Klart

... som är avgörande är de tre sista stegen i ett trestegshopp. Tresteg är mycket svårare än längdhopp. Du har säkert sett på TV när världen bästa bara flyter fram och det ser inte ut som de tar i. I dag har yngsta tonåringen gjort tävlingsdebut i just tresteg. Hoppningen började bra och redan med sitt första hopp, 11,31, hade han säkrat andraplatsen. Det visste han förstås inte då. Andra hoppet innebar en ökning med några centimeter till 11,33. Efter det verkade det som om han blev tröttare och tröttare. I de tre följande hoppen blev det kortare och kortare. I sista hoppet stämde det igen och det mättes till 11,43. En säker andraplats. Här följer några bilder från dagens hoppning.









Ur en annan vinkel!



Belöningen!

Friidrott igen! Så här års är det mycket friidrott på helgerna. Den här helgen är det DM för ungdomar. Yngsta tonåringen har varit med och sprungit 400 meter.



Den här distansen innebär två varv inomhus och till skillnad från utomhus så springer man drygt halva loppet på gemensam bana. Eftersom det tar på krafterna att spring om så gäller det att ha en bra placering, gärna först, när man går in på gemensam bana efter 150 meter.



Han lyckades inte vara först in på gemensam bana och fick ligga bakom ledaren och med ytterligare en löpare i ryggen. In på upploppet var det tre löpare sida vid sida och det blev en kamp in över mållinjen. Yngsta tonåringen lyckade pressa sig först över mållinjen. Heatseger men de tre löparna var alla inom mindre än en halv sekund. Det vara bara två löpare i ett annat heat som hade bättre tider så det blev till att kliva upp på pallen.



I morgon är det dags för en ny gren. Då blir det tävlingsdebut i tresteg. På träning har han nått längder som ger förhoppning om en ny medalj, men man ska inte ta ut något i förskott.

I dag har jag fått alla banorna till långdistanstävlingen med Silva Junior Cup. Det är den tävlingen som går dagen innan stafett- och medeldistanstvälingen som jag lägger banorna till. Jag ska kolla att banorna går i olika stråk så långt som möjligt. Det är ju inte roligt för deltagarna om de springer i samma stråk två dagar i rad.

Så lyder det nya personliga rekordet på 800 meter. Det var en offensiv satsning från start och det höll en bra bit men öppnar man hårt får man ibland betala för det i slutet av loppet.



Två dagar i Sätrahallen har det varit. Igår som fotograf, påhejare och åskådare. I dag som höjdhoppsfunktionär och lite fotograf. Här är lite fler bilder från gårdagen och dagens tävlingar i Sätrahallen.

... börjar jag längta ut i skogen. Tänk dig en solig vårdag utan snö när fåglarna kvittrar.



Fast skidåkning är helt OK det också.

... min stora okunskap kring skönhet, kroppsvård och det som har med det att göra. I gårdagens inlägg skrev jag om pennvässaren som inte passade in i badrummet. Den kvinnliga delen av hushållet har nu förklarat att pennvässaren visst passar in i badrummet och det precis lika bra som tvålen, tandkrämen, handduken, bodylotion och allt annat. Det är väl bara att acceptera att jag är okunnig och att pennvässaren hör hemma i badrummet. Den används till att skärpa kajalpennan. Bäst resultat får man om man lägger kajalpennan i frysen en stund innan man vässar den. Där ser man! Undrar vilken upptäckt jag ska göra härnäst?

... är lite svåra att förstå. Som till exempel varför det står en pennvässare i badrummet tillsammans med en massa hudvårds- och skönhetsprodukter. Den används inte till skönhet och hudvård. Det är jag säker på eftersom det bara finns vässrester från vanliga blyertspennor i den. Eller så är det ytterligare något som jag inte ska förstå. Jag har inte frågat någon annan i familjen varför den står där men den har gjort det ganska länge nu. Kanske ett år eller till och mer längre. Jag vet inte heller hur ofta den används. Jag har i alla fall något att fundera över när jag sitter där på toaletten mitt emot bänken med alla burkar och tuber.

