Blåhäll
Jag har många favoritplatser på Gotland. En av dem som låg på lämpligt avstånd för ett litet besök i går är Blåhäll. Det är ett litet fiskeläge som ligger om kring en och en halv mil söder om Visby. Fiskseläget har anor från 1700-talet. I november 1899 köpte Arméförvaltningen en massa marks söder om Visby och det är det som i dag är Tofta skjutfält. Det är ett stort övningsområde som sträcker sig i stort sätt från Visby till Tofta strand. Numera har allmänheten tillträde till skjutfältet på de tiden som militären inte har övningar. Blåhäll ligger precis vid havet mitt på skjutfältet.
Om det har funnits fler hus här tidigare vet jag inte men så här ser det ut i dag. Det finns ytterligare ett litet hus som ligger längre ned i sluttningen mot havet. Nere på stranden finns bland annat en gammal bunker som ett minne från tider då kriget var nära. Stranden består enbart av sten, sten och åter sten. När man går på stranden ser man vilken otrolig variation av stenar det finns. Stora och små och i olika färger. Det här stenarna har slipats av vatten och vind till släta och fina stenar. Då och då kan man hitta en och annan fosil.
Tofta skjutfält är bitvis ett mycket speciellt landskap. Troligen är det den militära verksamheten som präglar landskapet. När man långsamt glider fram på grusvägarna så får man känslan av att det snart kommer fram ett antal vilda djur. Det känns som att det inte skulle vara särskilt förvånande om det plötsligt dök upp en giraff, buffel, zebra eller kanske till och med ett lejon. Jag har aldrig varit på savannen, men jag inbillar mig att det kan se ut så här.
När vi lämnat vildmarken åkte vi in till Visby. Där var det skyltsöndag som en del av första advent. Det var mycket folk på stan men när vi skulle äta lunch var vi till att börja med alldeles ensamma på det lilla caféet Tidsfördriv.
Vill du se fler bilder från Blåhäll, Tofta skjutfält och Visby ska du besöka
Om det har funnits fler hus här tidigare vet jag inte men så här ser det ut i dag. Det finns ytterligare ett litet hus som ligger längre ned i sluttningen mot havet. Nere på stranden finns bland annat en gammal bunker som ett minne från tider då kriget var nära. Stranden består enbart av sten, sten och åter sten. När man går på stranden ser man vilken otrolig variation av stenar det finns. Stora och små och i olika färger. Det här stenarna har slipats av vatten och vind till släta och fina stenar. Då och då kan man hitta en och annan fosil.
Tofta skjutfält är bitvis ett mycket speciellt landskap. Troligen är det den militära verksamheten som präglar landskapet. När man långsamt glider fram på grusvägarna så får man känslan av att det snart kommer fram ett antal vilda djur. Det känns som att det inte skulle vara särskilt förvånande om det plötsligt dök upp en giraff, buffel, zebra eller kanske till och med ett lejon. Jag har aldrig varit på savannen, men jag inbillar mig att det kan se ut så här.
När vi lämnat vildmarken åkte vi in till Visby. Där var det skyltsöndag som en del av första advent. Det var mycket folk på stan men när vi skulle äta lunch var vi till att börja med alldeles ensamma på det lilla caféet Tidsfördriv.
Vill du se fler bilder från Blåhäll, Tofta skjutfält och Visby ska du besöka
http://www.cig.canon-europe.com/p?p=ByMzfdyFGuz. Där finns 26 bilder från delar av Gotland.
Ett par bilder
Som du kanske förstod av senaste inlägget har jag varit på Gotland. Jag återkommer till det senare i veckan. Tills dess finns här ett par bilder från Visby första advent 2009. Håll till godo!
Favoritbutiken
Nu är jag hemma igen efter turen till Göteborg. Jag var hemma redan i går men jag hann aldrig med bloggen i går. I Göteborg träffade jag 13 föreningar och 40 ledare. Jag fick en känsla av att det skiljer sig en del i attityd mellan människor i en storstad som Göteborg och exemepelvis ledarna jag träffade i Kramfors. Det kanske inte är så konstigt eftersom det är en ganska stor skillnad på Göteborg som samhälle och orterna längs Ådalen. Så här såg i alla fall några av göteborgarna ut.
När jag var i Göteborg passade jag på att göra ett besök i min favoritbutik, Bengas. Det är en skivbutik som ligger på Stigbergsliden alldeles intill Sjöfartsmuseet. Numera finns det även en Bengansbutik i Stockholm, Drottninggatan, men det är inte samma känsla i den butiken. I Göteborg är den inhyst i en gammal biograf. Hela salongen, stolarna är borta, består av bord och på borden finns cd-skivor i mängder. Här kan jag gå i timmar. Ofta kan man hitta skivor som man inte trodde fanns längre, ibland till mycket bra pris. Den här gången gjorde jag ett snabbesök på 20 minuter. Jag visste ungefär vad jag vill ha.
Jag har inte hunnit lyssna så mycket dem ännu men det kändes bra vid en första genomlyssning. Carolina Wallin Pèrez gör egna tolkningar av Kentlåtar. Jag har aldrig lyssnat så mycket på Kent, inte mer än vad som spelas på radio. Det har inte riktigt fallit mig i smaken. Carolinas tolkningar är avskalade och texterna blir tydliga. Jag kanske ska lyssna lite mer på Kent? Det var nämligen bra.
I kväll bär det av till nästa ställe. Vart, undrar du kanske? Här är några ledtrådar. Jag har varit i nord och syd, jag har varit i väst men ännu inte i öst. I kväll tar jag färjan till rosornas ö. I morgon blir det lite bilder och annat från Ön, om jag hinner med.
När jag var i Göteborg passade jag på att göra ett besök i min favoritbutik, Bengas. Det är en skivbutik som ligger på Stigbergsliden alldeles intill Sjöfartsmuseet. Numera finns det även en Bengansbutik i Stockholm, Drottninggatan, men det är inte samma känsla i den butiken. I Göteborg är den inhyst i en gammal biograf. Hela salongen, stolarna är borta, består av bord och på borden finns cd-skivor i mängder. Här kan jag gå i timmar. Ofta kan man hitta skivor som man inte trodde fanns längre, ibland till mycket bra pris. Den här gången gjorde jag ett snabbesök på 20 minuter. Jag visste ungefär vad jag vill ha.
Jag har inte hunnit lyssna så mycket dem ännu men det kändes bra vid en första genomlyssning. Carolina Wallin Pèrez gör egna tolkningar av Kentlåtar. Jag har aldrig lyssnat så mycket på Kent, inte mer än vad som spelas på radio. Det har inte riktigt fallit mig i smaken. Carolinas tolkningar är avskalade och texterna blir tydliga. Jag kanske ska lyssna lite mer på Kent? Det var nämligen bra.
I kväll bär det av till nästa ställe. Vart, undrar du kanske? Här är några ledtrådar. Jag har varit i nord och syd, jag har varit i väst men ännu inte i öst. I kväll tar jag färjan till rosornas ö. I morgon blir det lite bilder och annat från Ön, om jag hinner med.
Ruiner och slängkyssar
I dag har jag varit på väg igen. För tredje gången på en och en halv vecka passerade jag Brahehus. Det är den där ruinen som ligger vid E4:an högt ovanför Gränna. Här har man en fantastisk utsikt över Vättern och Visingsö. Visingsö har jag sett så många gånger men jag aldrig varit där. Nån gång ska det bli av. I dag stannade jag till vid Brahehus för att sträcka på benen och få lite frisk luft. Jag tog med mig kameran och tog några bilder. Jag antar att det finns många bilder på ruinen. Därför är det lite spännande att hitta lite nya vinklar att visa ruinen och omgivningen.
