk om man kunde flyga som dem en solig och fin vårdag och dessutom bli matad med bröd.

Jag har varit ut på Luffarligan igen. Den här gången gick det vid Linneaberg som ligger i den norra delen av Hanvedenskogen. Årets 25-mannatävling går ju också i Hanvedenskogen, men i den sydöstra delen. Området kring Linneaberg är ett av de finaste områdena söder om Stockholm. Berghällar, vitmossa, gles tallskog, bra sikt, svår orientering är några av kännetecknen för det här området.



Banlängden var drygt 4,5 kilometer så det var lite medeldistans över det hela. Vi passerade nästan förbi Ormputten som är en liten sjö mitt i skogen. Jag minns första gången som jag skulle försöka ta mig dit. Jag tror att jag var i 15-årsålderna. Det var på den tiden kartorna var i skala 1:20 000 och inte alltid höll samma kvalitet som i dag. Nu ska jag inte skylla på kartan, men den gången kom jag aldrig fram till Ormputten. Jag hittade helt enkelt inte dit.

För att fortsätta lite på temat kring naturliga ledstänger så tvingas man i den här terrängtypen att använda sig av nuturliga ledstänger nästan hela tiden. I bland springer man längs med dem och ibland mot dem. I den här tärrängtypen är det också lätt att förväxla dem olika mossarna eller hödsträckningarna. De ser ganska lika ut och det är lätt att tro att man är på ett ställe medan man i själva verket är någon annanstans. Jag var på väg att göra just det felet på väg till den sjätte kontrollen. Som tur var kom jag på mitt misstag ganska snart och kunde korrigera det. Det innebar dock att jag fick klättra över en höjd i onödan. Jag blev också lite osäker innen kontrollen. Jag hade inte riktigt kontroll på var jag var. Svårigheten just här liggr i att det saknas något att följa den sista biten in mot kontrollen. Jag är tvungen att vara noga med riktningen. Om jag då inte vet exakt var jag är kan det bli problem. Jag fick inte riktigt ihop kartbilden innan kontrollen och blev lite osäker. Jag ver dock rätt och kunde ganska snart ta kontrollen.

Just nu är jag ute och reser runt i landet inom ramen för mitt jobb. I förra veckan var jag i Borlänge och Luleå. I går gick resan till Mora, där jag är nu. Om några timmar går resan vidare till Avesta för att jobba i kväll. Därefter tar jag mig hemåt och är väl hemma runt midnatt. Här i Mora bor jag på ett hotell som ligger på historisk mark.



Den här statyn står i centrala Mora och är en av alla de saker som påminner om Vasaloppet. Vasaloppet sätter sin prägel på mycket i Mora. Själv har jag aldrig åkt Vasaloppet mer än vid TV:n. Vi får väl se om det blir av någon gång.



En liten bit från statyn finns själva målportalen med sin klassiska devis "I fädrens spår...". Varje år är det många som kämpar för att komma ända fram till portalen. Nu har våren kommit även till Mora och det är ganska långt till nästa lopp. I går kväll träffade jag några av arrangörerna i orienteringsklubben. De kan inte lämna tankarna på Vasaloppet så länge. I sommar kommer det att vara ett antal arrangemang i Vasaloppets namn som de är engagerade i.

Den här veckan är det ingen teknikträning på torsdag eftersom det är valborg. Därför blir det ingen presentation av någon träning. Däremot tänkte jag fortsätta på temat naturliga ledstänger.



I söndags sprang jag en tävling utanför Gnesta. Det här var början av banan. På väg till andra kontrollen fanns det en del stråk att följa och en del hållpunkter att passera. Jag har försökt att markera några som jag använde mig av med ett violett streck. Den blå linjen är den väg jag tog. Som du ser blev det en liten miss vid den andra kontrollen. Den berodde som så ofta på ett litet slarvfel. Jag så att kontrollen skulle ligga i en sänka. När jag var knappt hundra meter från kontrollen såg jag en stor sänka som jag sprang ner i. Men där fanns ingen kontroll. Det jag inte såg var att det var den stora sänkan till vänster om kontrollen. Där gick drygt 30 sekunder till spillo. Kanske inte så mycket men onödigt.



