På pallen
Om höjdhoppet var en liten besvikelse som var 1 000-metersloppet bättre. Personligt rekord med åtta sekunder. Det blev en tredjeplats i och för sig en bit efter segraren, men segraren var ganska överlägsen. Två grenar avklarade på ungefär tio minuter.
Att stå på pallen är ju aldrig fel. Har man dessutom slagit personligt rekord så är det ju en ganska bra dag i alla fall. Mer träning och det kan bli ett kliv uppåt nästa gång.
Här har tävlats förr
Om den här kontrollen användes då vet jag inte. Den användes inte heller 1 maj 1991 då ytterligare en större tävling avgjordes i området, i alla fall slutdelen av banorna. Det var tre kilometer till start och de längsta banorna vände tillbaka vid Tornberget. Vädret var riktigt dåligt. Ett par plusgrader, hård vind och regn. Vi hade faktiskt ett par löpare som kom till sjukvården med köldskador. Dåligt klädda naturligvis. Den längre banorna innehöll flera långsträckor. Alla banor hade en långsträcka på slutet.
D 21 E Haningeträffen 1991
Som vanligt var det lite olika åsikter om det var bra eller inte. De flesta tyckte det var bra men några tyckte att det kunde ha varit lite fler kontroller även i slutet på banan. En titt i resultatlistan visar följande topp tre i D 21 E:
1. Barbro Lönnkvist, Tullinge SK 65,17
2. Anna Bogren, Sundbybergs IK 65,58
3. Anna Nåbo, OK Ravinen 70,18
Banlängden var 8 375 meter. Det gör en kilometertid för segraren på lite knappt 7,50. Det finns flera kända namn i resultatlistan. Det är lite kul att kolla in vilka som var med. En del som var duktiga då har lagt av. Andra som inte placerade sig så bra är landslagslöpare nu med individuella VM-medaljer. Man kan fundera över vilka av de som springer i ungdomsklasserna idag som kommer att ta VM-medaljer om några år.
Klart...
Den äldsta
Den mellersta
Den yngsta
Träningskväll
Sätrahallen är en stor friidrottshall med rundbana på 200 meter, rakbana på 60 meter i mitten, hoppbäddar för höjd och stav, längdgropar och en kulring. Vardagkvällar är det full aktivitet i hallen. Just nu delar landslagsaktiva utrymmet med de som hoppas på att en dag vara med i landslaget.
Sätrahallen 28 januari 2009
Friidrotten är spännande på det sättet att variationen på grenar är så stor. Inom friidrotten finns det plats för de stora tjejerna och killarna i kastgrenarna. Här finns också plats för de små och tunna långdistanslöparna och de långbenta höjdhopparna. Det finns många grenar som fängslar. En av de mest spännande är höjd. En bra höjdtävling innehåller klarade höjder, rivningar och en klarad höjd i sista försöket. Taktiken finns också med. Ska jag stå över eller ska jag försöka ta i sista? Vi har varit bortskämda i Sverige med flera duktiga höjdhoppare. När man är på en ungdomstävling finns det många talanger. Frågan är om någon eller några av dem når ända fram.
Personligt rekord!
Mellantonåringen hoppar bara höjd. Det är det som lockar och utmaningen är att slå personligt rekord. Om man lyckas persa spelar det mindre roll om placeringen inte blir så bra. Ibland får man kämpa i över ett år för att persa för att sen persa i två tävlingar i rad. Idrotten är inte alltid logisk.
Alla på en gång
350 personer som rusar iväg samtidigt. Alla med samma mål, att så snabbt som möjligt ta sig från start till mål. Några är riktigt snabba, snabbare än vad banläggaren tänkt sig. För andra tar det längre tid, längre tid än de kanske tänkt sig. Den första sträckan i en stor orienteringsstafett innehåller alltid en massa spänning. Alla 350 personer har sin upplevelse.