Här är några av bilderna jag tog. På den sista bilden kan man skymta Gränna en bit bort. Vägen som syns på bilden är den gamla Riksettan. Längst bort skulle man kunna se Huskvarna och Jönköping om det inte vore för regnvädret som låg över södra delen av Vättern. En liten stund efter det att de här bilderna togs åkte jag in i regnvädret. Just nu sitter jag i en lägenhet i Göteborg och utanför regnar det fortfarande. Men långt borta i väster har det börja ljusna. Jag sitter på tionde våningen och har utsikt ut mot inloppet till Göteborg. Långt borta blinkar Vinga och där finns också en ljus kant som lovar bättre väder. I kväll ska jag träffa orienterarna i Göteborg för att försöka inspirera dem till offensiva satsningar.
En händelse i morse gjorde avtryck på mig och jag har funderat på händelsen från och till under hela dagen. Hustrun åkte till jobbet innan jag åkte i väg hemmifrån. Hon jobbar på en förskola och på en avdelning med barn som är infektionskänsliga. Flera av dem har också andra handikapp. En liten stund innan jag skulle gå ringde hon och frågade om jag kunde ta med hennes plånbok som hon glömt och svänga förbi förskolan när jag åkte hemifrån. Det kunde jag. När jag kommer dit kommer hon och en liten kille som är 16 månader ut till entrén. När han fick se mig tvärstannade han. Vi har aldrig träffats förut och han känner inte igen mig. Han blev lite reserverad och valde att stå still och studera mig. Efter en liten stund verkade han dock ha bestämt sig för att jag nog inte var så farlig. Han gick en liten sväng in i lokalerna men kom snart tillbaka. Då började han prata med mig, men jag förstod inte riktigt vad han ville. Hustrun tog upp honom i famnen och vi sade hej då. Precis som många andra små barn började han reflexmässigt att vinka när han hörde orden hej då. Därefter la han sin hand på sin mun och skickade iväg en slängkyss till mig. På några minuter hade han accepterat mig och visade sin kärlek till mig genom att vinka och skicka iväg en slängkyss. Hos honom fanns ingen främlingsfientlighet. Det är bara att hoppas att han behåller sina värderingar när han blir äldre. Barn har mycket att lära oss vuxna. Ofta är de mycket klokare än vad vi är. De lägger inga värderingar i saker och ting utan bedömmer varje situation utifrån hur den är. Det här har jag funderat på på vägen till Göteborg.
När jag åkte störtloppet i Wengen
Det var 1993 och jag var ute och reste. Ett av målen på resan var Wengen och eftersom det var vinter och snö var det givet att åka störloppet i Wengen.
Nej, nu var det inte riktigt så. Visst, jag var på resa men inte i närheten av Wengen. Visst var det vintern 1993 med snö och allt. Jag var i Oslo och gjorde tillsammans med reskamraterna och de norska värdaran ett besök i Holmenkollen. Där fanns det en skidsimulator. Simulatorn var en liten burk som man fick kliva in i. Där inne var det som en liten biosalong. Dörren tillbukren stängdes och det blev mörk. Vi spände fast oss med någon slags säkerhetsbälten och så började en film som en åkare med hjälmkamera tagit samtidigt som han åkte störloppsbanan i Wengen. Så fort åkaren gav sig i väg så började burken att röra sig så att man fick känslan av att faktiskt åka. Det var väl inte riktigt samma känsla. Det var ju exempelvis ingen belastning på benen. Däremot kändes det som om man flög när åkaren flög och vissa landningar var rätt hårda.
När vi ändå var i Hollmenkollen passade vi också på att ta en titt på skidanläggningen. Bland annat ställde vi oss precis under stupet på hoppbaken och tittade ner i underbacken. Det är nog med viss tvekan jag skulle ha åkt skidor nerför underbacken. Jag skulle definitivt inte ha hoppat utför stupet. Jag hade ju precis åkt Wengens störtlopp vilket troligen var mycket värre en underbacken i Holmenkollen, men ändå. Nu fanns inte möjligheten så jag slapp välja.
Vid besöket i Oslo bodde vi på Toppidrettscentret alldels intill Idrettshöjskolen i Oslos norra utkant, alldeles där Nordmarka tar vid. På den tiden var inte konstgräsplaner så vanliga. Jag minns att vi tittade ut genom hotellfönstret med viss förundran. Mitt i vintern spelade man fotboll på en alldeles grön gräsmatta.
Nej, nu var det inte riktigt så. Visst, jag var på resa men inte i närheten av Wengen. Visst var det vintern 1993 med snö och allt. Jag var i Oslo och gjorde tillsammans med reskamraterna och de norska värdaran ett besök i Holmenkollen. Där fanns det en skidsimulator. Simulatorn var en liten burk som man fick kliva in i. Där inne var det som en liten biosalong. Dörren tillbukren stängdes och det blev mörk. Vi spände fast oss med någon slags säkerhetsbälten och så började en film som en åkare med hjälmkamera tagit samtidigt som han åkte störloppsbanan i Wengen. Så fort åkaren gav sig i väg så började burken att röra sig så att man fick känslan av att faktiskt åka. Det var väl inte riktigt samma känsla. Det var ju exempelvis ingen belastning på benen. Däremot kändes det som om man flög när åkaren flög och vissa landningar var rätt hårda.
När vi ändå var i Hollmenkollen passade vi också på att ta en titt på skidanläggningen. Bland annat ställde vi oss precis under stupet på hoppbaken och tittade ner i underbacken. Det är nog med viss tvekan jag skulle ha åkt skidor nerför underbacken. Jag skulle definitivt inte ha hoppat utför stupet. Jag hade ju precis åkt Wengens störtlopp vilket troligen var mycket värre en underbacken i Holmenkollen, men ändå. Nu fanns inte möjligheten så jag slapp välja.
Vid besöket i Oslo bodde vi på Toppidrettscentret alldels intill Idrettshöjskolen i Oslos norra utkant, alldeles där Nordmarka tar vid. På den tiden var inte konstgräsplaner så vanliga. Jag minns att vi tittade ut genom hotellfönstret med viss förundran. Mitt i vintern spelade man fotboll på en alldeles grön gräsmatta.
Har aldrig sprungit här
I går blev det en bloggfri dag. Det blir så då och då. Jag kom hem från Hässleholm vid lite före sju på kvällen. Middagen var i stort sätt klar. Det blev grillat. Va, grillat i november! Det går faktiskt alldeles utmärkt. Det smakar precis som annars. Redan när jag parkerat bilen kände jag lukten från grillen. Efter middagen blev vi sittande framför TV:n, eller snarare vidoen. Någon hade letet fram en gamal videofilm med gamla revysynder från 1984 där jag var inblandad. Kvalitéen på filmen var usel och revyn var inte så mycket bättre den heller, men vi skrattade ändå. En av lärarna på skolan där det hela utspelade sig hade tidigare på terminen satt sig på oveheadprojektorn så att glaset sprack. Det omsjöngs naturligtvis. När lärarna hade sitt nummer lyckades samma lärare ställa sig på pianostolen så att den... Självklart gick den också i bitar. Efter det var ett av extranummren från oss elever givet. Efter videokvällen var jag lite för trött för att blogga.
I dag har jag varit ute i sprungit i ett helt nytt orienteringsområde någonstans på Södertörn. Jag har aldrig satt min fot i det här området tidigare. Nästa år kommer det att gå en tävling i området. Jag är med i ledningsgruppen för Söderkartor, SÖKA, som är ett sammanslutning av 14 orienteringsklubbar på Södertörn som tillsammans tar fram orienteringskartor för tävlingsbruk. Den här nya kartan är en sån karta. Det var fin terräng men den skiljer sig lite från den vanliga Södertörnsterrängen. Hur tänker jag inte berätta. Två små kartklipp kan dock avslöja en del.