Även till den sjätte kontrollen fanns det en hel del tydliga naturliga ledstänger att följa. Här blev det ingen bom utan allt gick som planerat. Den sista biten in mot kontrollen blev jag dock lite överraskad. Skogen var tätare och sikten sämre än vad jag trodde att den skulle vara. Tidigare var det mycket öppen och fin skog, men runt kontrollen var det yngre tallskog. Därför var jag tvungen att ta det lite lugnare och göra en extra koll med kompassen. Dessutom fick jag också syn på stenarna som ligger intill kontrollen.

Om du tittar noga på den övre kartan kan du hitta en glad gubbe öster om den första kontrollen. Dessutom är Kattsjön en sköldpadda, eller vad tycker du?

Jag hittade några gamla bilder från O-Ringen 1976. Tävlingen gick i Värmland och det regnade på invigningen där Tage Erlander talade. Resten av veckan var det ganska varmt vill jag minnas. Centralorten var i Ransäter och vi både alldeles intill Klarälven och vi simmade tvärs över. När vi kom över till andra sidan var vi en bit nedströms. På tillbakavägen blev det jobbigare och vi fick ta i för att inte hamna ännu närmare Karlstad. Själva tävlingen gick inte så bra. Jag hade orienterat i ett drygt år och jag sprang hellre än bra. Jag var med i H 14 A2 och fick slutplacering 202.



När jag tittar på de gamla bilderna så skulle de kunna vara tagna vilket år som helst, ja om man bortser från att modet speglar en viss tid. Det är också mer husvagnar än tält nu än de var förr. Det är inte heller så vanligt med gamla folkor, de finns men sällan på O-Ringen. Annars så är det alltid mycket folk på tävlingsplatsen. De samlas klubbvis runt sin egen klubbsymbol. På torsdagen är det vanligt att man samlas för en gemensam fikastund.



Fast det klart, tittar man på det övriga arrangemanget har det hänt en hel del men jag tror att människors motiv för att delta är ungefär detsamma.

Har du tänkt på hur många olika sorters djur det finns? Många påminner om varandra men en del är helt olika till sorlek, levnadssätt eller funktion. Jag tycker att det är spännande att fundera på sånt här. Här kan du se några djur som jag har mött när jag har haft kameran med.







Och tänk om man kunde korsa dem, hur skulle det djuret se ut?

Syftet med att lägga ut lite tankar om veckans teknikträning är att du som ska vara med ska kunna förbereda dig på vad som kommer. Jag tror att du på så sätt kan få ut mer effekt av träningen. När du väl står där på träningen med kartan i handen så är det inte alltid så lätt. När jag lägger banorna till träningarna så har jag en tanke med banorna och sträckorna till kontrollen. Den tanken rymmer också en tänkbar lösning på orienteringsprolemet. Det är den lösningen som jag vill hjälpa till att ge. Så långt är allt väl. Ute i skogen så är det inte alltid som tanken fungerar. I går hade några den här sträckan från första till andra kontrollen.



När man ska lösa ett orienteringsproblem är det viktigt att altid ha en plan. I det här fallet var min plan att följa den blå linjen. Mitt på sträckan begår jag ett misstag. Du kan ganska enkelt se var det skedde. Men varför skedde det? För det första så skedde misstaget i ett område där det är viktigt att hålla rätt riktning eftersom jag inte följer något stråk. I går sprang jag utan kompass så jag hade inget hjälpmedel. Jag ska inte skylla på det men jag hade inte möjligheten att göra en extra kontroll med kompassen. I det ögonblick där jag vek av från min plan tyckte jag att jag såg det täta området, grönområdet. Jag beslutade då att gå till höger om höjden som ligger alldeles höger om grönområdet. Jag gick till höger om en höjd och allt verkade OK, men en känsla av att något inte var som det skulle smög sig på. Jag fick inte ihop kartan med verkligheten. Jag stannade upp och fick syn på den stora stenen till vänster och kunde snabbt läsa in mig. Den här gången fick misstaget inte så stora konsekvenser men det blev lite förlorad tid. Var alltid noga med allt. Försöka att vara fokuserad på det du ska göra. Om du känner att det inte riktigt stämmer, stanna och gör en extra koll. Det tar oftast mindre tid än att göra en bom.

En sommar dag för snart två år sen satt en ovanlig gäst på trappräcket. Den var ganska stor och hade en klar och tydlig färg. Jag sprang in i huset efter kameran och tog ett antal bilder. På en av bilderna som är tagen underifrån och i motljus ser är det svårt att se vad det är. Den tycks ta ett kliv från trappräcket. Eftersom det inte finns så många refernser intill är det lite svårt att avgöra hur stor den egentligen är.