Som banläggare gäller det att skapa en spridning av startfältet samdigt som sridningen inte ska bli för stor så att tävlingen mister sin spänning. Det gäller att skapa plats för alla vid kontrollerna så att alla kan stämpla så snabbt som möjligt och komma vidare mot nästa kontroll. Som banläggare gäller det att planera hur stämplingen ska gå så smidigt som möjligt. Det ska också gå att följa löparna vid olika tillfällen utefter banan. En radiokontroll efter en stund och så en varvning så att alla lagkompisar kan se hur lagets första löpare ligger till. Så här såg varvningen ut vid 25-manna 1999.
Just det här är faktiskt en del av den första sträckan det året. Jag vill försöka få till en varvning där publiken nästan kan ta på löparna som passerar, eller i alla fall känna hur de andas tungt av ansträngningen och se svetten i pannan på dem. Just varvningen 1999 upplevdes av många som lyckad. Möjligheterna att kunna få till en bra varvning är ju också beroende på hur alla andra delar på tävlingscentrum får plats. Det är mål, växling, kartplank och allt annat som hör själva tävlingen till. Dessutom är det en stor mängsklubbtält, serveringar, sprotförsäljning och en massa annat. Inför årets 25-mannatävling är min ambition att skapa en spännande tävling som är lätt att följa från tävlingscentrum utan att behöva flytta på sig. I slutändan blir det nog en del kompromisser. Ännu är inte allt klart, men det finns ett förlsg som jag tycker ser bra ut. Vi får väl se om vi lyckas få till det.
Det här är varvningskontrollen 1999. När löparna hade stämplat sprang de ut på ängen, upp över en bro och sen vidare ut i skogen mot nästa kontroll. Som du ser i bakgrunden var det mycket publik.
Vargar och älgar
Vargstenarna
Inte så lång därifrån finns Älgkällorna. De ligger cirka 500 meter öster om Vargstenarna. Älgkällorna är en större och 4-5 mindra så kallade jättegrytor. Jättegrytor bildades under senare delen av istiden då isen smälte och drog sig tillbaka. En sten fastnade på berget och på grund av smältvattnet började den rotera och slipade en jämn grop i berget. Det är ganska vanligt på Södertörn. Fler jättegrytor finns bland annat vid Rudan, på Gålö och vid Djupån vid den östra delen av Magelungen. De senare är mycket större än älgällorna. Hur de har fått sitt namn vet jag inte men antagligen har det varit en lämplig plats för törstiga älgar. Riksen att springa på älgar i 25-mannaskogen är nog lite större. Det var dock länge sen jag så älg just här.
Älgkällorna
Den största av jättegrytorna ligger närmast i bild. När jag tog bilden för ett par veckor sen hade någon ställt en björkgren som frusit fast i källen. De andra jättegrytorna är lite mindre och ligger på rad efter den stora. Vem vet, kanske kommer du att passera Älgkällorna eller Vargstenarna om du springer 25-manna.
Klart väder...
... en dag sent på hösten kan vara riktigt skönt. Solen skiner och luften är klar och kall. På eftermiddagen sprider solen ett varmt ljus som tas upp av omgivningen. Det är som om naturen känner på sig, precis som vi människor, att det är bäst att passa på innan det blir grått, snöslask och mörkt. Är man dessutom vid havet så kan man njuta av den blåa himlen som gör havet blått.
Grytholmen, Muskö 29 oktober 2006
Den här dagen låg havet lungt och speciellt vassen sög åt sig det varma solljuset vilket skapar en varm och fin färg.
Så här ser vassen ut i närbild. Grytholmen på Muskö är en av mina favoritplatser. Numera har jag lite längre dit men det blir säkert något besök där vad det lider. Tills dess får jag hålla till godo med bilderna.
Mitt gamla plugg
Något år efter gymnasiet hade jag ett så kallat beredskapsjobb på skolan. Jag var idrottslärarassistent. Jag fick inte hålla i några lektioner men jag gjorde en del annat. Jag målade taktiktavlor till handboll och basket. Jag fick farsan att göra en låda i aluminium till kvarglömda kläder i idrottshallen. Med tuschpenna textade jag KVARGLÖMT på lådan. Det är nog 28 år sen. Lådan står kvar än i dag och jag känner igen handstilen på texten.
Inga bilder i dag.