Som du ser är det ganska stor variation i terrängen. Det finns ytterligare någon eller några terrängtyper i området. Det jag gjorde i dag var att springa över en del av kartan för att göra någon slags kartkontroll. Kartan var över lag bra, men det fanns vissa saker som jag tycker bör rättas till. En fin träningstur i regnet blev det i alla fall.
I dag har jag varit ute i sprungit i ett helt nytt orienteringsområde någonstans på Södertörn. Jag har aldrig satt min fot i det här området tidigare. Nästa år kommer det att gå en tävling i området. Jag är med i ledningsgruppen för Söderkartor, SÖKA, som är ett sammanslutning av 14 orienteringsklubbar på Södertörn som tillsammans tar fram orienteringskartor för tävlingsbruk. Den här nya kartan är en sån karta. Det var fin terräng men den skiljer sig lite från den vanliga Södertörnsterrängen. Hur tänker jag inte berätta. Två små kartklipp kan dock avslöja en del.
Som du ser är det ganska stor variation i terrängen. Det finns ytterligare någon eller några terrängtyper i området. Det jag gjorde i dag var att springa över en del av kartan för att göra någon slags kartkontroll. Kartan var över lag bra, men det fanns vissa saker som jag tycker bör rättas till. En fin träningstur i regnet blev det i alla fall.
På väg igen
Efter en mellandag hemma så har jag satt mig i bilen igen för att åka mot nya mål. I slutet av dagens resa har jag passerat 300 mil sen starten för en vecka sen. Varför åka bil? Jag skulle kunna flyga och åka tåg men jag har med mig en hel del material som delas ut till föreningarna på träffarna. I morgon ska jag träffa 25 föreningar och materialet finns i tre stora lådor som tar upp två tredjedelar av bagageutrymmet på en normalstor kombi. Det är inte lätt att ta med det på flyget eller tåget.
I dag har jag tagit E4:an söderut igen. Vid lunchtid gjorde jag ett fyra timmar långt stopp i Jönköping för lunch och ett möte med representanter för Smålands Orienteringsförbund. Sen var det dags att åka vidare ytterligare cirka 20 mil. Just nu är jag på ett hotell mitt i Hässleholm. I morgon möter jag 25 orienteringsföreningar från Skåne. Vi ska hålla till på Petvå. Det är det gamla regementet P2 som nu är ombyggt till bland annat konferensanläggning.
Vad gör man när man sitter ensam i en bil, förutom att köra bilen såklart? Man har ganska gott om tid att tänka och fundera. Tankarna får vandra ganska fritt. En del av tankarn handlar om de träffarna som jag har varit på. Det är ju en del av jobbet och det är viktigt att reflektera över vad som har hänt. Det ger också en bild av hur läget är i orienteringssverige. Även om det har varit regn, dimma och dålig sikt så försöker jag också titta ut så mycket som möjligt. Det är fantastiskt varierande land vi bor i. Det finns mycket att se. Höga kusten, Östgötaslätten, utsikten över Vättern och mycket skog. Det är också en upplevelse att se en massa svenska samhällen, stora som små. I tisdags svängde jag in i Husum för att tanka. Man får inte ha bråttom. Expiditen på macken måste ju lyssna på vad den gamla damen har att säga i dag. Det är ingen fördom, det är bara så. Ganska skönt och avspänt. Det var lite annat tempo när jag tankade på macken i Jönköping i dag.
Jag passar också på att lyssna på musik. Här är en del av det jag har lyssnat på den senaste veckan. Gillar du blues ska du lyssna på John Mayer. Jag köpte den på lite chans. Den stod i en skivbutik med en handskriven recension från en av dem som jobbade i butiken. Det verkade intressant så jag köpte den. Jag har inte ångrat mig. I en annan skivbutik spelades en låt som jag kände igen. En gammal Bob Dylanlåt i ny tappning. Det visade sig vara sountracket från Dylanfilmen I´m not there. Massor av Dylanlåtar i lite nya tappningar. Bra helt enkelt. Filmen är också OK även om den inte innehåller all musiken.
Efter träffen i morgon bär det av hemåt igen. Sen är det faktiskt flera dagar hemma innan det är dags för en ny resa. På onsdag bär det av till en ny plats i Sverige. Sen är det hem igen för att sova hemma en natt och sen en ny resa. Det är den sista för den här gången. Hänger du med får du veta var jag ska då.
I dag har jag tagit E4:an söderut igen. Vid lunchtid gjorde jag ett fyra timmar långt stopp i Jönköping för lunch och ett möte med representanter för Smålands Orienteringsförbund. Sen var det dags att åka vidare ytterligare cirka 20 mil. Just nu är jag på ett hotell mitt i Hässleholm. I morgon möter jag 25 orienteringsföreningar från Skåne. Vi ska hålla till på Petvå. Det är det gamla regementet P2 som nu är ombyggt till bland annat konferensanläggning.
Vad gör man när man sitter ensam i en bil, förutom att köra bilen såklart? Man har ganska gott om tid att tänka och fundera. Tankarna får vandra ganska fritt. En del av tankarn handlar om de träffarna som jag har varit på. Det är ju en del av jobbet och det är viktigt att reflektera över vad som har hänt. Det ger också en bild av hur läget är i orienteringssverige. Även om det har varit regn, dimma och dålig sikt så försöker jag också titta ut så mycket som möjligt. Det är fantastiskt varierande land vi bor i. Det finns mycket att se. Höga kusten, Östgötaslätten, utsikten över Vättern och mycket skog. Det är också en upplevelse att se en massa svenska samhällen, stora som små. I tisdags svängde jag in i Husum för att tanka. Man får inte ha bråttom. Expiditen på macken måste ju lyssna på vad den gamla damen har att säga i dag. Det är ingen fördom, det är bara så. Ganska skönt och avspänt. Det var lite annat tempo när jag tankade på macken i Jönköping i dag.
Jag passar också på att lyssna på musik. Här är en del av det jag har lyssnat på den senaste veckan. Gillar du blues ska du lyssna på John Mayer. Jag köpte den på lite chans. Den stod i en skivbutik med en handskriven recension från en av dem som jobbade i butiken. Det verkade intressant så jag köpte den. Jag har inte ångrat mig. I en annan skivbutik spelades en låt som jag kände igen. En gammal Bob Dylanlåt i ny tappning. Det visade sig vara sountracket från Dylanfilmen I´m not there. Massor av Dylanlåtar i lite nya tappningar. Bra helt enkelt. Filmen är också OK även om den inte innehåller all musiken.
Efter träffen i morgon bär det av hemåt igen. Sen är det faktiskt flera dagar hemma innan det är dags för en ny resa. På onsdag bär det av till en ny plats i Sverige. Sen är det hem igen för att sova hemma en natt och sen en ny resa. Det är den sista för den här gången. Hänger du med får du veta var jag ska då.
Mellandag
Mitt i allt resande har det varit en mellandag. Jag har varit hemma och jobbat. Jag har en hel del arbetsuppgifter som går bra att lösa i stort sätt var som helst. I dag finns det ju teknik som gör att det inte spelar någon roll var jag är. Telefonen kopplas om till mobiltelefonen, e-posten trillar in vare sig jag vill eller inte och allt som jag behöver finns i datorn och på nätet.
I dag har jag också hunnit med att springa en sväng i skogen. Det är ju en annan fördel med mitt jobb. Jag kan till viss del själv bestämma hur, var och när jag jobbar. Jag började vid åttatiden i morse och slutade vid halv sju nu i kväll. På dagen hann jag som sagt med en träningsrunda.
Jag har ju fördelen att ha skogen alldeles utanför dörren. Det är samma terräng som jag sprang i förra veckan. Men som du ser så har jag i princip inte sprungit på samma ställe. Genom att springa ute i terrängen kan man springa nästan på samma ställe men ändå inte. Det har regnat mycket den sista tiden så det var mycket vatten i skogen.