Efter den här balansakten tog den ett par kliv tillbaka och satte alla sina fötter på fastare mark uppe på själva räcket. Där poserade den inför kameran och det gick att ta bilder fran alla håll. På några av bilderna kan man se detaljer av kroppen.



Efter en stund ansåg den att det var slut på poseringen. Den tog ett skutt och seglade iväg ner i gräset. Där var den naturligtvis svårare att se. Det är väl det som är meningen med färgen på kroppen.



Våren tar steg framåt varje dag just nu. Det händer hela tiden något nytt. Bara den här veckan har träden utanför fönstret på jobbet skiftat från den gråa färgen som träden har under vintern till en ljus grön färg när löven börjar slå ut. Fler djur kommer fram ur vinterdvala. Håll ögonen öppna så kommer du också att kunna se och uppleva små och stora saker i naturen.

I dag var det en kul träning i ett område som vi har tränat i många gånger tidigare. Den här gången hade vi inte så mycket nytta av det. Träningen bestod av en kort bana med en löptid på 15-16 minuter för de snabbaste. Banan hade 13 kontroller och gick i ett mycket begränsat område. Det var många riktningsändringar och banan var ett mellanting mellan sprint och medeldistans. Terrängen i området är mycket detaljrik och kuperad. Har du sprungit vid Rudan tidigare så vet du vad jag pratar om.



Det var nog inte någon som klarade av banan utan bommar. Det verkar som om orienterare i allmänhet tänker att ju kortare banan jag har desto snabbare måste jag springa. Att springa fort i det här området innebär med stor sannolikhet bommar, speciellt när banan ser ut på det här sättet. De som ville springa lite längre vilade en stund vid målet och sprang sen banan åt andra hållet. Det var inte helt enkelt det heller. Själv bommade jag den första kontrollen, det vill säga kontroll 13.

En utveckling av den här träningen kan vara två banor som är gafflade med varandra. Vid slutet på banan vänder man och tar den andra banan tillbaka till starten. Man kan då starta två och två och förhoppningsvis kommer man att se varandra utefter banan och kanske stressa varandra till misstag. Så blev det även i dag. Vi var drygt 20 personer och startade alla inom fem minuter. Banan gick kors och tvärs och även en liten bom innebar att man lätt hamnade på en annan bandel. Det gällde att fokusera på sin del och försöka tänka bort de andra. Inte helt lätt men bra träning.

På torsdag är det teknikträning vid Svartbäcksskolan som ligger utmed vägen mot Tyresta by. Temat för den här veckans teknikträning är naturliga ledstänger. Det betyder att banorna är lagda så att du tvingas använda framför allt höjdsträckningar och sankmarker som ledstång eller hållpunkt. Med hjälp av kartan här nedanför ska jag försöka förklara hur du kan tänka och planera din väg.



Terrängen och kartan kan vid en första anblick se svår och komplicerad ut och jag ska inte påstå att det är lätt att orientera här. Du kan dock göra en del för att förenkla och göra orienteringen säkrare. Jag har markerat några naturliga ledstänger med violett färg. Det höjder som du kan följa, det är sankmarker, det är ofta en kombination av dem och det kan också vara en stor och tydlig sänka eller ås. Som du ser så har de ofta en ganska lång sträckning som gör att du kommer en bra bit framåt om du kan följa någon av de naturliga ledstängerna. Det kallas att orientera längs ett stråk. Ibland kan du inte följa den naturliga ledstången utan tvingas orientera mot den. Då blir stråket en hållpunkt som du ska passera på din väg mot kontrollen.

Att orientera längs stråk är säkrare och snabbare än att orientera via hållpunkter. Att orientera via hållpunkter kräver att du är noggrann med att springa efter rätt riktning. Ju tydligare hållpunkten du springer mot är desto högra fart kan du hålla. Är hållpunkten liten så måste du vara noggrannare och kanske hålla lite lägre fart. Att kunna orientera längs med och mot naturliga ledstänger är nykeln till all svårare orientering. Klarar du av att orientera längs naturliga ledstänger så kan du också lösa problemen på riktigt svåra banor. Det är samma teknik du använder, men stråken och hållpunkterna är mindre tydliga och ligger längre i från varandra.