Onsdagkväll och is
Jag hade ingen kompass med mig så jag hade inte alltid full koll på alla riktningar. Jag hamnade två gånger i grönområdena mitt på kartklippet. Jag fick faktiskt lite Skånekänsla. Tätt och lite diffust. Jag har alltså kört lite Tiomilaträning, och jag som inte ens är säker på om jag vill vara med.
Självvald väg
Så här såg det ut på sträcka 4 vid 25-manna 2004. Här kan man knappast tala om självvald väg. Just den fjärde sträckan är speciell på det sättet att det är den kortaste sträckan och löptiden för de snabbast ligger på omkring 15 minuter. Dessutom ligger sträckan tidigt i tävlingen och spridningen mellan lagen har inte blivit så stor ännu. Sträckan ska dessutom var så enkel att de yngre löparna ska klara av den. Så här så en av de fyra banorna på sträcka fyra ut vid 25-manna 1999.
Det är en utmaning att skapa såna utmaningar att löparna sprids medan banan ska innehålla rätt svårigheter. Personligen tycker jag att kul att se löparna på sträcka fyra. Det är en av de sträckor på 25-manna som innehålla störst spridning i kategori på löaparna. Här kämpar små killar och tjejer mot juniortjejer, landslagsmeriterade äldre tjejer och gamla gubbar. 25-mannas fjärde sträcka är kanske den sträcka som bäst visar på tävlingens bredd. De enda som inte finns med på sträckan är elitlöparna. De har ju andra sträckor att göra upp på.
Valfläsk, på riktigt!
Den första upplevelsen jag lägger ut inträffade för snart 28 år sen men den är fortfarande mycket tydlig. Jag hade fått möjligheten att åka på en nordisk barn- och ungdomsledarkonferens på Färöarna. Jag minns inte så mycket av själva konferensen. Det är en annan händelse som jag minns. En av dagarna var en aktivitetsdag med en båttur och ett besök på museum. Gruppen delades i två delar och jag hamnade i den som skulle börja med att åka båt. Båten var en segelskuta och tanken var att vi skulle gå för motor ut en bit och sen segla tillbaka. Det dröjde dock inte så länge innan det börja bli en del uppståndelse på båten. Över radion kom meddelandet att man hade siktat grindvalar i närheten. Ganska snart såg vi valar som då och då kom upp till ytan för att visa ryggen. Fler båtar dök upp och tillsamman börja de driva valarna framför sig mot en vik. Plötsligt var vi indragna i en valjakt. Eftersom vår båt var lite större kunde den inte driva den sista biten. De mindre båtarna fick ta vid. Tillbaka på land kastade vi oss i ett par taxibilar som tog till viken. Där var slakten redan i full gång. Med hjälp av små båtar och långa rep med en kraftig krok drogs valarna en efter en in till land för att slaktas.
Det krävdes många män för att orka dra in de stora djuren. Vartefter tiden gick färgades vattnet allt rödare av blodet. Vi konferensedeltagare som stod där och tittade på hade aldrig varit med om något liknanade tidigare. Vi tappade begreppet om tiden. Båtturen hade startat ganska tidigt på morgonen. Plötsligt tittade någon på klockan och konstaterade att den var närmare fyra på eftermiddagen. Timmarna hade bara flugit iväg medan vi bara hade upplevt skådespelet.
Om timmarna som förflutit varit många så var antalet exponerade bildrutor ännu fler. Det här var långt före den digitala tiden. Varje bild kostade pengar, men jag tror att jag brände av mer en en filmrulle. Här är några av bilderna.
Jag tar inte ställning varken för eller emot valjakt. Jag vill bara dela med mig av en upplevelse. Dagen efter fick vi veta att fångsten fördelades till de olika skepparna beroende på antalet besättingsmän. Vi gissade av vår skeppare var ganska nöjd eftersom även vi turister räknades. Vi fick dock aldrig ut "vår" andel. Men en upplevelse att minnas fick vi med oss hem.
Klart för avgång...
Båt i Drevviken 18 januari 2009
Isen på Drevviken hade frusit till igen efter tövädret tidigare i veckan. På några ställen var den lite knölig men för de mesta var den fin att åka på. Det var mycket folk ute på isen och de fick antingen en skön medvind från Vendelsö till Sköndal att glid med eller en kylig motvind åt andra hållet att kämpa mot. Många fick känna på båda delarna.