I morgon är dags att dra ut på vägarna igen. Uppdraget är detsamma som tidigare men det är nya platser. Hänger du med får du vart jag är på väg i morgon.
I dag har jag också hunnit med att springa en sväng i skogen. Det är ju en annan fördel med mitt jobb. Jag kan till viss del själv bestämma hur, var och när jag jobbar. Jag började vid åttatiden i morse och slutade vid halv sju nu i kväll. På dagen hann jag som sagt med en träningsrunda.
Jag har ju fördelen att ha skogen alldeles utanför dörren. Det är samma terräng som jag sprang i förra veckan. Men som du ser så har jag i princip inte sprungit på samma ställe. Genom att springa ute i terrängen kan man springa nästan på samma ställe men ändå inte. Det har regnat mycket den sista tiden så det var mycket vatten i skogen.
I morgon är dags att dra ut på vägarna igen. Uppdraget är detsamma som tidigare men det är nya platser. Hänger du med får du vart jag är på väg i morgon.
Jag såg solen
I dag har jag kommit hem igen efter turnén till Ångermanland och Västerbotten. Jag somnade i Sundsvall i natt och vaknade upp på samma ställe. Det är skönt att ha koll på läget. Som vanligt regnade det och bitvis var det även en tät dimma. Det var inte mycket till sikt. Men så plötsligt mitt emellan Hudiksvall och Söderhamn blev det ljust och solen bröt fram. Vid Norrbränningen tog jag en kort paus och lyckades ta ett kort där solskenet och en liten bit av en blå himmel syns.
När jag klivit in i bilen och kört en bit började det regna igen.
När jag klivit in i bilen och kört en bit började det regna igen.
Regniga och tomma vägar mot björkarnas stad
Turnén har fortsatt. Dagens första mål var björkarnas stad. Det har fortsatt att regna i princip hela dagen. Vägarna mot Umeå, som ju även kallas för björkarnas stad var bitvis helt tom på bilar. Det känns lite konstigt att köra på E4:an mitt på dagen utan att se någon annan bil. Så var det i alla fall vid flera tillfällen i dag. Så här såg det ut precis vid gränsen mellan Ångermanland och Västerbotten.
Väl framme i Umeå hade jag lite tid innan mötet. Jag ägnade den tiden till att åka runt och leta efter björkar att ta kort på. Det här är vad jag hittade.
Det här är ett monument över den gyllene björken. Det var just på den här platsen som det ursprungliga björken växte. Legenden säger att...
Nej, jag har ingen aning om vad den här skulpturen föreställer, vad den heter eller vad den ska symbolisera. Den råkade bara stå på en plats som jag passerade. Bron i bakgrunden får här utgöra någon slags fristående fortsättning från gårdagens passage över Höga Kustenbron.
Efter besöket i Umeå fortsatte resan tillbaka söderut mot Kramfors. På vägen dit passerade jag återigen Ångermanläven, men den här gången över Sandöbron som är den äldre passagen över älven. Vid det södra brofästet ligger ett kulturmärkt kafé. Tyvärr var det stängt när jag passerade.
Vid kvällens träffdiskuterades bland annat orienteringens plats i media, eller snarare brist på plats i media. Vi själva tycker naturligvis att det borde skrivas om och sändas mer orientering i olika media. I fredags hörde jag ett program på radion där man diskuterade idrott och media. Det stora tidningarna påstår att man skriver om de idrotter som flesta människor är intresserade av. För att ta reda på vilka idrotter som flest människor är intresserade av tittar man på publiksiffror. Det är därför som man i stort sätt bara skriver om manlig fotboll och ishockey. I orientering har vi ju inte ens någon betalande publik. Vi måste nog granska oss själva också. Vid årets avslutning av Elitserien var det kanske ett tiotal personer som såg totalsegraren i dam- respektive herrklassen gå i mål. Vid prisutdelningen en stund senare var det ännu färre personer. Om inte vi själva är intresserade av att vara med när våra stjärnor tävlar hur ska vi då kunna kräva att media och andra ska vara intresserade.
Efter träffen i Kramfors åkte jag vidare. Nu är jag på ett hotell i Sundsvall. Här ska jag tillbringa natten för att sen åka vidare i morgon. Om jag tittar på klockan ser jag att jag faktiskt ska åka vidare i dag.
Väl framme i Umeå hade jag lite tid innan mötet. Jag ägnade den tiden till att åka runt och leta efter björkar att ta kort på. Det här är vad jag hittade.
Det här är ett monument över den gyllene björken. Det var just på den här platsen som det ursprungliga björken växte. Legenden säger att...
Nej, jag har ingen aning om vad den här skulpturen föreställer, vad den heter eller vad den ska symbolisera. Den råkade bara stå på en plats som jag passerade. Bron i bakgrunden får här utgöra någon slags fristående fortsättning från gårdagens passage över Höga Kustenbron.
Efter besöket i Umeå fortsatte resan tillbaka söderut mot Kramfors. På vägen dit passerade jag återigen Ångermanläven, men den här gången över Sandöbron som är den äldre passagen över älven. Vid det södra brofästet ligger ett kulturmärkt kafé. Tyvärr var det stängt när jag passerade.
Vid kvällens träffdiskuterades bland annat orienteringens plats i media, eller snarare brist på plats i media. Vi själva tycker naturligvis att det borde skrivas om och sändas mer orientering i olika media. I fredags hörde jag ett program på radion där man diskuterade idrott och media. Det stora tidningarna påstår att man skriver om de idrotter som flesta människor är intresserade av. För att ta reda på vilka idrotter som flest människor är intresserade av tittar man på publiksiffror. Det är därför som man i stort sätt bara skriver om manlig fotboll och ishockey. I orientering har vi ju inte ens någon betalande publik. Vi måste nog granska oss själva också. Vid årets avslutning av Elitserien var det kanske ett tiotal personer som såg totalsegraren i dam- respektive herrklassen gå i mål. Vid prisutdelningen en stund senare var det ännu färre personer. Om inte vi själva är intresserade av att vara med när våra stjärnor tävlar hur ska vi då kunna kräva att media och andra ska vara intresserade.
Efter träffen i Kramfors åkte jag vidare. Nu är jag på ett hotell i Sundsvall. Här ska jag tillbringa natten för att sen åka vidare i morgon. Om jag tittar på klockan ser jag att jag faktiskt ska åka vidare i dag.
Med utsikt mot en bro
Turnén som började i Blekinge fortsatte i dag men åt helt motsatt håll. I fredags åkte jag först E4:an söderut och sen väg 30 mot Växjö och sen vidare mot Ronneby. På lördagkvällen åkte jag samma väg tillbaka. I dag har jag åkt E4:an åt andra hållet. Jag har inte åkt på någon annan väg men jag har åkt ungefär lika långt som förra gången. Vart hamnar man då? Här är en ledtråd.
Känner du igen bron? Har du kanske åkt över den någon gång? Idag var det regn och dimma så utsikten var inte så fantastisk som den kan vara. Det som syns på bilden är Höga Kustenbron sedd norrifrån. Under bron flyter Ångermanälven ut mot havet. Är det en klar dag har man en storslagen utsikt, men så var det inte i dag. Ändå är det en mäktig känsla att åka över bron. Jag har inte åkt här så många gånger så jag känner inte igen mig. Jag vet att bron ska komma och plötsligt så syns de två höga pelarna resa sig över skogen. Då är det fortfarande ett antal kilometer kvar.