Klarar du av den här orienteringen kommer du också att få uppleva fin orienteringsterräng när den är som bäst. Upp på höjderna är det öppen och fin terräng med berghällar och vitmossa. För det mesta är det gles tallskog och det är god sikt i skogen.

I dag har jag varit ute på Ekerö för att yngsta tonåringen skulle springa DM i terränglöpning. Det ska vi inte prata mer om, därmot såg jag några nya vårtecken.



Det var en lite kylig dag med ganska mycket vind, men solen gjorde att fler och fler visippor lockades fram mellan alla löven i bokskogen vid Ekebyhovs slott på Ekerö.



På kvällen gjorde vi en lite utflykt till Gålö, bland annat för att äldste tonåringen skulle få en chans att övningsköra lite. Vi åkte ända ut till Oxnö. Snart kan man kanske bada här. Det var faktiskt på den här starnden som jag tog förra årets sista dopp. Det var blåsigt och ganska kallt i vattnet då. Det var säkert ännu kallare i vattnet i dag.

Ibland är det du ser bara en liten del av hur det verkligen är. Isberget är kanske den metafor som används mest i det här sammanhanget. Om du vill veta hur stort isberget egentligen är ska du ta det du ser gånger tre, minst. Det samma gäller för en hel del andra saker. Med en hel del brottslighet sägs det vara på samma sätt.

Häromdagen var var den yngsta tonåringen hos tandläkaren. Han ska få tandställning för att rätta till en felställning i munnen. Tandställningen ska han ha i mellan ett och två år beroende på hur bra det går och hur han själv sköter sig. Ja det handlar inte om någon bestraffning utan mer om hur han hanterar hygien och hur många gånger han äter saker som gör att tandställningen lossnar. Som en förberedelse är han tvungen att dra ut fyra tänder så att det ska finnas utrymme att flytta övriga tänder. Häromdagen drog han alltså ut två av de fyra tänderna.



När man ser de utdragna tänderna så förstår man att det gör ont. Själva utdragandet gör inte ont eftersom man är bedövad, men smärtan kommer efter ett par timmar när bedövningen släpper. Tänderna sitter djup ner i käkbenet och för att få loss dem påverkas ju även benet. Genom tändernas rötter och ner i käken löper nerver som helt enkelt slits av när tanden dras ut. Det klart att det gör ont. Tur att det finns Alvedon. Nu har det gått två dygn och det känns bättre. Om ytterligare två dygn ska de två andra tänderna tas bort och dagen efter det ska de första delarna av tandställningen sättas på plats. Det väntar några smärtsamma dygn framöver, men ska man vara fin så får man lida pin.

Ännu en torsdagsträning med orienteringsteknik som tema. Den här gången försökte vi lägga banor som skulle ge de som ska springa Tiomila till helgen en möjlighet att en sista gång innan det är allvar prova på något av det som väntar i Skåne. Lite av eftersnacket handlade om en kontroll som i sig inte är svår men som flera hade missat lite. Missarna var inte så stora men någon eller några minuter försvann säkert.



Det var kontroll fyra som diksussionerna handlade om. Den första delen av sträckan bjuder inte på några större problem. Efter drygt halva sträckan passerar man ett stort dike. Sen är det alldeles platt. Det finns inte några stora tydliga detaljer att läsa på. För att ta kontrollen är du tvungen att var noga med att hålla rätt riktningen. Problemet är att det finns några områden med tät skog i vägen. Då kan det vara svårt att hålla rätt riktning. I det här fallet blev det lätt att man drog sig lite åt höger eftersom det var lättare att ta sig fram där. De flesta gjorde det nog omedvetet. Det fick till följd ner man närmade sig kontrollen såg man den stora höjden bakom kontrollen men det var svårt att avgöra på vilken sida om kontrollen man hamnat. Eftersom man inte vet exakt var man är så är det ganska lönlöst att börja leta. Åt vilket håll ska du gå? Lösning här är att du måste ha ett större mål att sikta mot, varför inte höjden bakom kontrollen. Sikta lite till höger om kontrollen eftersom det ser ut som det skulle vara lättast att ta sig fram där. När du är nästan framme vid den stora höjden så vet du att du ska ta av åt vänster. Ett alternativ är att sikta till vänster om kontrollen på den stora mossen. När du kommer fram till den tar du av åt höger. Troligen kommer något av de här alternativen att löna sig jämfört med att leta en stund.