... som inte får något pris på Idrottsgalan. Det finns många idrottshjältar både ledare och aktiva som gör fina prestationer på idrottsarenor runt om i landet. Här är några av dem. Kanske ser vi någon av dem i Globen om några år.

Regn och plusgrader var inte så inspirerande, i alla fall inte när det gäller skidåkning. I fredags morse var jag ute och åkte i fina spår och näst intill perfekta förhållanden. Kanske är jag lite bortskämd men dagens väder lockade inte. I stället har jag ägnat mig åt idrott inomhus, fast bara som passiv åskådare. De två tonåringarna har tävlat i höjdhopp i dag och jag var där med kameran.



Först ut var äldsta tonåringen. Just nu är hon inne i en oinspirationsperiod och hon blandar bra hopp med lite mindre bra hopp. Här är ett av de bättre. En OK insats blev det i alla fall. Några konkurrenter hoppade högre, men det var ingen som övertygade.



Yngsta tonåringnen har inte hoppat höjd inomhus på ett par år så det gamla perset var näst intil dödsdömt. Redan på inhoppningen passerade han det flera gånger. I sitt första tävlingshopp var det ett faktum. När han hoppat klart hade han förbättrat sitt pers med 25 centimeter till 1,67 meter. Även här var det några konkurrenter som var bättre men det kan ju inte han göra något åt. I klassen för de som är ett år äldre, 17 år, fick vi se ett nytt tävlingsrekord på 2,02 meter.

Förr hade varje orienteringsförening med någon form av verksamhet en egen klubbtidning. Det var i princip lika vanligt förekommande som en egen hemsida är nu för tiden. Jag vet inte hur många föreningar som har kvar sin tidning och hur många som har ersatts av andra medier. Min egen förening har fortfarande kvar tidningen. I dag när jag kom hem från jobbet som började jag rensa i några gamla högar. I högen låg ett exemplar av Skriet från Hanveden som tidningen heter. Den var nästan ett år gammal och det fanns en liten artikel om förberedelsearbetet inför 25-manna 2009 skriven av tre tjejer i klubben.

En vacker dag i september när Kajsa, Tessan och Emelie var ute och skulle lämna plankor i skogen (som senare skulle bli kontroller till 25-manna) hände årets roligaste. Vi körde in på en liten skogsväg i VH för att slippa bära plankorna allt för långt. När vi stannat och gått ur bilen kom en blå bil och stannade bakom oss (vi var typ mitt ute i skogen) och föraren i den blå bilen vevade ner rutan och frågade oss:
- Vart leder den här vägen?
- Hit, svarade Emelie. Det står ett betongfundament här så man kommer inte längre.
- Jaha okey, sa snubben. Och han började backa.
I våra huvuden var det nu mycket förvirring över bland annat, varifrån kom bilen? Vad fan ville snubben? Och en massa annat. Vi öppnade backluckan och förberedde oss för att gå ut med plankorna. Efter en bit började bilen köra tillbaka mot oss och Kajsa fick nu panik, slängde mig i backsätet och halvskrek till Emelie:
- Den tar sats, den kommer att köra över dig!
Bilen stannade och ut kom en annan snubbe och gick fram till oss. En mycket snygg snubbe (VIKTIGT!). Kajsa, Tessan och Emelie är som tre blöta fläckar på marken.
- Nej, alltså vi blev lite nyfikna vad ni ska gör egentligen..? Ska ni slänga ut plankor i skogen? frågade snubben.
- Ja typ, sa Emelie.
- Gör inte det.
Snubben flashar sin polisbricka som i en dålig polisrulle. Kajsa, Tessan och Emelie blir en aning väldigt mycket chockade.
- Vi ska göra det här..., säger Kajsa (panikartat) och ger den heta polisen kartan. ...sätta ut kontroller till 25-manna.
- Jaha okey men det är ju lungt. Tyckte väl att plankorna var lite för fina för att slängas, svarade den heta polismannen.
Vi andas ut och brister ut i asgarv.
- Ja men då får ni ha det så bra tjejer, säger den heta polismannen.
Wooow, dagens happening. Den heta polismannen garvade lite smått och gick sedan tillbaka till bilen och åkte därifrån.