Nu i kväll har jag träffar ett antal föreningar i Örnsköldsvik för att försöka inspirera dem till offensiva orienteringssatsningar. Det var bra diskussioner och flera uttryckte efteråt att det var en bra träff. Alla föreningar är unika och har sina förutsättningar, styrkor, begränsningar och viljor. Det gäller att försöka möte dem där de är. En vanlig svaghet som de flesta föreningar går och bär på är en dålig självbild. Man tror att grannföreningen, föreningen i storstaden, föreningen på landsbygden eller vad det nu kan vara har det mycket bättre. Man tittar på grannens gräs och tycker det är grönare. Det man inte gör är att granska sina egna förutsättningar och se sina egna styrkor. Alla föreningar har några styrkor, något som de är bra på. Ofta glömmer de bort det.
I morgon bär det av till nya platser, ja just platser. Jag ska göra besök på två orter. Häng med så får du se vart jag tar vägen. Det blir någon eler några bilder och kanske en liten text om dagen.
Känner du igen bron? Har du kanske åkt över den någon gång? Idag var det regn och dimma så utsikten var inte så fantastisk som den kan vara. Det som syns på bilden är Höga Kustenbron sedd norrifrån. Under bron flyter Ångermanälven ut mot havet. Är det en klar dag har man en storslagen utsikt, men så var det inte i dag. Ändå är det en mäktig känsla att åka över bron. Jag har inte åkt här så många gånger så jag känner inte igen mig. Jag vet att bron ska komma och plötsligt så syns de två höga pelarna resa sig över skogen. Då är det fortfarande ett antal kilometer kvar.
Nu i kväll har jag träffar ett antal föreningar i Örnsköldsvik för att försöka inspirera dem till offensiva orienteringssatsningar. Det var bra diskussioner och flera uttryckte efteråt att det var en bra träff. Alla föreningar är unika och har sina förutsättningar, styrkor, begränsningar och viljor. Det gäller att försöka möte dem där de är. En vanlig svaghet som de flesta föreningar går och bär på är en dålig självbild. Man tror att grannföreningen, föreningen i storstaden, föreningen på landsbygden eller vad det nu kan vara har det mycket bättre. Man tittar på grannens gräs och tycker det är grönare. Det man inte gör är att granska sina egna förutsättningar och se sina egna styrkor. Alla föreningar har några styrkor, något som de är bra på. Ofta glömmer de bort det.
I morgon bär det av till nya platser, ja just platser. Jag ska göra besök på två orter. Häng med så får du se vart jag tar vägen. Det blir någon eler några bilder och kanske en liten text om dagen.
Regnar det ute? Orientera inomhus!
I dag har det regnat mer eller mindre hela dagen. Typiskt novemberväder säger kanske någon. Själv var jag ute och sprang på eftermiddagen. Perfekt väder för ett träningspass. Några andra körde ett teräningspass inomhus istället. Nu berodde det inte på vädret att man valde att vara inomhus. Det var bestämt sen tidigare. Stockholms Orienteringsförbund genomförde i helgen en träff för de orienterare som nästa år är 15 och 16 år. Träffen avslutades med ett inofficellt inomhusmästerskap. Jag var ute på banan och fångade löparna i aktion. Så här såg det ut där jag stod.
Fråbn den här platsen hade jag överblick över fem kontroller. Det som gjorde det svårt för löparna var att kontrollerna satt på tre olika plan. Tittar du noga kan du kanske se en kontrollenhet mitt i bildens nederkant. Det satt också en kontroll på balkongen i bildens övre del. Det var framför allt den som vållade problem. Så här såg det ut på kartan.
Löparna sprang två heat var och det var olika banor för de olika heaten. Det bommades en hel del där jag stod. Några löpare hade en sträcktid på upp emot två minuter mellan kontroll sju och åtta. Avståndet i verkligheten är ungefär tio meter. Skalan, andra löpare och den ovana miljön var några av orsakerna till bomarna. Den allra vanligaste orsaken var dock den gamla vanliga. Brist på kartläsning. Av någon anledning glömmer man bort att läsa kartan. Kartan är ju facit och det enda som faktiskt ger information om var du själv är och vart du ska. Andra löpare kan man aldrig lita på men det kan du göra på kartan.
Jag brännde av lite drygt 250 bilder. Här är några av dem.
Du kan hitta fler bilder från sprintorienteringen på
Fråbn den här platsen hade jag överblick över fem kontroller. Det som gjorde det svårt för löparna var att kontrollerna satt på tre olika plan. Tittar du noga kan du kanske se en kontrollenhet mitt i bildens nederkant. Det satt också en kontroll på balkongen i bildens övre del. Det var framför allt den som vållade problem. Så här såg det ut på kartan.
Löparna sprang två heat var och det var olika banor för de olika heaten. Det bommades en hel del där jag stod. Några löpare hade en sträcktid på upp emot två minuter mellan kontroll sju och åtta. Avståndet i verkligheten är ungefär tio meter. Skalan, andra löpare och den ovana miljön var några av orsakerna till bomarna. Den allra vanligaste orsaken var dock den gamla vanliga. Brist på kartläsning. Av någon anledning glömmer man bort att läsa kartan. Kartan är ju facit och det enda som faktiskt ger information om var du själv är och vart du ska. Andra löpare kan man aldrig lita på men det kan du göra på kartan.
Jag brännde av lite drygt 250 bilder. Här är några av dem.
Du kan hitta fler bilder från sprintorienteringen på
http://www.cig.canon-europe.com/p?p=FQrgFzYUHDB.
För kartritning, banläggning och arrangemang stod eleverna på Fredrika Bremergymnasiets orienteringsakademi. Tävlingen avgjordes inne på Fredrika Bremergymnasiet i Haninge.
På jobbet
I mitt jobb har jag fördelen att ha många olika arbetsplatser. Det vanligaste är att jag är på kontoret i Solna. Då och då får jag möjlighet att resa ut i landet för att träffa orienteringsledare. Det är ju de som gör det viktigaste jobbet i orienteringssverige. I går kväll satt jag på ett hotellrum i Ronneby. I dag är jag kvar i Blekinge för att vara en del av en konferens kring utveckling av orienteringen i Blekinge. Så här ser det utpå jobbet i dag utanför Karlsnäsgården där konferensen äger rum.
En fördel med det här jobbet är att jag får se en massa olika platser. Det finns väldigt många vackra platser i landet som är värda besöka och titta närmare på. Här ovanför ser du en av dem. Det här är utsikten från den lokal där konferensen äger rum.
Konferensen år igång och jag har haft en kortare inledning. Nu håller en kollega på att presentera Naturpasset som är orienteringens stora motionssatsning. Jag kommer att fortsätta på eftermiddagen med försöka få föreningarna att jobba offensivt med sin utveckling.
En fördel med det här jobbet är att jag får se en massa olika platser. Det finns väldigt många vackra platser i landet som är värda besöka och titta närmare på. Här ovanför ser du en av dem. Det här är utsikten från den lokal där konferensen äger rum.
Konferensen år igång och jag har haft en kortare inledning. Nu håller en kollega på att presentera Naturpasset som är orienteringens stora motionssatsning. Jag kommer att fortsätta på eftermiddagen med försöka få föreningarna att jobba offensivt med sin utveckling.
Utsikt från ett hotellrum
I dag har jag påbörjat en liten novemberturné å tjänstens vägnar. Jag kommer under drygt två veckors tid att resa runt i landet och besöka ett antal olika platser. Jag kommer inte att vara ute på vägarna hela tiden. Jag kommer att mellanlanda hemma några dagar då och då. Det kommer att bli lite rapporter och lite bilder från de olika platserna jag besöker.
Just nu sitter jag i ett hotellrum i ett regntungt Ronneby. I morgon ska jag träffa orienteringsledare från Blekinges orienteringsklubbar för att försöka inspirera dem till nya spännanade satsningar. Utanför fönstret är vädret inte så inspirerande. Det regnar och enligt väderrapporterna ska det blir värre under natten. I bästa fall har regnet dragit vidare norrut till i morgon.