Vatten är får de allra flesta en självklarhet. Vi tar för givet att det finns tillgång vatten. Så är det inte överallt. vi har dock gott om vatten i olika former vilket vi kanske inte funderar så mycket på. Det kanske vanligaste sättet som vi kommer i kontakt med vatten är genom vattenkranen. Vi kan med en enkel rörelse få vattnet att rinna ur kranen. På sommaren är det många som vill använda vatten till att bada och simma i eller varför inte segla eller åka båt.



Just nu är det nog många som längtar ut på sjön och många som håller på och förbereda sina båtar för sjösättning. Det är inte så många veckor kvar till de stora sjösättningshelgerna. Om man är nära havet kan man också få uppleva vågor som slår in mot stranden och som på olika sätt försöker ta sig tillbaka till havet. Ibland så lyckas inte vattnet ta sig tillbaka till havet. En liten vattensamling blir fast på land. Här är en liten vattensamling som precis hamnat i en lite urgröpning ur berget. Ytspänningen håller fortfarande ihop det hela.



Solen som syns som en reflex i vattnet kommer ganska snabbt att få vattnet att dunsta bort. Ytspänningnen försvinner och efter en stund syns inte ett spår av vattnet. Det är en del av kretsloppet.

Augusti kan fortfarande bjuda på varma dagar med bad och sol, men nätterna kan vara kalla och påminna om att hösten är på väg. En tidig augustimorgon är allt som varit ute under natten fuktigt och man kan se vatten över allt. Det mesta, stort som smått, tyks ha en förmåga att dra till sig vatten. Så även spindelnätet.



Som sagt vatten kan ha många olika former. Någon vecka tillbaka var vattnet på sjöarna fruset. Nu har isen gått och solen kan få vattenytan att glittra. Fortsätter solan att skina så dröjer det inte så länge innan de modiga kan ta årets första dopp. 

I går genomförde vi en första provlöpning på två av de tänkta banorna till årets 25-manna. Det var en av banorna på sträcka fyra och en av banorna på sträcka 6. Yngsta tonåringen sprang sträcka fyra. Banan var 3 220 meter lång och han hade 20,26. Det var lite längre tid än vad jag hade räknat med. Det finns alltid olika anledningar till att det blir som det blir. Dels hade han loppet från dagen innan i benen. På förmiddagen i går körda han två timmars friidrottsträning och dessutom hade han en lättare lunch i magen. Ingen perfekt uppladdning alltså. Troligtvis hade det kunnat gå några minuter snabbare och då hade han kommit ner mot den tid jag har räknat med. Han får köra en annan av de fyra banorna vid ett annat tillfälle.


Oavsett sträcka gäller det att kolla kodsiffran, här sträcka fyra på 25-manna 2004

Jag själv sprang en av banorna som är tänkta till sträcka sex. Banan mätte 4 710 meter och jag klarade av den på tiden 37,52. Det var lite längre tid än vad jag räknat med. Jag har ju faktiskt varit vid alla kontroller minst en gång tidigare och jag hade inte tränat friidrott i två timmar på förmiddagen. Kanske är banlängden lite för lång och terrängen inte så lättlöpt som jag tror. Jag får fundera på om banan ska kortas av något. Samtidigt var det ungefär samma tid som jag hade på motsvarande sträcka 2008 om man räknar med hela löpsträckan från kartplanket, runt banan till sista och från sista via målet till kartplanket igen. I går sprang vi även de delarna av banan som de är tänkta, alltså så likt den slutliga tävlingen som möjligt. Det blev lite att fundera på, men samtidigt vill jag vänta in fler provlöpningar. Vi får se hur det blir.



Till sist ännu en stämningsbild från sträcka fyra vid 25-manna 2004.

Sista träningen innan Tiomila. Den här träningen är lagd i sån terräng så att du tvingas använda samma teknik som du troligen kommer att tvingas använda om du ska springa Tiomila. Det betyder framför allt tre saker. För det första måste du kunna hålla ett högt tempo i öppen och fin terräng. Det gäller att orientera snabbt men utan att gå över gränsen och riskera att du bommar. För det andra måste du kunna ha mod och vilja att kunna forcera täta områden i hög fart och med energi. Det finns mycket tid att tjäna om du är bestämd när du tar dig igenom tät skog på samma sätt som du kan tappa mycket tid om du är feg och tar det försiktigt. För det tredje så måste du kunna hålla riktiningen i de tät områdena. Går du det minsta snett så kan det kosta mycket tid. Även vid ett litet fel så kan det bli svårt att läsa in sig om sikten är dålig. Kanske är det bra att göra misstagen på träningen än när det verkligen gäller.