Drevviken 18 januari 2009
Vi hittade en sten i lä vid Trångsund för att ta en fika. I takt med att isen har vuxit till har de tryckts upp mot stranden. Bakom stenen hade naturen skapat vackra formationer i isen. Det finns mycket att se och uppleva i naturen, stort som smått.
Isformationer i Drevviken 18 januari 2009
Lite nostalgi
Så här såg det ut på ett ställe som jag passerade i dag. Det är ganska typisk Södertörnsterräng med en hel del gles tallskog och berghällar som oftast är bevuxna med mossa. På några ställen går berget i dagen. Mellan bergen finns en del mossar. Som sagt ganska typisk terräng för södra Stockholm. Just den här platsen ligger bara några hundratal meter från den plats jag bodde. Jag minns inte att jag uppskattade den fina terrängen på samma sätt som nu. Det är inte alltid man ser det självklara.
Otydliga stigar och publikvänlighet
Stora orienteringsarrangemang, som ju 25-manna ändå är, kräver ju någon form av publikvänlighet. Så mycket vanlig publik är det väl i och för sig inte. De flesta som är på plats är tävlande, coacher och andra som hör till något av lagen. För 22 år sen gick 25-manna i samma område. När jag planerade banorna då var det ganska självklart att försöka få till en bra publikkontroll på något sätt. Om jag minns rätt så blev det ganska bra. Så här såg det ut då.
Slutdelen av första sträcka vid 25-manna 1987
Klart...
Vik, Tjörn, 25 mars 2008
Vik, Tjörn, 1 juli 2008
Lite bilder också
Sista kontrollen. Stiftklämmor naturligtvis eftersom EMIT och SportIdent inte ens var påtänkt.
Okänd Lidingölöpare har precis stämplat vid sista kontrollen.
En annan okänd löpare stämplar vid sista kontrollen.
Nya spännande uppdrag
Mitt första större banläggaruppdrag var en deltävling i det som på den tiden hette Ungdomscupen i Stockholm. Orienteringsföreningarna i Stockholm var indelade i ett antal divisioner och tävlade om att klättra uppåt i en högre division eller att undvika att ramla ned i en lägre division. Året var 1981 och min förening skulle arrangera en deltävling. Jag fick som tonåring uppdraget att lägga banorna. Jag minns att det var med stor respekt som jag tog emot synpunkterna från bankontrollanten. Det var ingen mindre än Kalle Gawelin som då var en erkänt duktig banläggare och anställd på Svenska Orienteringsförbundet med ansvar för tävlings- och arrangemangsfrågor. I dag kan jag undra över varför just han fick uppdraget att vara bankontrollant för en mindre ungdomstävling med omkring 400 deltagare. Men som sagt med stor respekt tog jag emot hans synpunkter. En av dem minns jag fortfarande. Men vänlig men bestämd röst meddelade han att D13-14 självklart skulle ha samma svårighetsgrad som H 13-14. En självklarhet som jag förbisett men som snabbt rättades till.
Jag tror att deltagarna tyckte att banorna var ganska bra och när jag själv tittar på banorna igen som hittar jag en del bra sträckor.
Avslutningen på banan för H 15-16
Nu, 28 år senare, håller jag på med ett nytt projekt. Det är lite större. Det kommer att komma betydligt fler deltagare än de cirka 400 som var med på Ungdomscupens deltävling 1981. Nu väntar vi omkring 9000 deltagare till 25-manna den 10 oktober. Det finns ändå en hel del likheter. Den kanske största likheten är att tävlingen kommer att avgöras i samma terrängområde. Som det ser ut nu kommer jag även att återanvända någon eller några kontrollpunkter, dock inte någon av kontrollerna från kartan här ovanför.
Klart och bitande vind...
Kyrkesund, Tjörn, 25 december 2008
Klart...
Muskö 15 oktober 2006
Klart och genomskinligt...
Grankvist i is vid Muskan 6 januari 2009
Klart och kallt
Orlången 4 januari 2009