Hotellet heter Grand Hotel och ligger mitt emot järnvägsstationen. Hotellets namn skvallrar om lyx men så är det inte riktigt. Portkod och en obemannad reception är verkligheten. Det spelar mindre roll. Jag ska sova en natt, gå upp vid sju, jobba till på eftermiddagen och sen åka hemåt igen. Sängen verkar helt OK och det är ju det viktigaste. Är du nyfiken på vart jag tar vägen sen så är det bara att hänga med på bloggen.
Just nu sitter jag i ett hotellrum i ett regntungt Ronneby. I morgon ska jag träffa orienteringsledare från Blekinges orienteringsklubbar för att försöka inspirera dem till nya spännanade satsningar. Utanför fönstret är vädret inte så inspirerande. Det regnar och enligt väderrapporterna ska det blir värre under natten. I bästa fall har regnet dragit vidare norrut till i morgon.
Hotellet heter Grand Hotel och ligger mitt emot järnvägsstationen. Hotellets namn skvallrar om lyx men så är det inte riktigt. Portkod och en obemannad reception är verkligheten. Det spelar mindre roll. Jag ska sova en natt, gå upp vid sju, jobba till på eftermiddagen och sen åka hemåt igen. Sängen verkar helt OK och det är ju det viktigaste. Är du nyfiken på vart jag tar vägen sen så är det bara att hänga med på bloggen.
Med Skuggan som sällskap
Jag har varit ute på en träningsrunda, om man nu kan kalla det för träning. Jag har haft ett antal veckors träningskoma och inte tagit ett löpsteg på en månad. Jag gjorde comeback på Höstlunken vilket resulterade i träningsvärk! Där har du min status just nu. I dag unnade jag mig därför en träningstur på dagtid i dagsljus. Det känns som en lyx under den här årstiden. Jag hade sällskap av "Skuggan". Det är en träningskompis som är med mig ibland. Han är inte speciellt orienteringssäker utan hänger mest med. Just i dag var han inte med hela tiden. Han var med en stund i början men sen tog han en annan väg. Men så plötsligt var han vid min sida igen mot slutet av träningspasset just när jag försökte att hålla farten uppe i en tung uppförsbacke. Lite hjälp var det.
Skuggan är som sagt med på mina träningspass ibland. Ofta är det på de bästa passen han dyker upp. Det är då terrängen är som bäst och solen skiner. Vid några korta stunder i dag sken en blek novembersol och då var skuggan genast där vid min sida.
Det var dock med en viss tvekan som jag gav mig ut i dag. Som jag skrev för några dagar sen var jag på besök hos en läkare för att eventuellt kunna få hjälp med en ömmande armbåge. Hon konstarerade det jag redan anat, en inflamation i ett senfäste. Jag fick ganska starka antiinflamatoriska tabletter som jag ska äta i två veckor och sen vid behov. Jag brukar inte läsa bipacksedeln, det vill säga den där lappen som alltid ligger med i medicinförpackningar. Där står det om vad det är man ska äta och vilka biverkningar man kan råka ut för. Men den här gången läste jag faktiskt allt om biverkningarna. Därav min tvekan inför dagens träningspass. En av biverkningarna som var vanligare än en på hundra var försämrad orienteringsförmåga. Det var tur att jag sprang i välkänd terräng. Nu verkar det som jag tack och lov tillhör de omkring 95 personer som inte drabbas av just den här biverkningen. Det vara bara en kort stund som jag blev lite osäker på var jag var. Annars hade jag full koll hela tiden. Medan jag sprang filosoferade jag dock lite över det faktum att jag trots att jag äter piller samtidigt ägnar mig åt målmedvetet antidopingarbete. Jag äter ju piller som kan göra mig sämre. Mer antidoping än så kan det väl inte bli!
Skuggan är som sagt med på mina träningspass ibland. Ofta är det på de bästa passen han dyker upp. Det är då terrängen är som bäst och solen skiner. Vid några korta stunder i dag sken en blek novembersol och då var skuggan genast där vid min sida.
Det var dock med en viss tvekan som jag gav mig ut i dag. Som jag skrev för några dagar sen var jag på besök hos en läkare för att eventuellt kunna få hjälp med en ömmande armbåge. Hon konstarerade det jag redan anat, en inflamation i ett senfäste. Jag fick ganska starka antiinflamatoriska tabletter som jag ska äta i två veckor och sen vid behov. Jag brukar inte läsa bipacksedeln, det vill säga den där lappen som alltid ligger med i medicinförpackningar. Där står det om vad det är man ska äta och vilka biverkningar man kan råka ut för. Men den här gången läste jag faktiskt allt om biverkningarna. Därav min tvekan inför dagens träningspass. En av biverkningarna som var vanligare än en på hundra var försämrad orienteringsförmåga. Det var tur att jag sprang i välkänd terräng. Nu verkar det som jag tack och lov tillhör de omkring 95 personer som inte drabbas av just den här biverkningen. Det vara bara en kort stund som jag blev lite osäker på var jag var. Annars hade jag full koll hela tiden. Medan jag sprang filosoferade jag dock lite över det faktum att jag trots att jag äter piller samtidigt ägnar mig åt målmedvetet antidopingarbete. Jag äter ju piller som kan göra mig sämre. Mer antidoping än så kan det väl inte bli!
Den genomskinliga bilen
Genom att ta bilder med slutaren öppen under lång tid kan man få ganska roliga effekter. I kväll har jag haft kameran med på en promenad. Bland annat passerade jag en bensinmack.
Jag ställde upp kameran på ett stativ och lät slutaren vara öppen i ungefär åtta sekunder samtidigt som en skåpbil körde in på macken. Under tiden slutaren var öppen han den parkera. Man kan se dess väg genom att följa dess lysen som här är vitt och rött ljus, ja man kan till och med se lite gult ljus från blinkersen. Eftersom bilen bara stod still en del av tiden slutaren var öppen blir den genomskinlig och man kan se en annan skåpbil som stod parkerad på ett annat ställe. När jag tog nästa bild stod skåpbilen still hela tiden. Då är den inte genomskinlig längre.
Jag ställde upp kameran på ett stativ och lät slutaren vara öppen i ungefär åtta sekunder samtidigt som en skåpbil körde in på macken. Under tiden slutaren var öppen han den parkera. Man kan se dess väg genom att följa dess lysen som här är vitt och rött ljus, ja man kan till och med se lite gult ljus från blinkersen. Eftersom bilen bara stod still en del av tiden slutaren var öppen blir den genomskinlig och man kan se en annan skåpbil som stod parkerad på ett annat ställe. När jag tog nästa bild stod skåpbilen still hela tiden. Då är den inte genomskinlig längre.
Naturens färger
Jag sitter och tittar igenom gamla bilder. Jag har en hel del lagrade på två externa hårddiskar. Alla bilder är kopierade två gånger så att jag har en backup om den en hårddisken skulle krascha av någon anledning. Sist jag räknade hade jag drygt 16 000 bilder. Det var ett tag sen och jag skulle tro att det nu finns närmare 25 000 bilder på hårddiskarna. Det tar ett tag att titta igenom alla bilderna. Jag har provat lite olika sätt att sortera bilderna så att man lätt ska kunna hitta just den bild man letar efter. Jag har fastnat för att sortera dem på årtal, månad och sen på händelse. Det gör att biblioteket börjar med en massa årtal. Om jag klickar på exempelvis 2005 så dyker årets alla månader upp. Väljer jag då att klicka på december så kommer att antal olika händelser upp. Det är då jag har haft kamerna framme och tagit ett antal bilder. Under just december finns det naturligtvis bilder från luciafirande, julfirande och nyårsfirande. Här finns också en friidrittsträning, en friidrottstävling (för övrigt den första som barnen var med på) och en klubbtävling i stallet. En kategori fick mig att klicka vidare, Natur Muskö. Där hittade jag bland annat den här bilden.