Självklart går banorna även i mer traditionell Stockholmsterräng. Träningen består av tre slingor som är 3 380 meter, 2 760 meter och 2 680 meter. Om du springer alla slingor blir det totalt 8 820 meter. Samlingen är på Dalarövägen i kurvan straxt innan, väster om, gamla Dalarövägen kommer ut på den nya. Det är lite begränsat med parkeringsutrymme så försök att samåka eller varför inte ta cykeln. Det går också att ställa några bilar 300 meter väster om samlingsplatsen. Se kartan här ovanför. Var försiktig vid vägen eftersom den ofta är starkt trafikerad och många bilister kör lite för fort.

Dimma och en rå fuktig kyla och omkring fyra plusgrader, det var inledningen på Nyköpings OKs tävling. På tävlingsplatsen pratades det om tuffa och svåra banor. Väl ute i skogen visade det sig att det delvis stämde. Det var öppen och fin terräng i stora delar av området. Det fanns också en del områden med yngre och tätare skog. Det var ganska stora och tydliga detaljer men det fanns också områden med lite klurigare orientering. Tävlingen var en långdistanstävling och det fanns gott om långsträckor. Jag hade tre längre sträckor varav en var över två kilometer lång, precis som det ska vara.

Yngsta tonåringen sprang i H 14. Det visade sig vara en tuff bana. Det blev ganska stora tidsavstånd mellan löparna. Banan innehöll två längre sträckor, en på drygt 700 meter och en som var dryga kilometern. Det vara en bra orange bana med vägval och orientering i grov kurvbild. Kontrollpunkterna var inte helt enkla men det fanns tydliga inläsningspunkter i närheten av kontrollerna. Det gäller ju dock att gå rätt från början så att man slipper läsa in sig en bit från kontrollen.


Den första delen av H 14 banan

Det gick bra för honom. Han startade näst sist och när han gick i mål gjorde han det som fyra. Den som startade sist hade längre tid så placeringen stod sig. Han klarade också av att vara bättre än två kamrater som han på förhand ville besegra.



Tävlingen avslutades i solsken, men en kall vind gjorde att temperaturen inte nådde samma höjder som på långfredagen och påskafton. Man kan ju inte få allt. I dag fick vi nöja oss med bra banor i fin terräng. Dessutom shoppade vi loss hos sportförsäljaren.

Förra helgen, då när det var så fint väder, satt jag i en stol vid stranden och tittade på vågorna som slog in mot stranden. Det var inte så stora vågor men det var åndå ett litet skådespel. Vissa vågor är lite större än de andra och når lite längre upp på stranden och slår lite hårdare mot stenarna på stranden. Jag satt och tittade genom kameran och tog flera serier med bilder. Trorts att de är på samma motiv blir de olika beroende på i vilket läge vågorna är. Ibland syns alla stena och ibland är allt bara skum och vattendroppar.


I väntan på nästa våg


En liten våg och några droppar vatten


En stor våg bryts av stenen och blir till skum och en massa droppar

Att tävla i lag är alltid lite speciellt. I dag var det dags för årets första stafett, Stigtomtakavlen. Den här gången var det en liten utmaning som lockade till deltagande i den öppna klassen. Syster med tonåring och make på ena planhalvan mot maka, yngsta tonåringen och jag själv på den andra. Maka mot den andra familjens tonåring. Här räknade vi med att hamna i underläge. Frågan var bara med hur mycket. Starten går och det är bara att vänta löparna till varvningen och lite senare till växling.



Först till både varvningen och växlingen var det andra lagets tonåring nio minuter före makan. Det var kanske lite mer en kalkylen innan start men varför ge upp redan nu. Syster ger sig iväg och nio minuter senare yngsta tonåringen. Vid varvningen var avståndet reducerat till drygt tre minuter och till växlingen hade yngsta tonåringen plockat in ytterligare en minut. Maken ger sig ut två och en halv minut före mig. Redan mellan första och andra kontrollen ser jag hans rygg. Det dröjer dock till femte kontrollen innan jag är förbi. På resten av banan drar jag ifrån och går i mål drygt fem minuter före.