Fina plankor i skogen

Jag sitter och försöker jobba med banorna inför vårens tävlingar. Det går lite trögt. Kanske är det vintern och all snö som gör att det går lite trögt. Jag har i alla fall ändrat lite på stafettbanorna så att de nu helt och hållet går fram på det kartmaterial som är klart. Det betyder att tävlingen går att genomföra utan ytterligare kartritning i skogen. Jag har också ambitionen att lägga fler banor till medeldistanstävlingen. Det går lite trögt. Jag ska försöka ett tag till. Annars blir det ett nytt försök en annan dag.

För länge sen köpte vi färg för att måla väggarna i sovrummet. Färgen har nu stått i förådet i många månader. I dag har den dock hamnat där den ska vara, på väggen. Färgen heter Yoga och då undrar du naturligtvis hur den ser ut. Här är några bilder med färgen på plats.







Färgen på bilderna kanske inte är exakt rätt nyans. Yoga är en varm grön färg. Yoga är sanskritt och betyder förening av kropp, tanke och själ.

När jag en gång för länge sen började orientera och åka skidor. det är snart 37 år sen, utgick de flesta träningarna från Hanvedens IP. Vi bytte om i den gamla barracken som fortfarande finns kvar. Då på den tiden var det där alla omklädningsrummen fanns. Då fanns ingen ishall och ingen konstfrusen isbana. Jag minns att de första gångerna jag var med så sprang vi på elljusspåret. Jag hängde inte riktigt med de andra i början och blev efter. Jag hade en klok ledare med som uppmuntrade mig och tog hand om mig. Jag minns att vi genade genom elljusspåret en gång för att vi skulle närma oss de andra lite. Träningen gav resultat och efter ett tag hängde jag med lite bättre. På vintern var det skidåkning på elljusspåret. Om det inte fanns tillräckligt med snö åkte vi på sjön Öran. Efter träningarna på tisdagar åkte vi alltid till Nytorpsstugan. De var ett litet ödetorp som låg vid Nytorps ängar. Där fanns varken el eller vatten men Erik såg till att det fanns ljus och fika varje tisdag efter träningen. På vintern plogade han den lilla grusvägen så att det gick att ta sig fram. Någon gång på 1980-talet härjade en pyroman i området och det här och ett antla andra torp slukades av lågorna.



I somras sprang jag förbi stugan eller det som finns kvar av den. Husgrunden finns kvar men den är inte helt lätt att se om man inte vet var den finns. Det har vuxit upp en hel del i och kring ruinen. Det som slog mig var hur liten den var. Mitt minne ville ha den mycket större. Ibland var vi ganska många i stugan. Hur fick vi plats?

I kväll har jag fortsatt min nostalgitripp. Jag har åkt skidor på elljusspåret. Det var många år sen senast. Det var kul att återigen åka i backarna, både uppför och nedför. Precis som med stugan minns jag backarna som större. Kanske har det med åldern att göra eller är det minnet som spökar. Det var fina spår trots att någon försökt att förstöra dem genom att envist gå i spåren. Till skillnad från spåren vid Rudan så var jagh nästan ensam i spåren. Jag mötte två andra personer som också åkte skidor. Nu ska jag fundera på vart nostalgitrippen ska ta mig nästa gång.

... ett halvår är vi där igen!

Jag fick en puls- och GPS-klocka i julklapp av hustrun. Jag har använt den vid alla skidåkningspass jag har genomfört sen dess. Efteråt kan jag sitta hemma och se hur fort jag åkt, vilken puls jag hade, kilometertider i olika sekvenser av passet, höjdskilnader, kaloriförbrukning och säkert en massa andra data också. I går ville jag testa den på en orienteringsbana. Massor av snö i skogen och det tog tid och det var jobbigt att ta sig fram. Som mest räckte snön till en bit ovanför knäna. Det gick alltså inte så fort i skogen. Jag kunda i alla fall importera kartan och lägga till GPS-spåret. Så här ser det ut.



Totalt sprang jag 4,2 kilometer. Det tog drygt en timma och sju minuter. Sprang och sprang förresten....