Bilden är tagen den 17 december 2005 på eftermiddagen. Klockan var ungefär tjugo minuter i fyra. Jag hade tagit bilen den fem kilometrarna från hemmet till Bruket på södra Muskö. Eftersom det var en klar och fin dag kunde jag förvänta mig en fin solnedgång. Just den här årstiden går solen ner nästan ute över havet. I bilden mitt finns inloppet till Nynäshamn och här kan man se båterna till och från Gotland. För den som är skarpsynt kan man skymta ljus från Nynärshamn i horisonten en bit till höger om bildens mitt. Jag vet att jag gick runt och tog en massa bilder på solnegången. Havet var ganska lungt men den lilla vind som blåste gjorde att fingrarna slenade ganska fort.
Efter lite drygt tio minuter hade solen gått ner ytterligare en bit och det var lite mörkare. JAg hade gått runt på klipporna och tagit ett antal bilder ur olika vinklar. Då tog jag den här bilden.
Nu kunde man se ljusen från Nynäshamn tydligt. Mitt i den färgsprakande solnedgången gör sig staden påmind. Närmast stranden hsde en tunn isskorpa lagt sig. Om jag minns rätt så blev det inte så mycket mer is den vintern, i alla fall inte på havet. På bilder från nyårsdagen 2006 kan man i alla fall se att det hade fallit snö och hela Muskö låg inbäddat i en dryg decimeter nysnö. Snart är vi där igen. Vi får hoppas på fler fina solnedgångar som jag kan fånga på bild och naturligtvis en del nysnö som gör att vintermörkret inte blir alltför mörkt.
Bilden är tagen den 17 december 2005 på eftermiddagen. Klockan var ungefär tjugo minuter i fyra. Jag hade tagit bilen den fem kilometrarna från hemmet till Bruket på södra Muskö. Eftersom det var en klar och fin dag kunde jag förvänta mig en fin solnedgång. Just den här årstiden går solen ner nästan ute över havet. I bilden mitt finns inloppet till Nynäshamn och här kan man se båterna till och från Gotland. För den som är skarpsynt kan man skymta ljus från Nynärshamn i horisonten en bit till höger om bildens mitt. Jag vet att jag gick runt och tog en massa bilder på solnegången. Havet var ganska lungt men den lilla vind som blåste gjorde att fingrarna slenade ganska fort.
Efter lite drygt tio minuter hade solen gått ner ytterligare en bit och det var lite mörkare. JAg hade gått runt på klipporna och tagit ett antal bilder ur olika vinklar. Då tog jag den här bilden.
Nu kunde man se ljusen från Nynäshamn tydligt. Mitt i den färgsprakande solnedgången gör sig staden påmind. Närmast stranden hsde en tunn isskorpa lagt sig. Om jag minns rätt så blev det inte så mycket mer is den vintern, i alla fall inte på havet. På bilder från nyårsdagen 2006 kan man i alla fall se att det hade fallit snö och hela Muskö låg inbäddat i en dryg decimeter nysnö. Snart är vi där igen. Vi får hoppas på fler fina solnedgångar som jag kan fånga på bild och naturligtvis en del nysnö som gör att vintermörkret inte blir alltför mörkt.
Gråa dagar skyndar aldrig på
På radion i morse pratade man om vädret, eller som någon sa, bristen på väder. Lika säkert som att man har skinka och sill på julbordet och ägg till påsk diskuterar vi vädret. Nu i november är det de gråa dagarna med alla höstdepressioner som diskuteras. November upplevs som en lång månad som aldrig vill ta slut. Gråa dagar skyndar aldrig på sjunger Lasse Winnerbäck i en låt. Jag upplever det inte riktigt så. Jag tycker att november ofta går fort och jag upplever inget negativt med det gråa vädret. Därför var det upplyftande att höra radioreporterns förvåning när hon inte fick det svar hon väntat sig av ett av sina intervjuvoffer. En kvinna sa att hon inte alls kände något negativt med det gråa vädret. För det första är det ju bra att vi har väder, sa hon. Sen finns det mycket att upptäcka även i gråväder, bara vi är lite uppmärksamma. Gråa dagar skyndar desutom på. Dagarna i november blir ju bara kortare och kortare.
I dag på morgonen var jag på ett läkarbesök med en ömmande armbåge. Kanske har jag bloggat för mycket? Efteråt unnade jag mig en ledig förmiddag och åkte ut mot havet med kameran för att se om jag kunde fånga något på bild. Det var också en av de första gångerna som jag har haft tillfälle att testa den nya kameran i dagsljus. Bilden här ovanför är från Årsta brygga. Härifrån kan man ta båten till Utö. Det är nästan svårt att avgöra om bilden är tagen i svartvitt eller färg. Den är tagen i färg och innehåller en mängd olika gråa nyanser. Molnens alla nyanser speglar sig i havet och diset gör att öarna en bit ut har en väldigt mörk grå färg.
Jag fortsatte ut till Gålö. Här finns det många platser som bjuder på vackra vyer. Här ute hittade jag en massa andra färger. En personlig favorit är den gulaktiga färgen som vassen har nu på hösten. Det finns också mycket grönt kvar. Nu på hösten framträder barrträden tydligare medan lövträden utan sina löv bidrar till mångfalden i gråskalan. Ute vid havet var det ganska blåsigt och vågorna rullade in mot stranden. Genom att låta kamerans slutare vara öppen länge, eller i alla fall närmare en sekund lyckades jag fånga vågorna rörelse.
Vill du se fler bilder med gråa färger från Gålö så har jag skapat ett album som du kan titta in i. Klicka på länken så ska du komma till albumet. Om du väljer att visa bilderna som bildspel kan du luta dig tillbaka och bara njuta av november så som det såg ut i dag. Albumet kommer att ligga kvar en tid. Sen kommer jag att ta bort det och lägga ut andra bilder i albumet. Glöm nu inte bort att gå ut i novembervädret och njuta av det du ser.
I dag på morgonen var jag på ett läkarbesök med en ömmande armbåge. Kanske har jag bloggat för mycket? Efteråt unnade jag mig en ledig förmiddag och åkte ut mot havet med kameran för att se om jag kunde fånga något på bild. Det var också en av de första gångerna som jag har haft tillfälle att testa den nya kameran i dagsljus. Bilden här ovanför är från Årsta brygga. Härifrån kan man ta båten till Utö. Det är nästan svårt att avgöra om bilden är tagen i svartvitt eller färg. Den är tagen i färg och innehåller en mängd olika gråa nyanser. Molnens alla nyanser speglar sig i havet och diset gör att öarna en bit ut har en väldigt mörk grå färg.
Jag fortsatte ut till Gålö. Här finns det många platser som bjuder på vackra vyer. Här ute hittade jag en massa andra färger. En personlig favorit är den gulaktiga färgen som vassen har nu på hösten. Det finns också mycket grönt kvar. Nu på hösten framträder barrträden tydligare medan lövträden utan sina löv bidrar till mångfalden i gråskalan. Ute vid havet var det ganska blåsigt och vågorna rullade in mot stranden. Genom att låta kamerans slutare vara öppen länge, eller i alla fall närmare en sekund lyckades jag fånga vågorna rörelse.
Vill du se fler bilder med gråa färger från Gålö så har jag skapat ett album som du kan titta in i. Klicka på länken så ska du komma till albumet. Om du väljer att visa bilderna som bildspel kan du luta dig tillbaka och bara njuta av november så som det såg ut i dag. Albumet kommer att ligga kvar en tid. Sen kommer jag att ta bort det och lägga ut andra bilder i albumet. Glöm nu inte bort att gå ut i novembervädret och njuta av det du ser.