Ja, nu var ju inte själva utmaningen så allvarlig. Båda våra lag var en bit efter de bästa lagen. Orientering är ju en härlig idrott där man kan tävla i hop över generationsgränserna och med tjejer och killar i samma lag. Det finns alltid någon att utmana och även om man kommer långt bak i resultatlistan kan man ändå känna sig lite som vinnare. Att det dessutom är vårväder med solsken och värme gör inte saken sämre.

Skärtorsdag och inledning på påskhelgen. För första gången på många år är jag inte på västkusten över påsken. Vi får väl se hur det blir. I dag har jag inte gjort så mycket mer än handlat och städat lite. Därför blir det bara en liten bild.



I morgon händer det troligen mer. Vi får väl se om det blir mer på bloggen i morgon.

I dag var jag med och sprang Luffarligan. Det är ett nätverk av lite äldre orienterare som varje vecka, året runt, turas om att arrangera orientering. Den här gången genomfördes arrangemanget nära mig så det passade bra att vara med. När jag hade tagit ut cykeln ur garaget sprang två stycken förbi på väg mot en kontroll. Samtidigt kom ytterligare två andra och passerade på min andra sida. När jag hade cyklat en bit så körde jag om ytterligare några och en stund senare passerade jag starten. Jag var mitt i tävlingsområdet och fick en tanke på den diskussion som pågår på Alternativet och terrängkännedom.



Terrängkännedom eller inte, mellan kontroll två och tre sprang jag genom ett område med helt nygallrad skog som jag inte sett förut. Ibland händer det saker i närheten som man inte har en aning om. Kontroll sju ligger däremot längs den väg jag ibland tar till och från pendeln. Jag passerade där så sent som i förrgår och på väg till kontroll åtta sprang jag förbi huset där jag bor. Mer hemmaplan än så kan det knappast bli. Dessutom hade jag faktiskt kontroll tio i går när klubben hade Tiomilatest. Nu är det väl så att jag springer lite för sakta, speciellt med nio kilometer i benen sen i går. Det var säkert ett antal deltagare i dag som hade bättre tid än vad jag hade, men det är skönt att bara komma ut i skogen nu på våren. Snön är borta men fortfaran finns det is som bär på en del mossar medan det i en del andra är en massa vatten. Problemetär att det är svårt att räkna ut ver det är is och var det är vatten. Man får räkna med att bli lite blöt och kall.

Den här veckan är det ingen teknikträning. Det stundar påskhelg med skärtorsdag och så vidare. Istället för presentation av veckans träning blir det en liten tillbakablick på den senaste teknikträningen. Det var ju kurvbildsträning och jag passade på att dels träna lite själv men också att skugga några av deltagarna. Kurvbildsorientering är svårt eftersom allt utom kurvbilden är bortplockat från kartan. Man brukar säga att det behövs minst tre punkter för att kunna bestämma sin position. När stenar, branter, sankmarker och annat är bortplockat så blir det naturligtvis svårare. När man orienterar  är det viktigt att försöka ha framförhållning i sitt orienterande, det vill säga du måste ha en plan som går ut på att bestämma vad du ska springa mot. Sen gäller att lufta blicken så att du så tidigt som möjligt kan se det du siktar mot.



Kartan visar en av sträckorna från förra veckans träning. Från den första kontrollen ska jag över höjden straxt efter kontrollen, ned för sluttningen och till höger om den lilla höjden. Jag siktar mot höjdkanten vid den första pilen. I det här fallet kan man redan på väg ner för sluttningen se höjdkanten vid den första pilen. Lyft blicken och du ser den. Kolla riktningen med kompassen för att undvika riktningsfel. Genom att lyfta blicken får du också en bra möjlighet at planera din löpväg i det bästa stråken. Du vet redan att du ska följa höjdkanten så du behöver egentligen inte stanna för att läsa kartan. Genom att arbeta med framförhållning vet du också att du ska passera passagen mellan höjderna, vid den andra pilen. Du lyfter blicken och har koll åt vänster. Här är sikten lite sämre så du måste vara framme innan du ser passagen. Du fortsätter en liten bit med lyft blick för att hitta en bra väg uppför höjden när du har passerat den högsta punkten. Kolla riktningen med hjälp av kompassen eftersom du bytt riktning. Nästa viktiga passage är höjdkanten vid den tredje pilen. Även här är sikten sämre så du måste vara ganska nära för att se den, men är du varit noga med riktningen så är det inget problem att komma rätt. När du har kommit så här långt är du nästan framme. Du ska bara upp på högsta toppen på höjden och där sitter kontrollen. Det låter enkelt men kräver en hel del träning för att klara av. På de träningar som klubben ordnar är det därför bra att försöka träna på det här med att lyfta blicken och ha framförhållning. Det gäller också att i bland våga springa på mot en tydlig höjd eller liknanade utan att stanna och läsa på alla små detaljer. På träning gör det ju inget om du gör misstag. Däremot kan du få en känsla av hur det kan kännas om allt det här fungerar som planerat.