Spår i skogen
En tävling av 25-mannas storlek påverkar naturligtvis naturen på olika sätt. Som banläggare gäller det att fösöka minimera påverkan så mycket som möjligt. Det gäller bland annat att hålla koll på hur många löpare som besöker de olika kontrollerna. En bana betyder 350 löpare. Om alla fyra banorna på exepelvis sträcka 3 besöker samma kontroll är det 1400 löpare, fler löpare än de flesta vanliga tävlingar i landet. Det gäller också att ta hänsyn till extra känslig mark. Trots alla hänsyn blir det slitage på marken. Veckan efter tävlingen var jag ute i skogen med kameran för att dokumentera en del av spåren. Tanken är att jag ska fotografera samma ställen ett halvår efter tävlingen och sen ett år efter tävlingen. Då kan man se hur naturen återhämtar sig och vilken typ av skador som läker långsammare och vilka skador som eventuellt inte läker alls.
En av de platser med störst belastning var vägen mellan de tre kontroller som utgjorde förvarning för alla sträckor utom sträcka 4 och den sista kontrollen. Här har omkring 7400 löpare passerat. Alla har inte sprungit på samma ställe men det har ändå varit hög belastning. Så här såg det ut på ett ställe en vecka efter tävlingen.
Fotografiet är taget vid stigslutet i den övre kanten på siffran 9 i nummer 95. Här fanns redan sen tidigare en antydan till stig men den är nu betydligt större. Dessutom är en del av mossan bortsliten från berget. Här kommer det troligen att ta lång tid innan spåren försvinner. Vid kontroll 124, höjden, såg det ut så här en vecka efter tävlingen.
Här kommer det säkert också att finnas spår kvar om ett år. Framför allt kommer berget att synas på den lilla sluttningen precis efter kontrollen. Några av de små stenarna framför sluttningen kommer säkert också att vara synliga. I övrigt kommer naturen säkert att ha läkt en hel del av de sår som nu finns.
En annan plats där många löpare passerade var på väg till radiokontrollen som också var gemensam för alla sträckor utom sträcka 4. Här fanns flera olika kontroller som besöktes innan löparna sprang mot radiokontrollen. Här har jag valt att visa området alldeles efter kontroll 73. Här består marken delvis av en mosse. Just här är det platt vilket gör att löparnas fötter inte glider på samma sätt som i en sluttning. Så här ser slitaget ut alldeles efter kontrollen på väg mot kontroll 76.
Här tror jag att naturen kommer att läka snabbare. Redan till våren kommer det att se bättre ut och om ett år kommer det troligen inte att synas så mycket. Så här ser det ut på kartan.
Jag kommer att följa upp med bilder från samma platser under maj månad 2010 och sen under oktober 2010. Då kan du själv avgöra om mina antaganden stämmer eller inte.
En av de platser med störst belastning var vägen mellan de tre kontroller som utgjorde förvarning för alla sträckor utom sträcka 4 och den sista kontrollen. Här har omkring 7400 löpare passerat. Alla har inte sprungit på samma ställe men det har ändå varit hög belastning. Så här såg det ut på ett ställe en vecka efter tävlingen.
Fotografiet är taget vid stigslutet i den övre kanten på siffran 9 i nummer 95. Här fanns redan sen tidigare en antydan till stig men den är nu betydligt större. Dessutom är en del av mossan bortsliten från berget. Här kommer det troligen att ta lång tid innan spåren försvinner. Vid kontroll 124, höjden, såg det ut så här en vecka efter tävlingen.
Här kommer det säkert också att finnas spår kvar om ett år. Framför allt kommer berget att synas på den lilla sluttningen precis efter kontrollen. Några av de små stenarna framför sluttningen kommer säkert också att vara synliga. I övrigt kommer naturen säkert att ha läkt en hel del av de sår som nu finns.
En annan plats där många löpare passerade var på väg till radiokontrollen som också var gemensam för alla sträckor utom sträcka 4. Här fanns flera olika kontroller som besöktes innan löparna sprang mot radiokontrollen. Här har jag valt att visa området alldeles efter kontroll 73. Här består marken delvis av en mosse. Just här är det platt vilket gör att löparnas fötter inte glider på samma sätt som i en sluttning. Så här ser slitaget ut alldeles efter kontrollen på väg mot kontroll 76.
Här tror jag att naturen kommer att läka snabbare. Redan till våren kommer det att se bättre ut och om ett år kommer det troligen inte att synas så mycket. Så här ser det ut på kartan.
Jag kommer att följa upp med bilder från samma platser under maj månad 2010 och sen under oktober 2010. Då kan du själv avgöra om mina antaganden stämmer eller inte.
En ny säsong närmar sig
Om en månad är inomhussäsongen för friidrottarna igång. Träningen och förberedelserna är i full gång. Grundträningen har hållt på ett tag och ny startar teknikträningen för att vässa formen inför den stundande tävlingspremiären.
Klassisk höstavslutning
I dag var det dags för den klassiska höstavslutningen på orienteringssäsongen, Höstlunken. Tävlingen är sen många år en tradition i början av november. Den går alltid på söndagen i allhelgonahelgen. Höstlunkens koncept är att det är lite längre banor än normalt och det är en tävling för patruller. Den längsta banan för herrseniorerna mäter vanligtvis 17-18 kilometer. Den kortaste banan är omkirng 6 kilometer. Det finns lite olika klasser med bland annt några mixedklasser där patrullen ska bestå av en kille och en tjej. En patrull kan bestå av deltagare från olika föreningar och det ska var minst två personer i patrullen.
I år gick tävlingen i typsikt novemberväder med gråa moln, duggregna och några plusgrader. Vissa år har det varit solsken och vissa år snöfall. Därför kan man kanske påstå att vilket väder som helst är ett typiskt novemberväder. Jag sprang i patrull med yngsta tonåringen i motionsklassen. I motionsklassen är det fri sammansättning när det gäller ålder och kön. Därför är det en stor blandning bland deltagarna. Banan var lite drygt 6,5 kilometer lång och gick delvis i nästan alpin terräng. Starten och avslutningen av banan gick i anslutning till Flottsbrobacken. Det var väl tur att det var plusgrader ute annars hade säkert snökanonerna varit igång.
Eftersom jag inte sprungit på en månad utan bara cyklat och promenerat var det lite tunga ben mot slutet. För första gången på en orienteringsbana var den yngsta tonåringen den piggare. Men det är väl bara att acceptera att åldern snart tar ut sin rätt både för honom och för mig. Lite synd är det ju att hans formkurva troligen har en mer positiv utveckling än min.
I år gick tävlingen i typsikt novemberväder med gråa moln, duggregna och några plusgrader. Vissa år har det varit solsken och vissa år snöfall. Därför kan man kanske påstå att vilket väder som helst är ett typiskt novemberväder. Jag sprang i patrull med yngsta tonåringen i motionsklassen. I motionsklassen är det fri sammansättning när det gäller ålder och kön. Därför är det en stor blandning bland deltagarna. Banan var lite drygt 6,5 kilometer lång och gick delvis i nästan alpin terräng. Starten och avslutningen av banan gick i anslutning till Flottsbrobacken. Det var väl tur att det var plusgrader ute annars hade säkert snökanonerna varit igång.
Eftersom jag inte sprungit på en månad utan bara cyklat och promenerat var det lite tunga ben mot slutet. För första gången på en orienteringsbana var den yngsta tonåringen den piggare. Men det är väl bara att acceptera att åldern snart tar ut sin rätt både för honom och för mig. Lite synd är det ju att hans formkurva troligen har en mer positiv utveckling än min.