En av årets varmaste dagar hittills. En av de dagar med flest vårtecken hittlils i år. Vi har varit ut på Muskö för att se till båten. Då passade vi på att åka ned till Bruket för att grilla korv och njuta av solen och havet.



Solen skapade en massa skimrande stjärnor i vattnet. Solen låg på och det känns i ansiktet att solen tar. Det var nästan så att man slumrade till på stranden. Ljudet från vågorna som sakta rullar in mot stranden är lite sövande. På vägen från Bruket passerade vi de här.



De stod i diket och lyste som små solar. Det är inte så många dagar sen det låg en hel del snö, men de här ligger i beredskap för att dra nytta av de allra första värmen. Vi passade också på att passera ett ställe där vi vet att det kan finnas andra tecken på att våren är på väg, och visst fanns de där som de brukar.



Förutom det här såg vi en humla, flugor och spindlar. Dessutom gick rykten om en citronfjäril. Det kommer säkert mera både vårtecken och nya bakslag med kyla och snöblandat regn, men den här dagen kan ingen ta ifrån oss. Vi får se vad som händer i morgon.

Nu är alla kontroller inför 25-manna 2009 märkta med en snitsel. Alla stenar, branter och sankmarker är mätta och jag har bestämt på vilken sida om höjderna som kontrollerna ska sitta. Nu kan vi snart provlöpa alla banorna. Preliminärt blir det provlöpning den 7 maj. Då får jag en första indikation på hur långa löptiderna blir på respektive sträcka. Efter kan det eventuellt bli någon justering om det visar sig att tiderna inte blir de jag har räknat med. I och med att alla kontroller nu är besökta är arbetet i skogen avslutat för en tid.


Kontroll 73, stenen

Vid besöken har alla kontrollpunkter blivit fotograferade. Nu har jag suttit och gått igenom alla bilderna och ritat in hur jag vill att kontrollställningen byggs. Efter det ska jag lägga alla bilderna i nummerordning i ett worddokument och sen skriva en beskrivning till varje kontroll. Beskrivningen ska vara en hjälp till dem som bygger ställningarna så att de vet om något behöver gallras. Beskrivningen kommer också att innehålla information hur stor ställningen ska vara, det vill säga hur många kontrollenheter det ska få plats. Banläggning innebär mycket inomhusjobb också.

... letar efter vårtecken. I går var jag i Idre där det var mycket snö. I dag har jag varit ute i skogen vid Rudan och sprungit på kurvbildskarta. Det var i stort sett helt snöfritt i skogen. Det är väl ett vårtecken, i alla fall för en orienterare. Hos grannen hittade jag de här.



Det här är också ett vårtecken. Yngsta tonåringen påstår att han såg en tussilago i går, och det stämmer säkert. Jag har inte sett någon ännu men om värmen fortsätter så kommer de att dyka upp överallt inom ett par dagar. På väg hem från Idre i går rann det mycket smältvatten i dikena utmed vägen. Det är väl också ett vårtecken.

..väder var det i dag, i alla fall i början sen bröt solen igenom molnen. Det var fina spår på skidstadion i Idre när jag gav mig iväg. Det såg bra ut.



Tyvärr var jag lite för tidigt ute i dag. Spårmaskinen hade inte hunnit med allt. Bitvis hade Burusjöspåret drivit igen och då gick tungt. Då kan man vila lite och passa på att njuta av utsikten.



Det här är vid Burusjöns södra kant och utsikten mot Nipfjället. Nu bär det av hemåt igen med lite träningsvärk, men det hör väl till.